Jack London

"Skriet från vildmarken"

I. Bort från civilisationen.

"Ryckande i vanans kedja Tungt sitt urtidsliv han saknar Och ur långa töckensömnen Rovdjursarten åter vaknar "

Buck läste inte tidningar, för i fall skulle han ha vetat att det fanns anledning till oro, inte bara för honom utan för varenda kustlandshund med starka muskler och varm, långhårig päls som fanns mellan Puget Sound och San Diego. Sedan några män som rotat i det arktiska mörkret där hade funnit en viss gul metall, och sedan ångbåts- och transportbolag hade basunat ut fyndet, rusade tusentals människor uppåt Norden. Och dessa människor behövde hundar, de behövde stora och starka hundar med kraftiga muskler, som kunde ta i, och med tjocka pälsar som kunde skydda dem mot kölden.

Buck bodde i ett storthus i den soldränkta dalen Santa Clara. Stället kallades för domaren Millers gård. Huset låg en bit från vägen, till hälften gömt bland träden, mellan vilka man såg en och annan skymt av den stora luftiga verandan som gick runt omkring det. Fram till stället ledde grusade körvägar, vilka slingrade sig genom vidsträckta gräsmattor och under höga popplar, som blandade sina grenar med varandras. Bakom boningshuset var allting tilltaget i ännu större skala än framför det. Där fanns stora stallbyggnader, där ett dussin drängar och pojkar höll till; där fanns rader av bostäder för tjänstefolket överväxta med vinrankor; där fanns en långsträckt och väl underhållen uthuslänga, långa vinspaljéer, gröna betesmarker, fruktträdgårdar och massor av bär- och fruktträd. Och fanns där också pumpinrättningen för den artesiska brunnen och den stora cementerade cisternen, där domaren Millers pojkar tog sitt morgonbad och hämtade svalka under de heta eftermiddagarna.


Och över detta stora område regerade Buck. Där var han född, och där hade han levt de fyra åren av sitt liv. Naturligtvis fanns där också andra hundar. Det måste det ju finnas ett stort ställe, men de räknades inte. De kom och gick, bodde i de myllrande hundkojorna eller förde en

obskyr tillvaro i husets undangömda vrår, som till exempel den japanske mopsen Toots och den mexikanska hårlösa Ysabel - besynnerliga varelser som sällan stack nosen utanför dörren eller satte sina tassar marken. Å andra sidan fanns där också minst ett tjog foxterriers, som bjäbbade ursinnigt mot Toots och Ysabel, dessa tittade ut genom fönstren, beskyddade av en hel legion tjänstflickor, beväpnade med kvastar och svabbar.

Men Buck var varken kammarhund eller bandhund. Han kom och gick var han ville. Han simmade omkring i cisternen tillsammans med domarens söner och följ de dem jakt; han eskorterade domarens döttrar - Mollie och Alice - under deras långa morgon- och kvällspromenader; om vinterkvällarna låg han vid domarens fötter framför den varma brasan i biblioteket; han bar domarens barnbarn sin rygg, rullade omkring med dem i gräset och övervakade deras äventyrliga färder ner till brunnen stallgården - ja, till och med längre bort, till inhägnaden, där unghästarna betade, och till bärodlingarna. Bland foxterrierna rörde han sig med stor grandezza, och Toots och Ysabel ignorerade han fullständigt, för han var kungen - kungen över allt som kröp och krälade och flög och rörde sig domaren Millers gård, människorna inberäknade.

Bucks far, en stor Newfoundlandshund vid namn Elmo, hade varit domarens oskiljaktige följeslagare, och Buck bjöd ärligt till att ta sin fars seder i arv. Han var inte stor - han vägde inte mer än sextio kilo - för hans mor,Shep, hade varit en skotsk vallhund. Men dessa sextio kilo, plus den värdighet som ett gott levnadssätt och allmän aktning skänker, satte honom i stånd att föra sig med verkligt kungliga fasoner. Under de fyra åren efter hans valptid hade han levt som en aristokrat. Han ägde en medfödd ädel stolthet, var till och med en smula egoistisk, som aristokrater landsbygden emellanåt kan bli grund av sin isolerade ställning. Men det blev hans räddning att han inte hade smak för att bara vara en bortkelad favorit. Jakt och andra därmed besläktade nöjen utomhus hade hindrat honom från att bli fet och härdat hans muskler, och för honom liksom för de kallbadsälskande människoraserna hade kärleken till vatten blivit ett nervstärkande och hälsobevarande medel.


Och detta sätt förhöll det sig med hunden Buck hösten 1897, ryktena från Klondyke lockade män från alla världens delar upp till det frusna Nordlandet. Men Buck läste inte tidningarna, och inte heller visste han att trädgårdsdrängen Manuel skulle visa sig vara en dålig

bekantskap.

Manuel hade en svaghet, han tyckte om att spela på kinesiskt lotteri. Och i hans spelpassion fanns en dominerande mani - han trodde på ett system och det var detta som fick honom på fall. För om man vill spela med system behövs det pengar, och en trädgårdsdrängs lön kan inte räcka till mer än att underhålla hustru och en stor skara barn.

Domaren var på druvodlarföreningens sammanträde och hans söner var upptagna med att organisera en sportklubb den kväll, då Manuel utförde sin svekfulla handling. Ingen såg då han tog Buck med sig genom fruktträdgården, och Buck inbillade sig att det var fråga om en vanlig promenad. Och med undantag av en enda mansperson såg inte heller någon att de kom till den lilla tågstationen College Park. Men den mannen talade med Manuel, och pengar skramlade i hans hand.

"Man ska' slå in varan innan man lämnar ut den", sade den främmande karlen barskt, och Manuel knöt ett tjockt rep om halsen på Buck.

"Dra inte till för hårt, då stryper ni honom", sade Manuel, och främlingen grymtade någonting till svar.

Buck hade med lugn värdighet accepterat att få repet om halsen. Det var visserligen någonting som aldrig hade hänt honom förr, men han hade lärt sig att lita på de människor han kände, och han trodde att de ägde en klokhet som överträffade hans egen. Men då repets ändar lades i den främmande mannens händer, morrade han hotande. Han hade endast uttryckt sitt missnöje, men i sin stolthet tänkte han att detta var så gott som en befallning. Till hans överraskning drogs repet hårdare till om hanshals, så att han inte kunde andas. Plötsligt ursinnig rusade han nu på den främmande mannen, men denne mötte honom på halva vägen, grep honom i strupen och kastade honom med ett häftigt ryck överända. Repet drogs utan barmhärtighet åt allt hårdare, medan Buck kämpade i raseri med tungan hängande ur munnen och den väldiga bringan flämtande under fåfänga försök att få luft. Aldrig i hela sitt liv hade Buck blivit så illa behandlad, och aldrig i hela sitt liv hade han varit så ursinnig. Men hans styrka avtog, hans ögon blev glasartade och han var medvetslös då tåget signalerade och de bägge karlarna kastade in honom i godsvagnen.


Det nästa han kände var en otydlig känsla av att det gjorde ont i hans tunga och att han skakades runt i något slags fordon. Lokomotivets gälla vissling vid en övergång upplyste honom om var han var. Han hade för

ofta varit på resor med domaren för att inte känna till det obehagliga i att färdas i godsvagn. Buck öppnade ögonen, och de lyste av en vrede som kunde ha anstått en bortrövad kung. Karlen tog ett språng för att gripa honom i strupen, men den gången var Buck för snabb. Hans käftar slöt sig om karlens hand och släppte inte sitt tag förrän repet ännu en gång hade gjort honom medvetslös.

"Jo, han har krampanfall emellanåt", sade karlen till bagageuppsyningsmannen, som hade kommit in, då han hörde bullret. "Husbonden har skickat mig med honom till en hunddoktor i Frisco", tillade han, samtidigt som han gömde undan sin sårade hand. "Han tror att han ska' kunna bota honom."

I en liten krog nere vid hamnen i San Francisco gjorde han sedan uttrycksfulla kommentarer om denna nattliga färd.

"Allt vad jag får är femtio dollar", mumlade han, "men jag skulle inte göra om det igen för tusen."

Hans hand var insvept i en blodig näsduk, och hans högra byxben var uppfläkt från knäet och ända ned.

"Hur mycket fick den andre? "frågade krögaren.

"Hundra", blev svaret. "Ville, Gud hjälpe mig, inte ta en penny mindre."

"Det gör hundrafemtio", räknade krögaren. "Men det är han värd, det skulle jag våga min skalle på."

Hundfångaren vecklade upp den blodiga näsduken och såg på sin skadade hand. "Ja, om jag inte får rabies ..."

"Så är det därför att ni är född till att hängas", inföll krögaren skrattande. "Men först skall ni hjälpa mig en stund", tillade han.

Yr i huvudet och med olidliga smärtor i hals och tunga - halvt kvävd - försökte Buck resa sig mot sina plågare. Men han blev gång på gång kullkastad och så gott som strypt, tillsde båda männen hade lyckats fila av det breda bandet av metall som Buck hade om halsen. Därefter lossades även repet, och hunden slängdes in i ett slags bur.


Där låg han under resten av den tröttsamma natten, darrande av ilska och sårad stolthet. Han kunde inte förstå vad allt detta skulle betyda. Vad ville de honom, dessa främmande karlar? Varför hölls han instängd i den trånga buren? Han visste inte varför, men han hade en obestämd aning av överhängande olycka. Flera gånger på natten sprang han upp, då dörren till skjulet öppnades och knarrade, därför att han trodde att det var domaren eller hans söner som kom. Men det var aldrig någon

annan än krögaren. Han bar en talgdank i handen, och dess svaga sken lyste på hans plufsiga ansikte. Och för varje gång kvävdes det glada skallet, som ville fram ur Bucks strupe, och förvandlades till ett ursinnigt morrande.

Men så lät krögaren honom vara i lugn och ro, och på morgonen kom fyra karlar och lyfte upp honom. Det var nog bara ännu fler, som ville plåga honom, tänkte Buck, för de hade alla elak uppsyn och var klädda i trasiga kläder, och han stormade och rasade mot dem inne i sin bur. Men de skrattade bara och stack in käppar mellan spjälorna, som han genast anföll med tänderna, tills han upptäckte att det var just det karlarna ville. Då lade han sig ned med bister uppsyn och lät dem lyfta upp buren på en vagn. Och nu fick både han och buren gå igenom många olika händer. Skrivarna på expeditionskontoret inspekterade först buren och lät flytta den till en annan transportvagn, varefter den på en låg dragkärra fördes ombord på en färjbåt i sällskap med en massa packlårar och paket. Sedan sattes buren åter på en dragkärra och fördes till en stor järnvägsstation, där den slutligen förpassades in i en godsvagn.

Under två dagar och nätter släpades denna godsvagn fram av ett gällt pipande lokomotiv, och i två dagar och nätter fick Buck vara utan både mat och dryck. I sin ilska hade han bemött tågpersonalens första försök till närmande med ett ursinnigt morrande, och de hade hämnats genom att reta honom. Då han skälvande och fradgande av ilska rusade mot burens spjälor, skrattade de åt honom och gjorde narr av honom. De morrade och skällde som byrackor, jamade, flaxade med armarna och kraxade som kråkor. Det var mycket enfaldigt, det visste han nog, men därför var det också så mycket mera sårande för hans värdighet, och hans ilska växte och växte. Hungern frågade han inte så mycket efter, men bristen på vatten gav honom svårt lidande ochdrev hans ilska till höjdpunkten. Upphetsad och känslig som han var hade den dåliga behandlingen hos honom framkallat en feber som ökades genom inflammationen i hans svullna och förtorkade hals och tunga.


En sak gladde honom - repet var borta från hans hals. Det hade gett hans plågare en fördel, men nu då det var borta skulle han låta dem få se på annat. De skulle aldrig mer få ett rep runt halsen på honom. Det hade han beslutat. I två dagar och nätter hade han varken ätit eller druckit, och under dessa dagar och nätter av ständig pina utvecklades en ilska hos honom, som bådade ont för den som först skulle råka ut för

honom. Hans ögon blev blodsprängda och han förvandlades till en rasande avgrundsande. Han var så förändrad att inte ens domaren Miller skulle ha känt igen honom, och tågpersonalen kände en verklig lättnad, då de blev av med honom i Seattle.

Där tog fyra karlar försiktigt hand om buren och forslade den sedan från godsvagnen till en liten bakgård omgiven av höga murar. En stor och grov karl i röd tröja, som var alldeles för vid om halsen, kom ut och skrev in ett kvitto i förarens bok. Buck gissade att detta skulle bli hans nästa plågoande, och han störtade ursinnigt mot burens spjälor. Karlen smålog grymt och gick efter en handyxa och en påk.

"Ni tänker väl inte ta ut honom nu?"frågade föraren.

"Jo visst", svarade karlen och måttade ett yxhugg mot buren.

De fyra karlarna, som hade burit in buren på bakgården, skingrades ögonblickligen, och från säkra platser uppe på muren förberedde de sig att bevittna vad som skulle komma.

Buck rusade emot de splittrade träspjälorna, högg sina tänder i dem och vred och bände. Var helst yxan föll på utsidan, var han genast till hands på insidan, ilsket morrande och gläfsande, lika ursinnigt ivrig att få komma ut som mannen i röda tröjan var lugnt besluten att låta honom få göra det.

"Nu, din rödögda djävul", sade han, då han hade fått öppningen tillräckligt stor för att Buck skulle kunna komma igenom. Och i detsamma släppte han yxan och tog påken i högra handen.


Och Buck kunde verkligen nu kallas en rödögd djävul, då han med raggen på ända, fradgande mun och ett vanvettigt glitter i sina blodsprängda ögon kröp ihop för att ta ett språng. Rakt mot mannen i röda tröjan kastades hans sextio kilo tunga kropp, skälvande av ett raseri som drivits till sin höjd genom två dagars och två nätters lidande i fångenskap. Men på halva vägen, just då han skulle hugga betarna i sin fiende, fick han ett slag,som hejdade honom och kom hans käkar att slå tillsammans med pinande smärta. Han tumlade överända och föll till marken på ryggen och ena sidan. Aldrig i hela sitt liv hade han blivit slagen med påk, och han kunde omöjligen förstå hur det hängde ihop. Halvt skällande och halvt tjutande var han åter på fötter och tog ett språng mot fienden. Och återigen fick han samma slag som förut och slungades våldsamt till marken. Den gången förstod han att det var påken, men i sitt vilda ursinne visste han inte vad han annars skulle

göra. Han förnyade sitt angrepp ett dussin gånger, och lika ofta möttes han av ett slag, som fällde honom till marken.

Efter ett särskilt häftigt slag kravlade han sig upp igen, alltför yr i huvudet att kunna rusa på nytt. Han vaggade hit och dit, blod flöt ur hans nos, mun och öron, och hans vackra päls var hoptovad och fläckad av blodigt dregel. Karlen tog nu ett par steg framåt och gav honom med lugn behärskning ett fruktansvärt slag på nosen. All den smärta han förut hade uthärdat var ingenting i jämförelse med denna oerhörda pina. Med ett vilt rytande, som nästan liknade lejonets, störtade han sig åter mot mannen. Men denne hade flyttat påken från högra handen till den vänstra och grep kallblodigt tag i Bucks underkäke, som han på samma gång vred nedåt och bakåt. Buck virvlade runt i luften och föll därefter till marken på huvudet och bringan.

Så rusade han upp igen för sista gången. Nu fick han det välberäknade slag, som hans plågare med avsikt hade väntat till dess - och Buck krympte ihop och föll medvetslös till marken.

"Det var mig en duktig djäkel att tukta hundar, det ska' jag säga", ropade en av de fyra uppe på muren alldeles förtjust.

"Han tuktar en varje dag och två på sönda'n", svarade föraren, som nu klättrade upp på sin vagn och satte i gång hästarna.

Buck kom till sans igen, men det var slut med hans krafter. Han låg där han hade fallit, och därifrån betraktade han mannen i röda tröjan.

"Lyder namnet Buck", sade denne för sig själv, sedan han hade läst igenom krögarens brev, som innehöll en noggrann beskrivning på buren och dess innehåll. "Seså Buck, min pojke", tillade han i uppmuntrande ton, "nu har vi haft vår lilla underhållning, och det bästa vi kan göra är att låta det stanna vid den. Du har fått lära dig veta din plats, och jag vet min. Var nu en snäll pojke, så skall allt gå bra och du får god mat. Men är du elak, så skall jag snartta det ur dig. Begriper du det?"

Medan han sade detta, klappade han oförskräckt Bucks huvud, som han förut hade gett så obarmhärtiga slag, och fastän raggen ovillkorligt reste sig vid beröringen med mannens hand, underkastade sig hunden utan vidare denna smekning. Så gick mannen efter vatten, och Buck drack törstigt, varpå han efter en stund fick ett duktigt mål rått kött som han tog bit efter bit ur sin besegrares hand.


Han var slagen, det visste han, men han var ändå inte alldeles bruten. Han insåg en gång för alla att han inte hade någon möjlighet att kunna

stå sig mot en man med påk. Han hade fått en allvarlig läxa, och han glömde den aldrig i resten av sitt liv. Påken var som en uppenbarelse för honom. Det var hans invigning under urtidslagens makt och han gick den till mötes på halva vägen. Livet fick en hårdare prägel, och på samma gång som han insåg detta, väcktes också all den list och slughet som låg gömd i hans natur. Allt som tiden led kom flera hundar, somliga i burar och andra ledda vid rep, somliga fogliga och stilla, andra ursinniga och rasande som han hade varit, och alla, den ene efter den andre, såg han falla för mannen i röda tröjan. Och för varje gång han fick bevittna ett nytt grymt uppträde inpräglades läxan allt djupare hos Buck: en man med påk var en laggivare, en härskare som skulle lydas men inte nödvändigt krusas. För det gjorde Buck sig aldrig skyldig till, fastän han många gånger såg tuktade hundar lisma mot mannen och vifta på svansen och slicka hans hand. Men han såg också en hund, som varken ville krusa eller lyda, mista sitt liv under kampen om herraväldet.

Då och då kom främmande karlar, som talade ivrigt och inställsamt och på alla slags sätt och vis till mannen med röda tröjan. Och då pengar räknades upp, tog de främmande någon eller några av hundarna med sig bort. Buck undrade vart de tog vägen, för de kom aldrig tillbaka, men han hyste en stor fruktan för framtiden och var glad för varje gång han inte hörde till de utvalda.

Men hans tur kom också till slut. En dag kom där en liten skrumpen karl, som talade bruten engelska och använde en hop utländska underliga utrop, som Buck alls inte förstod.

"Sacre bleu!" utropade han, då han fick se Buck. "En fördömt präktig hund. Eh bien! Vad kostar den?"

"Trehundra och en liten dusör dessutom", svarade mannen i röda tröjan raskt. "Och eftersom det är styrelsen som betalar, så prutar ni väl inte på det, eller hur, Perrault?"

Perrault gjordeen grimas. Eftersom priset på hundar hade blivit skyhögt med anledning av en ovanligt stark efterfrågan, var priset inte oskäligt för ett så vackert djur. Canadas styrelse skulle inte förlora på affären, för dess depescher skulle inte färdas långsammare. Perrault förstod sig på hundar, och då han betraktade Buck, såg han att den hunden var en på tusen - "ja, en på tiotusen", tänkte han inom sig.


Buck såg att pengar lämnades och blev därför inte alls förvånad, då han och en godlynt Newfoundlandshund - Curly - leddes bort av den lille mannen med det skrumpna ansiktet. Detta var det sista han såg av

mannen med röda tröjan, och när Curly och han från Narvalens däck såg Seattle försvinna, var detta det sista han såg av den soliga Södern. Curly och han fördes under däck av Perrault och överlämnades åt en mörkhyad jätte som han kallade François. Perrault var fransk canadensare och mycket svartmuskig, men François var fransk canadensare och halvblod och dubbelt så mörk. Detta var ett nytt slags människor för Buck - han skulle få se många, många andra slag härefter - och han visade dem ingen tillgivenhet, men han lärde sig att hysa en uppriktig aktning för dem. Han insåg snart, att både Perrault och Francis var hederliga, lugna och fullkomligt rättvisa män och förstod sig alltför bra på hundar för att låta luras sig av dem.

På mellandäck ombord på Narvalen fanns det två hundar till förutom Buck och Curly. Den ene av dem var en stor, snövit hund från Spetsbergen, som hade förts därifrån av kaptenen på en valfångare och sedan följt en geologisk expedition till Barrens. Spitz var vänlig och falskt inställsam, han kunde flina en mitt i ansiktet samtidigt som han funderade på ett elakt streck, som till exempel då han stal en del av Bucks mat vid den första utfodringen. Då Buck rusade på den andre för att straffa honom, ven plötsligt François' piska genom luften och träffade i första hand den skyldige. Buck behövde inte göra annat än ta tillbaka sitt ben. Detta var rättvist handlat av Francis, tyckte Buck, och karlen började stiga i hans aktning.

Den andra hunden gjorde inget försök till närmande, inte heller brydde de övriga sig om honom, men han gjorde inte heller något försök att stjäla från de nykomna. Han var en vresig och surmulen krabat, och han visade Curly mycket tydligt att han ville vara i fred, och att det skulle bli väsen av, om han inte fick vara det. Denna hund hette "Dave", och han bara åt och sov och gäspade emellanåt och hyste inte det ringaste intresse för någonting, inte ens då Narvalenpasserade "Drottning Charlottas sund" och rullade och krängde och levde som om fartyget vore tokigt. Buck och Curly var halvvilda av rädsla, men Dave lyfte bara förargad på huvudet och gav dem en likgiltig blick, gäspade och somnade om på nytt.


Dag och natt arbetade fartygets motor lika outtröttligt, och fastän den ena dagen var tämligen lik den andra, märkte Buck att luften småningom blev kallare. Slutligen tystnade propellerns dunk en morgon, och det uppstod ett ovanligt rörligt liv ombord på Narvalen. Buck hörde det liksom de andra hundarna, och han begrep att en förändring var på

gång. François löste hundarna och förde dem upp på däck. Vid första steg på det kalla golvet däruppe sjönk Bucks fötter ned i någonting vitt och svampaktigt som liknade grus. Han drog sig häftigt tillbaka med ett fnysande. Mera av det vita stoftet föll genom luften. Han skakade på sig, men det föll mer och mer. Så vädrade han nyfiket på det och slickade upp litet med tungan. Det brände som eld, men i nästa ögonblick var det försvunnet. Buck var förbluffad. Han försökte om igen med samma resultat. Åskådarna skrattade med full hals, och Buck skämdes utan att veta varför, för det var första gången han såg snö.

II. Påkens och huggtandens lag.



Bucks första dag på Dyeas strand liknade en mardröm. Varenda timme medförde nya obehagliga överraskningar. Han hade plötsligt blivit ryckt ur civilisationens sköte och slungats huvudstupa in i dessa primitiva förhållanden. Detta var minsann inte något soligt och lättjefullt liv med ingenting annat att göra än att slå dank eller ha tråkigt. Här fanns varken frid eller ro eller ens ett ögonblicks säkerhet. Allt var brådska och förvirring, och i varje minut var liv och lemmar i fara. Man tvingades att ständigt vara på sin vakt, för dessa hundar och män var inte hyfsade hundar och män. De var allesammans vildar, som inte kände till andra lagar än påkens och huggtandens.

Aldrig hade Buck sett hundar slåss så som dessa varglika djur, och hans första erfarenhet i den vägen gav honom en oförglömlig läxa. Det var egentligen en erfarenhet i andra hand; i annat fall skulle han inte ha överlevt för att dra nytta av den. Det var Curly som blev offret. De hade slagit läger i närheten av timmerupplaget, och Curly försökte på sitt vanliga sätt inleda bekantskap med en grovraggig varghund stor som en fullväxt varg, men inte hälften så stor som hon själv. Där kom ingen föregående varning, endast ett blixtsnabbt språng, en metallhård klang av hopslagna tänder, ett lika hastigt språng tillbaka, och Curly var uppsliten från ögonvrån ned till käken.


Det var vargens sätt att slåss - att slå tilloch springa tillbaka - men den här gången blev det ännu mer. Trettio eller fyrtio andra raggiga varghundar kom rusande till stället och omgav de bägge stridande i en cirkel, betraktade dem tyst och med spänd uppmärksamhet. Buck

förstod varken denna tysta uppmärksamhet eller den iver varmed åskådarna slickade sig om käften. Så rusade Curly på sin motståndare, och han bet henne om igen och tog sedan ett skutt åt sidan. Nästa gång tog han emot hennes anfall med sin bringa på ett sätt som fick henne att tumla överända. Hon kom aldrig upp igen. Det var detta de uppmärksamma åskådarna hade väntat på. Nu störtade de morrande och skällande över henne, och tjutande av ångest begravdes hon under ett myllrande kaos av kroppar.

Det kom så plötsligt och så oväntat, att Buck blev alldeles förbluffad. Han såg Spitz sträcka ut sin sharlakansröda tunga - det var hans sätt att skratta - och han såg François komma rusande med en yxa i handen och springa rakt på den stora hopen av hundar. Tre karlar med påkar skyndade till och hjälpte honom att skingra dem. Det tog inte lång tid. Två minuter efter att Curly hade fallit var den siste av hennes angripare bortdriven. Men hon låg där stympad och livlös i den blodiga och nedtrampade snön, nästan bokstavligen sliten i stycken, och svarte François stod lutad över henne och svor alldeles ohyggligt. Denna händelse kom ofta tillbaka i Bucks minne och oroade honom under sömnen. Jaså, det var således sättet. Inget ärligt spel. Faller man en gång, så är det slut. Nå, då skulle han väl se till att han aldrig föll. Spitz räckte ut sin tunga och skrattade om och om igen, och från den stunden hyste Buck ett bittert och oförsonligt hat till honom.


Innan Buck hade hämtat sig från sin bestörtning över Curlys sorgliga död, drabbades han av en ny prövning. François kom och satte på honom någon inrättning av läderremmar och spännen. Det var ett seltyg, ungefär sådant som stalldrängarna brukade lägga på hästarna därhemma i Södern. Och alldeles som han där sett hästarna arbeta, så drev man nu honom att arbeta. Han måste dra François i en släde till skogen vid dalens rand och sedan vända tillbaka med släden fullt av bränsle. Men trots att han kände sig djupt sårad i sin värdighet genom att på detta sätt användas till lastdragare, var han alldeles för klok för att göra motstånd. Han lät villigt betsla sig och gjorde alltigenom sitt bästa, även om alltsammans var nytt och främmande för honom. François var sträng, fordrade ögonblicklig lydnad och fick också ögonblicklig lydnad tack vare sin piska. Dave, som gick närmast släden ochvar van vid detta slags arbete, bet Buck i bakdelen, så snart han begick något misstag. Och Spitz var en erfaren ledare. Han kunde inte alltid komma åt Buck, men han morrade och fräste för att uttrycka sitt

missnöje, och ibland kastade han sig åt sidan med hela sin tyngd för att tvinga Buck in på den väg han skulle gå. Buck var lättlärd, och under de bägge kamraternas och François' gemensamma ledning gjorde han snart framsteg. Innan de kom tillbaka till lägret, förstod han att stanna vid "ho!" och sätta sig i gång vid "hej!" att ta ut stora svängen vid krökningar och hålla sig undan för sin efterföljare, då det tungt lastade åkdonet sköt dem på hälarna i utförsbackar.

"Förbannat bra hundar det här", sade François till Perrault. "Buck drar av bara fan! Och han lär sig så lätt som aldrig det."

På eftermiddagen kom Perrault, som var ivrig att få ge sig av med sina depescher, och hade köpt två hundar till. "Billee" och "Joe" kallade han dem, två bröder av den grovraggiga varghundsrasen. Trots att de haft samma mor, var de varandra så olika som natt och dag. Billees enda fel var hans överdrivna snällhet, då Joe däremot hade en alldeles motsatt natur. Han var sur och inbunden, morrade ständigt och hade elaka ögon. Buck tog emot dem på kamratligt manér. Dave ignorerade dem och Spitz slogs först med den ena och sedan med den andra. Billee viftade lugnande med svansen, vände sig om och sprang, då han såg att hans försök var förgäves, och han skrek - även det lugnande - när Spitz högg honom i sidan. Men hur Spitz än manövrerade, virvlade Joe runt om och var mitt framför honom med raggen rest på ända, öronen lagda tillbaka, läpparna förvridna och morrande, slående tillsammans käkarna så häftigt han förmådde och med ögonen lysande av en satanisk glöd - en inkarnation av krigisk skräck. Hans uppsyn var så ohygglig, att Spitz måste avstå från sin föresats att tukta honom. För att skyla över sitt nederlag vände han sig i stället mot den fredlige och gnällande Billee och körde bort honom till utkanten av lägret.


Under kvällen samma dag kom Perrault med en ny hund, en gammal varghund, långsträckt, mager och utmärglad, full med ärr omkring nosen och enögd. Men i hans enda öga glimmade en varning mot närgångenhet, som ingav respekt. Han hette Sol-leks, vilket egentligen betyder "ilsken". I likhet med Dave begärde han ingenting, gav ingenting och väntade ingenting, och när han långsamt och lugnt gick in bland de andra, lämnade själva Spitz honom i fred. Han hade en egenhet, vilket Buck var nog olyckligatt få uppleva. Han tyckte inte om att man närmade sig från hans blinda sida. Buck hade omedvetet gjort sig skyldig till detta, och han upplystes om sitt fel genom att Sol-leks rusade på honom och högg honom i bogen ända intill benet, ett tre tum långt

sår. Efter den stunden undvek Buck omsorgsfullt Sol-leks blindsida och hade inte vidare problem med honom under hela den tid deras kamratskap räckte. Sol-leks, enda strävan verkade - liksom Daves - gå ut på att få vara i ro, även om de bägge, efter vad Buck sedermera fick veta, även hyste en annan livligare önskan.

Den kvällen stod Buck helt plötsligt inför det stora problemet, var han skulle få lägga sig och sova. Tältet, som var upplyst med ett ljus, lyste så inbjudande mitt på den vita slätten, men när Buck begav sig dit in, som om detta vore en naturlig sak, möttes han av både svordomar och kastvapen från Perrault och François. Då han hade hämtat sig från sin häpnad, tog han en skamlig reträtt till kölden utanför. Det blåste bitande, och kölden skar med pinande smärta i hans sår. Han lade sig på snön och försökte sova, men kölden drev honom snart upp igen. Olycklig, skälvande av köld och förtvivlad, vandrade han omkring bland de många tälten, men fann det lika kallt överallt. Här och var rusade vilda hundar emot honom, men han reste raggen och morrade ilsket - för han hade lätt att lära - och då lät de honom passera ostörd.

Slutligen fick han en idé. Han skulle gå tillbaka och se efter hur hans egna kamrater bar sig åt. Till hans stora förvåning var de försvunna. Han vandrade på nytt omkring i det stora lägret och sökte efter dem och kom åter tillbaka. Kunde de vara inne i tältet? Nej, så var det nog inte, för då hade han väl inte blivit utkörd. Men var kunde de vara? Med slokande svans och skälvande kropp började han driva omkring på måfå kring tältet och kände sig mycket övergiven. Plötsligt gav snön vika under honom och han sjönk ned med alla fyra fötterna. Någonting rörde sig under dem. Han tog morrande ett skutt tillbaka, skrämd av det osedda och obekanta. Men han lugnades av ett vänligt litet gnyende och vände sig om för att närmare undersöka saken. En fläkt av värme mötte hans vädrande näsborrar - och där låg Billee hoprullad som en boll under snön. Han gnällde helt fridsamt och vred och knyckte på sig, för att visa sitt vänskapliga sinnelag, och han vågade till och med försöka muta Buck till fred genom att slicka honom i ansiktet medsin varma, våta tunga.


Där hade han lärt sig något. Jaså, det var så de bar sig åt? Buck valde ut en fläck, och med mycket stor möda lyckades han gräva en håla åt sig i snön. Inom en kort stund hade hans kropp fyllt den trånga platsen med värme, och Buck föll i sömn. Dagen hade varit lång och strävsam och han sov djupt och gott, trots att han morrade och småskällde och ryckte

på sig i elaka drömmar.

Han öppnade inte ögonen förrän han väcktes av bullret i det vaknande lägret. Först visste han alls inte var han var. Det hade snöat under natten, och han var fullständigt begravd under det vita täcket. Väggarna av snö tryckte på honom från alla håll, och han kände sig fruktan strömma genom honom - en vild varelses fruktan för att vara fångad i en fälla. Det var ett tecken att han höll på att glida tillbaka från sin egen attityd till sina förfäders, för han var en civiliserad hund, en överdrivet civiliserad hund, som av egen erfarenhet inte hade någon föreställning om en fälla och alltså inte av sig själv kunde ha någon fruktan för en sådan. Alla hans kroppsmuskler drogs samman spasmodiskt och instinktmässigt, håren på hans nacke reste sig, och med ett ursinnigt morrande tog han ett skutt uppåt i den förblindande omgivningen. Snön yrde omkring honom som ett moln, men redan innan han hade satt sina fötter på marken igen hade han sett det snöhöljda lägret framför sig och känt igen var han var och kommit ihåg allt som hade hänt honom, ända från den stund då han gick ut på en promenad med Manuel och tills han hade grävt hålan i snön åt sig föregående kväll.

Och nu hörde han ett utrop från François. "Vad är det jag har sagt?" skrek denne till Perrault. "Den där Buck har då riktigt märkvärdigt lätt för att lära."

Perrault nickade med allvarlig uppsyn. Han var anställd som kurir hos Canadas styrelse och skulle befordra viktiga depescher, och därför var han angelägen att försäkra sig om präktiga hundar. Att han hade kommit över Buck gladde honom mycket.


En timme senare hade hundarnas antal ökat med tre till, så att de nu var totalt nio, och sedan dröjde det inte en kvart förrän de alla var påselade och på väg uppför höjden mot Dyeapasset. Buck var glad att få komma i gång, och även om ansträngningen var hård, fann han att han inte helt och hållet föraktade sin nuvarande sysselsättning. Han överraskades av den iver som rådde bland hans kamrater och som även smittade honom, men ännu mera förvånande var den förändringsom visade sig hos Dave och Sol-leks. De hade undergått en formlig förvandling från den stund, då seltygen lades på dem. All deras lojhet och likgiltighet var som bortblåst. De hade blivit livliga och verksamma, ivriga att arbetet skulle gå bra, och de visade ett häftigt humör, om det på något sätt blev fel eller blev fördröjt. De tycktes helt och hållet gå upp i att sträva vägen framåt; det var allt vad de levde för och det enda

som gav dem någon glädje.

Dave gick närmast släden, framför honom gick Buck och så kom Sol-leks, framför honom alla de övriga i en lång rad fram till ledaren, en befattning som innehades av Spitz.

Buck hade med avsikt blivit placerad mellan Dave och Sol-leks för att han skulle lära av dem. Han var en uppmärksam lärjunge, men de var också skickliga lärare. Aldrig lät de honom vara i okunnighet om något, och de inskärpte lärdomarna med sina vassa tänder. Dave var på samma gång ärlig och klok. Han bet aldrig Buck utan orsak, och han underlät aldrig att bita honom då det behövdes. Och som François understödde hans regemente med sin piska, fann Buck, att det var klokare att lyda än att sätta sig till motstånd. En gång under ett kort uppehåll hade Buck trasslat till linorna och därigenom blev uppbrottet fördröjt, men då rusade både Dave och Sol-leks på honom och gav honom en grundlig upptuktelse. Därigenom blev alltsammans ännu värre tilltrasslat, men Buck aktade sig för att ställa till ett sådant krångel om igen. Och innan dagen var slut, hade han lärt sig att sköta sin plats i ledet så väl, att både Dave och Sol-leks hade upphört att nagga honom. François lyfte mera sällan sin piska, och Perrault hedrade till och med Buck genom att själv lyfta upp hans fötter och undersöka dem.

Det hade varit en hård dagsresa uppför passet, genom Sheep Camp förbi Scales och bortom skogsgränsen, över glaciärer och hundratals fot djupa snödrivor samt över den väldiga Chilcootkedjan, som reser sig mellan salt- och sötvattnet och står på post framför det dystra och ensliga Nordlandet. Det gick sedan jämförelsevis lättare utför den kedja av sjöar, som uppstått i kratrarna på slocknade vulkaner, och sent på kvällen kom de till det stora lägret ovanför Lake Bennett, där tusentals guldgrävare var sysselsatta med att bygga båtar till dess isen skulle bryta upp på våren. Buck grävde sig en håla i snön och sov sedan den uttröttade rättfärdiges sömn, tills han alltför tidigt följande morgon kördes upp i mörker och köld och tillsamman med sina kamrater på nytt spändes framför släden.


Den dagen färdades de fyrtio engelskamil, eftersom vägen inte var så svår, men dagen därpå och många av de följande dagarna måste de göra omvägar, arbeta hårdare och hann inte så långt. I regel gick Perrault framför tåget och stampade till snön med sina breda platta skor för att göra vägen lättare för dem. François, som skötte slädens styrstång, bytte emellanåt plats med honom, men inte ofta. Perrault var

mycket ivrig, och han var inte så litet stolt över sin kännedom om isarna. Denna kännedom var också nödvändig, för höstisen var mycket tunn, och där vattnet var strömmande fanns det ingen is alls.

Dag efter dag, under en oändlig följd av dagar, strävade Buck framåt i sitt seltyg. Man bröt alltid upp långt före gryningen, och när det började dagas, var de redan långt i väg och hade lagt flera nya mil bakom sig. Och aldrig slogs det läger förrän efter mörkrets inbrott, men då fick man sitt stycke fisk och grävde sedan ned sig i snön för att sova. Buck led av en ständig glupskhet. Hans dagliga portion - trekvarts kilo soltorkad fisk - tycktes försvinna som ett intet. Han fick aldrig nog och led ständigt av hungerns kval, då däremot de andra hundarna, som inte var så stora och för övrigt var vana vid detta hårda liv, inte fick mer än ett halvt kilo fisk var, men ändå höll sig i god kondition. Buck förlorade hastigt sin forna kräsenhet. I början åt han med kinkig långsamhet, men han fann snart, att då hans kamrater slutade före honom, ryckte de till sig det han hade kvar. Det tjänade till ingenting att försöka försvara sina bitar. Medan han körde undan två eller tre, försvann maten genom de andras strupar. För att slippa bli bestulen tog han sig för att äta lika fort som de andra, och hungern drev honom så långt att han alls inte var höjd över att tillägna sig det som inte var hans. Han såg hur de andra gjorde och lärde sig av dem. En gång såg han hur Pike, en av de nya hundarna - för övrigt skicklig hycklare och tjuv - helt listigt stal en bit skinka, medan Perrault vände ryggen till. Dagen därpå försökte Buck samma knep och lyckades komma undan med hela stycket. Det blev en väldig uppståndelse, men Buck undgick alla misstankar. En av hans kamrater - Dub - som ofta bar sig klumpigt åt och alltid blev fast för sina förbrytelser, fick lida straffet för Bucks missgärning.

Denna första stöld var ett tecken på att Buck skulle kunna uthärda och slå sig fram i det hårda och fientliga Nordlandet. Den bevisade hans duglighet därtill, ellermed andra ord en förmåga att kunna ändra sig efter förändrade förhållanden, utan vilken han skulle ha varit dömd till en snar och förskräcklig död. Den bevisade vidare att hans moral hade råkat på förfall och höll på att gå i kras, för den var ju endast en onödig ballast under den hänsynslösa kampen för tillvaron. Därnere i södern, där det fanns tillgivenhet och gott kamratskap, kunde det vara på sin plats att respektera andras egendom och personliga känslor, men i Nordlandet, där påk och huggtand regerade, vore man väl galen om man frågade efter sådant. Gjorde han det, skulle han ofelbart gå under.

Nu resonerade naturligtvis inte Buck så där klart och tydligt. Han var helt enkelt lämplig för sitt nya liv och fogade sig omedelbart efter dess regler. Under hela sitt föregående liv hade han aldrig gett vika i en strid, vad den än hade gällt. Men mannen i röda tröjan hade med sin påk trumfat i honom en mera primitiv och fundamental lag. Som civiliserad hund skulle han ha kunnat offra sitt liv för en moralisk skyldighet, till exempel för att försvara domaren Millers ridpiska, men att han nu var på fullständigt återtåg från civilisationen visades just genom hans förmåga att kunna vända ryggen åt en moralisk skyldighet för att rädda sitt eget skinn. Han stal inte därför att det gjorde honom ett nöje att stjäla, utan för att tillfredsställa sin mages krav. Och han stal inte öppet, utan listigt och i hemlighet, därför att han hade respekt för andras påkar och tänder. Med ett ord - han gjorde det han gjorde därför att det var lättare att göra det än att låta bli.

Hans utveckling - eller kanske rättare tillbakagång - gick mycket hastigt. Hans muskler blev hårda som järn och han blev känslolös för all vanlig smärta. Och han blev ekonomisk såväl till det inre som det yttre. Han kunde äta vad som helst, hur vedervärdigt och osmältbart det än var, och sedan han hade fått det i sig, drog hans magsaft ut ända till sista grand av näring ur det förtärda ämnet, varefter hans blod förde denna till varje aldrig så avlägsen del av hans kropp, som därigenom blev både fast och seg. Hans syn och lukt skärptes i speciellt hög grad, och hans hörsel blev så utomordentlig att han även under sömnen hörde det svagaste buller och visste om det förebådade fred eller fara. Han lärde sig att bita bort isen, som hade satt sig mellan hans tår, och när han var törstig och det låg ett tjockt lager av is över vattningshålet, kunde han bryta upp det genom att resa sig i luftenoch slå ned på isen med styva framben. Hans mest framstående egenskap var att kunna vädra sig till vinden och beräkna den på förhand. Hur lugnt det än var, då han grävde sin håla invid ett träd eller på en strandsluttning, fann blåsten honom, då den kom, alltid i lä.


Och han lärde inte bara genom erfarenheten, utan för länge sedan slocknade instinkter vaknade också till liv hos honom. Resultatet av generationers tama levnadssätt föll småningom bort. På ett dunkelt sätt kände han förnimmelser från den tid då hans släkte var ungt - den tid då vilda hundar rusade i flockar genom urskogar och dödade sitt byte, när de hann upp det. Det var inte svårt för honom att lära sig hugga tag och fläka upp och bita av en strupe lika hastigt som en varg. På det sättet

hade hans förfäder betett sig. Och de levde nu upp på nytt inom honom. Det forna levnadssättet och de forna knepen, som de hade gett i arv åt sina efterkommande, var även hans. Han utövade alltsammans utan ansträngning, utan att ha gjort något nytt fynd, som om det alltid hade legat i hans natur. Och när han under de kalla nätterna höjde sin nos mot en stjärna och lät höra ett långdraget, varglikt tjut, var det hans förfäder, vilka dock för länge sedan var blandade med jordens stoft, som genom honom vände nosen mot stjärnan och tjöt genom århundradena. Hans tonfall var också deras - samma tonfall som de gav luft åt sin smärta och på sitt sätt tolkade den betydelse som den stora stillheten och kölden och mörkret hade för dem.

Som ett bevis på vilket marionettspel livet är, strömmade den urgamla sången ur hans bröst och han återgick till sin ursprungliga art. Och det gjorde han därför att människorna hade funnit en gul metall i Norden, och därför att trädgårdsdrängen Manuel inte hade så hög lön att den kunde räcka till mer än föda och kläder åt honom själv, hans hustru och diverse små avbilder av honom själv.

III. Den vilda naturen tar befälet.



Den ursprungliga vilda naturen var alltså stark inom Buck, och den blev allt starkare och starkare, tack vare de hårda villkor som styrde hans nuvarande liv. Men han förstod att dölja detta. Hans nyvaknade slughet manade honom till jämvikt och självbehärskning. Han var för upptagen av att sätta sig in i sitt nya liv för att känna sig väl till mods, och han gav sig inte bara inte in i några strider, utan han undvek dem även så vitt möjligt var. Hela hans uppträdande började få en viss prägel av försiktighet. Han visade ingen benägenhet för häftigaoch brådstörtande handlingar, och trots det bittra hatet mellan honom och Spitz, gjorde han sig inte skyldig till någon irritation mot denne, utan undvek tvärtom att förolämpa honom.


Däremot undvek Spitz aldrig att utnyttja ett tillfälle att visa tänderna åt Buck, antagligen därför att han anade en farlig rival i honom. Han gick till och med krokvägar för att reta Buck och försökte ständigt framkalla en strid, som skulle ha slutat med den ena hundens död. Detta skulle också troligen skett rätt snart, om inte en märklig händelse hade

inträffat. En kväll slogs ett nedstämt läger vid Le Barge-sjöns kala strand. Snöyra, mörker och en blåst, som skar likt vitglödgade knivar, hade tvingat dem att trevande söka sig en lägerplats. Och de kunde knappast ha funnit en sämre. Bakom dem reste sig en lodrät klippmur, och Perrault och François var tvungna att göra upp eld och breda ut sina kappor på själva isen. Tältet hade de lämnat kvar i Dyea för att kunna färdas snabbare. Med några klabbar drivved gjorde de upp en eld, som snart smälte isen under sig och slocknade, varefter de fick äta sin kvällsvard i mörker.

Tätt invid den skyddande klippan hade Buck gjort sitt läger. Och där var så lugnt och varmt, att han bara med motvilja gick därifrån för att äta fisken som François delade ut, sedan han först hade tinat upp den över elden. Men när Buck hade slutat äta och kom tillbaka, fann han sin plats upptagen. Och ett varnande morrande underrättade honom om att inkräktaren inte var någon annan än Spitz. Hittills hade Buck undvikit att komma i strid med sin fiende, men detta gick för långt. Vilddjuret inom honom började ryta. Han störtade sig över Spitz med ett raseri som överraskade dem bägge, i synnerhet Spitz, för alla hans tidiga erfarenheter av Buck hade fått honom att tro, att hans rival var en ovanligt blyg och tillbakadragen hund, vars anseende helt och hållet kunde tillskrivas hans storlek.

François blev också överraskad, när de bägge hundarna kom virvlande i en ursinnig strid från det omtvistade nästet, och han förstod direkt orsaken till slagsmålet. "Aha!" skrek han till Buck. "Ge honom, du! Ge honom så mycket han tål, den usle inkräktaren!"

Och Spitz var inte mindre villig att slåss. Han skrek högt av raseri och blodtörst, under det han jagade av och an i den ena cirkeln efter den andra för att få ett tillfälle till anfall. Buck var lika ursinnig och lika försiktig, och han jagade också av och an under samma förväntan. Men just i denna stund inträffade den märkliga händelsen, då deras strid om herraväldet blev avbruten och uppskötstill långt in i framtiden, då de hade vandrat ytterligare många, många tröttsamma mil.


En högljudd svordom från Perrault, en dov smäll av en påk mot en huvudskål och ett gällt tjut av smärta blev inledningen till en helvetisk uppståndelse. Lägret myllrade plötsligt av smygande, raggiga djur - fyra eller fem tjog utsvultna varghundar, som hade vädrat sig till lägret från någon indianby. De hade smugit sig in, medan Buck och Spitz var upptagna av sin strid, och när de bägge männen rusade in ibland dem

loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
Skip
Next