kom hennes företeelse att medföra intrycket af ett i någon tidningsuppsats för dagen inryckt vackert ställe ur bibeln eller någon af våra äldre skalder. Hon omtalades vanligen såsom märkvärdigt intelligent, men med det tillägg att hennes syster Celia hade mera praktiskt förstånd. Icke dess mindre begagnade Celia knappt nog flere garneringar; och det var blott för noggranna iakttagare som hennes drägt skilde sig från systerns och var arrangerad med en skymt af koketteri; ty enkelheten i miss Brookes klädsel härledde sig från blandade bevekelsegrunder, af hvilka de flesta voro gällande äfven för hennes syster. I viss mån berodde den på de båda flickornas stolthet öfver att vara damer af stånd; de brookeska slägtförbindelserna, ehuru ej precis aristokratiska, voro dock utom all fråga 'goda'; forskade man i dem en eller annan generation tillbaka, så fann man ingen riddare af alnen eller struten - ingenting simplare än en sjöofficer eller prestman; och slägten kunde bland sina anfäder till och med uppvisa en puritansk adelsman, som tjenat under Cromwell, men sedermera öfvergått till statskyrkan och lyckats draga sig ur alla politiska stridigheter såsom egare af ett respektabelt familjegods. Unga qvinnor af en sådan härkomst, lefvande i ett lugnt landthus och besökande en bykyrka, knappt större än ett vanligt förmak, måste naturligtvis betrakta allt bjefs såsom något, på sin höjd värdigt en krämardotters ärelystnad. Härtill kom en den finare uppfostrans ekonomi, som på denna tid gjorde allt prål i klädsel till en af de detaljer, som i första rummet fingo maka åt sig, då utgifter, mera kännetecknande för rangen, kräfde något störrebredd. Skäl som dessa skulle redan och utan hänsyn till någon religiös öfvertygelse varit tillräckliga att förklara den enkla drägten; men hvad miss Brooke beträffar, skulle religionen ensam här vid lag varit bestämmande, och Celia fogade sig helt saktmodigt i alla sin systers åsigter, endast försättande dem med det sunda förstånd, som mäktar tillegna sig vigtiga läror utan att förfalla till någon excentrisk öfverdrift. Dorotea kunde utantill hela stycken af Pascals Pensées samt af Jeremy Taylor 1; och för henne kom menniskoslägtets uppgift, betraktad i kristendomens ljus, de qvinliga toalettomsorgerna att förefalla såsom en sysselsättning, lämplig för dårhushjon. Hon kunde ej förlika de till ett andligt lif och dess innebörd af eviga följder hörande bekymren med ett lifligt intresse för prydnadsplagg och konstmessigt framträdande draperingar. Hennes själ var teoretiskt anlagd och trånade af naturen efter en högstämd uppfattning af verlden, som osökt inbegrepe äfven Tiptons församling och ett rättesnöre för hennes eget beteende derinom;

hon var förtjust i djup och storhet och snar att omfatta hvad helst kunde synas henne besitta dessa egenskaper; benägen att söka martyrskap, att göra återkallanden och till sist ådraga sig samma martyrskap på ett område, der hon ej sökt det. Utan tvifvel måste dylika element i en giftasvuxen flickas karakter hafva sin inverkan på hennes öde och hindra dettas afgörande på det öfliga sättet, eller genom ett godt utseende, behagsjuka och en blott hundaktig tillgifvenhet. Och med allt detta hade hon, den äldre af systrarna, ännu icke uppnått tjugu år, och de båda, sedan de vid omkring tolf års ålder mist sina föräldrar, uppfostrats efter en på en gång knapphändig och hoprörd plan, först i en engelsk och sedermera i en i Lausanne boende schweizisk familj, enär deras ogifte onkel och förmyndare sökt på detta sätt afhjelpa olägenheterna af deras värnlösa tillstånd.

Det var nu knappt ett år sedan de kommit till Tipton Grange för att der vistas hos sin onkel, en nära sextio år gammal man, af medgörligt lynne, blandade åsigter och oberäknelig vid valurnan. Han hade rest i sina yngre dagar och ansågs i denna del af grefskapet derigenom hafva ådragit sig ett alldeles för oroligt sinnelag. Mr Brookes beslut voro lika svåra att förutsäga som väderleken; det enda man tryggt kunde påstå var, att han skulle handla efter välmenande afsigter och sätta till så litet penningar som möjligt vid deras utförande. Ty de mest geléartadt ostadiga sinnen innesluta dock några hårda korn af vana; och man har sett män, slappa för alla egna intressen utom det att akta sin snusdosa, i fråga om hvilken de varit påpassliga, misstänksamma och snåla.

Hos mr Brooke hade den sista gnistan af puritansk kraft påtagligen slocknat; men hos hans nièce Doroteabibehöll sig dess glöd i så väl dygder som fel, stundom röjande sig i otålighet öfver hennes onkels prat eller hans sätt att på sitt gods 'låta sakerna ha sin gång' och kommande henne att så mycket ifrigare längta till den tid, då hon skulle bli myndig och kunna förfoga öfver litet medel för ädla syften. Hon betraktades som rik arftagerska; ty utom att systrarna årligen hade sju hundra pund hvar efter sina föräldrar, skulle, derest Dorotea gifte sig och finge en son, denne son ärfva mr Brookes gods, antagligen afkastande omkring tre tusen om året - ett räntebelopp, det der tog sig ut som en hel rikedom för landsortsfamiljer, hvilka ännu diskuterade mr Peels senaste uppträdande i katolikfrågan, obesmittade af framtida guldfält samt af den lysande plutokrati, som på så nobelt vis dyrkat upp det förnäma lifvets behof.

Och hvarför skulle icke Dorotea bli gift - en flicka, så vacker och med sådana utsigter? Det fans intet annat hinder derför än hennes böjelse för ytterligheter och hennes envishet att vilja gestalta lifvet efter begrepp, som kunde komma en försigtig man att tveka, innan han gjorde henne ett anbud, eller till och med förmå henne att till sist afslå hvarje anbud. En ung dam af en viss börd och förmögenhet, som plötsligen kunde knäböja på ett tegelstensgolf vid sidan af en sjuk arbetare och bedja med så brinnande andakt, som om hon trott sig försatt till apostlarnes tid, och som hade konstiga ryck, då hon fastade likt en papist och satt uppe om nätterna för att läsa gamla teologiska böcker! En sådan hustru kunde en vacker morgon väcka en med något nytt förslag i fråga om användandet af hennes förmögenhet, det der komme att strida mot all nationalekonomi och allt hållande af ridhästar; och en man betänkte sig naturligtvis två gånger, innan han inlät sig på ett sådant kompaniskap. Af qvinnor kunde man vänta sig oförståndiga hugskott; men det stora palladiet för samhället och det husliga lifvet vore, att man ej rättade sig efter några hugskott. Klokt folk gjorde som deras grannar, så att om några galningar kommit lösa, kunde man känna igen dem som sådana och undvika dem.

Den allmänna meningen i bygden rörande de nykomna unga damerna gaf, till och med hvad kojornas invånare angick, i det hela företrädet åt Celia, som var så älsklig och såg så oskyldig ut, under det miss Brookes stora ögon liksom hennes religiositet föreföllo allt för ovanliga och stötande. Stackars Dorotea! I jemförelse med henne var Celia med sitt oskyldiga utseende slug och verldserfaren; så mycket finare är menniskosjälen än de utvärtes väfnader, som utgöra ett slags sköld eller urtafla dertill.

Icke dessmindre upptäckte en hvar, som kom Dorotea nära, om ock till följd af dessa oroande beskrifningar på förhand stämd till hennes nackdel, hos henne ett behag, som med dem svårligen lät sig förlika. De flesta män funno henne förtrollande till häst. Hon tyckte om friska luften och de vexlande utsigter landet erbjöd, och då hennes ögon och kinder glödde af det skiftande nöje hon erfor, liknade hon mycket litet en bönesyster. Ridten var en svaghet, som hon tillät sig sitt samvete till trots; hon kände, att hon njöt af den på ett hedniskt, sinligt sätt, och hade alltid för afsigt att framdeles afstå derifrån.

Hon var öppen, varmhjertad och ej det ringaste egenkär; det var i sanning vackert att se, huru hennes inbillningskraft utrustade systern,

Celia, med behag, som helt och hållet öfverträffade hennes egna, och befans det att någon herre kommit till gården i annat syfte än att träffa mr Brooke, så drog hon genast den slutsatsen, att han var kär i Celia; sådant var till exempel fallet med sir James Chettam, hvilken hon ständigt betraktade från Celias synpunkt, alltjemt inom sig öfvervägande, huruvida det skulle vara en lycka för Celia att taga honom till man; att anse honom för en friare till henne sjelf, skulle förefallit henne som ett löjligt hjernspöke. Med allt sitt begär att lära känna lifvets sanningar, bibehöll Dorotea ytterst barnsliga föreställningar om äktenskapet. Hon var öfvertygad, att hon skulle tagit den förståndige 2 Hooker, om hon varit född tidigt nog för att kunna rädda honom från det olyckliga misstag han begick vid sitt giftermål; eller John Milton, sedan han hemsökts af sin blindhet; eller hvem annan som helst af de stora män, hvilkas underliga vanor det skulle varit en ärofull barmhertighet att dragas med; men en vacker och älskvärd baronet, som sade 'Alldeles, ja!' vid hvarje yttrande hon fälde, äfven då hon dermed uttryckte sin ovisshet - hur skulle hon kunnat betrakta honom som en älskare? Det verkligt hugnesamma äktenskapet måste vara det, der ens man tillika var ett slags far och kunde lära en hebreiska, i fall man så önskade.

Dessa egenheter i Doroteas karakter gjorde, att man i grannfamiljerna så mycket mer klandrade mr Brooke för det han ej skaffade sig någon medelålders dam till rådgifverska och sällskap åt sina niècer. Sjelf fasade han emellertid så mycket för det slags öfverlägsna qvinnor, som lämpa sig för en sådan post, att han lät sig öfvertygas af Doroteas invändningar och i detta afseende var modig nog att trotsa verlden - det vill säga, mrs Cadwallader, kyrkoherdens fru, och den lilla grupp lägre adel i nordöstra hörnet af Loamshire, med hvilken han umgicks. Sålunda förde missBrooke spiran i sin onkels hushåll och var alls icke missnöjd med sin nya värdighet och den hyllning, som med den följde.

I dag skulle sir James Chettam äta middag på Tipton Grange tillsammans med en annan herre, som flickorna aldrig sett, och i fråga om hvilken Dorotea gjorde sig åtskilliga vördnadsfulla förväntningar. Det var hans vördighet Edvard Casaubon, i grefskapet känd såsom en man af djup lärdom och den der i flere år sysselsatt sig med ett stort religionshistoriskt verk, samt vidare såsom tillräckligt förmögen att sprida glans öfver sin fromhet och innehafvande egna vyer, med hvilka man bättre skulle komma på det klara, då han utgifvit sin bok. Redan hans namn gjorde ett intryck, knappt möjligt att uppskatta utan de

noggrannaste lärda data.

Tidigt på dagen hade Dorotea återkommit från den småbarnsskola, hon i byn satt i gång, och höll just på att intaga sin vanliga plats i det vackra arbetsrum, som skilde systrarnas sofrum åt, för att afsluta planen till några byggnader - hvilket arbete utgjorde hennes förtjusning -, då Celia, som gifvit akt på henne under ett slags tveksam lust att föreslå någonting, sade:

- Kära Dorotea, om du inte har något deremot ... om du inte har mycket brådt om ... skulle vi inte kunna se på mammas juveler i dag, och dela dem? Det är i dag precis sex månader sedan onkel gaf dig dem, och du har inte sett på dem ännu.

Celias uppsyn visade skymten af en förtret, hvars fulla framträdande förbjöds af en hennes grundsats och af en till vana blifven rädsla för Dorotea: två med hvarandra förenade saker, som, derest man ovarsamt vidrörde dem, kunde röja en hemlighetsfull elektricitet. Till hennes stora lättnad voro Doroteas ögon fulla af skratt, då hon blickade upp.

- En sådan märkvärdig liten almanacka du är, Celia! Är det sex kalender- eller månmånader?

- Det är den sista september nu, och det var den första april onkel gaf dig dem. Du mins, han sade, att han inte kommit ihåg dem förr. Jag tror du aldrig tänkt på dem, sedan du läste in dem i skåpet här.

- Ja, min vän, vi skulle aldrig begagna dem, som du mins. Dorotea talade i en fullt hjertlig ton, halft smeksam, halft förklarande. Hon hade pennan i handen och gjorde små sidoutkast i kanten af papperet.

Celia rodnade och såg mycket allvarsam ut. - Jag tror, min vän, att det vore att brista i aktning mot mam mas minne, om vi lade undan dem och ej vidare brydde oss om dem. Och, tillade hon efter någon liten tvekan och med en uppstigande suck af grämelse,halsband äro riktigt moderna nu; och madame Poinçon, som i en del saker var till och med strängare än du, brukade begagna smycken. Och kristna i allmänhet ... säkert fins det nu i himmelriket qvinnor, som ha begagnat juveler. Celia var fullt medveten om den själsstyrka hon utvecklade, då hon sålunda verkligen slog sig på argumentation.

- Skulle du vilja begagna dem? utropade Dorotea, medan ett skimmer af djupaste öfverraskning öfver hela hennes varelse spred ett dramatiskt lif, det hon lärt sig just af den madame Poinçon, som begagnade smycken. Då skola vi naturligtvis taga fram dem. Hvarför sade du mig

inte det förut? Men nycklarna, nycklarna! Hon tryckte händerna mot hufvudet på ömse sidor och tycktes förtvifla om sitt minne.

- De äro här, sade Celia, som långt förut öfvertänkt och planlagt denna förklaring.

- Var då snäll och öppna stora lådan i skåpet och tag fram juvelskrinet.

Skrinet stod snart öppet framför dem, och juvelerna utbreddes på bordet, der de bildade liksom en skiftande parterr. Det var ingen stor samling, men några af pjeserna voro verkligen af anmärkningsvärd skönhet; hvad som först föll i ögonen var ett halsband af rödblå ametister, i en guldinfattning af utsökt arbete, samt ett perlkors med fem briljanter. Dorotea tog genast upp halsbandet och fäste det om sin systers hals, kring hvilken det slöt sig nästan så tätt som ett armband; men denna infattning passade till Henriette-Marie-stilen 3 i Celias hufvud och hals, och i trymån midt emot kunde hon se att den gjorde det.

- Der, Celia; det der kan du begagna till det äkta muslinet! Men det här korset måste du taga till dina mörka klädningar.

Celia försökte att icke le af belåtenhet. - Ack nej, Dodo, korset måste du behålla sjelf.

- Nej, nej, kära barn, nej, sade Dorotea, i det hon med handen gjorde en vårdslöst afböjande rörelse.

- Jo, sannerligen måste du inte det; det skulle nog kläda dig, i din svarta drägt, sade Celia enträget. Du skall begagna det.

- Inte för allt i verlden, inte för allt i verlden. Ett kors är det sista, jag skulle bära som en grannlåt. Dorotea ryste lindrigt.

- Då tycker du det är syndigt af mig att begagna det, sade Celia oroligt.

- Nej, kära barn, visst inte, sade Dorotea, i det hon strök sin systers kind. Själen har också sin färg; hvad som kläder den ena, kläder inte den andra.

- Men du tör vilja behålla det för mammas skull.

- Nej, jag har andra saker efter mamma ... hennes ask af sandelträ, som jag tycker så mycket om ... en mängd saker. I sjelfva verket är allt det här ditt,min vän. Vi behöfva inte spilla ord på det vidare. Se der - lägg undan dina tillhörigheter.

Celia kände sig litet sårad. Denna puritanska tolerans hade en stark anstrykning af öfverlägsenhet, knappast mindre påkostande för en

oentusiastisk systers blonda väsen än en puritansk förföljelse.

- Men hur skall jag kunna begagna smycken, när du, som är den äldre systern, aldrig vill göra det?

- Ja men, Celia, det är för mycket begärdt, att jag skall begagna grannlåt för att hålla dig vid godt lynne. Om jag satte på mig ett sådant der halsband, skulle jag känna mig som om jag gjort piruetter. Verlden skulle svänga rundt för mig, och jag skulle inte kunna ta ett steg.

Celia hade knäppt upp halsbandet och aftagit det. - Det vore litet för trångt för din hals; någonting, som låge ned och hängde, skulle passa dig bättre, sade hon med någon tillfredsställelse. Att halsbandet ur hvarje synpunkt var fullkomligt olämpligt för Dorotea, gjorde att Celia kände sig lyckligare öfver gåfvan. Hon öppnade några etuier med ringar, af hvilka ett företedde en vacker smaragd med diamanter, och solen, som just då framgick ur ett moln, kastade en glänsande strimma öfver bordet.

- Så riktigt vackra dessa stenar äro! sade Dorotea under inflytande af en ny känsloströmning, lika plötslig som ljusstrimman. Det är eget, hur djupt färger, liksom vällukter, tyckas genomtränga en. Jag förmodar, att det är skälet hvarför Uppenbarelseboken använder ädelstenar som sinnebilder af det andliga. De se ut som fragment af himmeln. Jag tror smaragden är vackrare än någon annan af dem.

- Och der är ett armband, som passar till den, sade Celia. Vi gåfvo inte akt på det i början.

- De äro beundransvärda, sade Dorotea, i det hon trädde ring och armband på ett finger och en handled, båda lika fint mejslade, och höll upp dem mot fönstret i jemnhöjd med sina ögon. Härunder sökte alltjemt hennes tanke rättfärdiga den njutning, färgerna beredde henne, genom att låta dem uppgå i hennes mystiska glädje af religionen.

- Du skulle nog tycka om de der, Dorotea, sade Celia nästan stammande, i det hon med undran började tycka, att hennes syster visade någon svaghet, och äfvenså att smaragder skulle passa till hennes eget utseende, bättre, till och med, än rödblå ametister. Du måste behålla ringen och armbandet der - om inte något annat. Men se, de här agaterna äro mycket vackra - och allvarsamma.

- Ja, jag skall behålla dessa - ringen och armbandet här! sade Dorotea. Derpå tillade hon i annan ton, i det hon lät sin hand nedfalla på bordet: Men hvilka olyckliga menniskor är det ej, som hitta sådana saker, och

bearbeta dem och säljadem! Hon höll åter upp, och Celia trodde att hon ämnade afstå från smyckena, såsom hon följdriktigt bort göra.

- Ja, min vän, jag skall behålla dessa, upprepade Dorotea med bestämdhet. Men tag bort de andra och skrinet.

Hon återtog sin penna utan att aflägga smyckena och under det hon fortfarande betraktade dem. Hon tänkte på att ofta hafva dem nära för att fägna sina ögon med dessa rena små färgkällor.

- Skall du begagna dem i sällskapslifvet? sade Celia, som med verklig nyfikenhet gifvit akt på, hvad hon skulle taga sig till.

Dorotea kastade en snabb blick på sin syster. Midt under allt hennes fantasis arbete på förskönandet af dem hon älskade, frambröt då och då en skarpsinnets blixt, som ej saknade sin svedande egenskap. Skulle miss Brooke någonsin uppnå idealet af undfallenhet, icke blefve det af brist på inre eld.

- Kanhända, sade hon nästan högdraget. Jag vet ej, hur djupt jag kan sjunka.

Celia rodnade och kände sig olycklig; hon såg, att hon förtörnat sin syster, och tordes ej en gång säga något vackert om den skänk hon fått, utan lade smyckena tillbaka i skrinet och bar bort detta. Dorotea kände sig likaledes olycklig i det hon fortfor med sin planritning, dervid för sig sjelf nagelfarande renheten i sina känslor och ord under den scen, som slutat med nyss beskrifna lilla utbrott.

Celias samvete sade henne, att hon alls icke haft orätt; hennes fråga hade varit alldeles naturlig och berättigad, och hon upprepade för sig sjelf, att Dorotea var ombytlig; hon hade bort antingen uttaga hela sin andel af juvelerna, eller också, efter hvad hon förut sagt, afstå från dem allasammans.

- Jag är öfvertygad ... det vill säga, jag hoppas åtminstone, tänkte Celia, att mina böner inte lida något intrång af att jag begagnar ett halsband. Och jag kan inte se, att jag skulle vara bunden af Doroteas åsigter, nu, när vi skola visa oss ute i verlden, fast hon naturligtvis bör vara bunden af dem sjelf. Men Dorotea är inte alltid den samma.

Sålunda resonnerade Celia, tigande lutad öfver sitt broderi, tills hon hörde systern ropa på sig.

- Se här, Kitty, kom och se på min ritning; jag skulle tro, jag är en stor arkitekt, om jag bara inte har fått omöjliga trappor och eldstäder.

Vid det Celia lutade sig öfver papperet, lade Dorotea smeksamt sin

kind mot hennes arm. Celia förstod systerns handling. Dorotea insåg, att hon haft orätt, och Celia förlät henne. Så långt de mindes tillbaka, hade i Celias stämning mot den äldre systern förefunnits en blandning af kritik och fruktan. Den yngre hade alltid burit ett ok; men finsnågon varelse under ett sådant, som icke har sina åsigter för sig?

II.

- Ser du inte den der riddaren, som kommer emot oss på en äppelkastad häst och bär en gyllene hjelm? - Hvad jag ser, svarade Sancho, är ingenting annat än en man på en grå åsna, lik min egen, och som har någonting skinande på hufvudet. - Just så, sade Don Quixote; och detta skinande föremål är Mambrinos hjelm.

Cervantes .

- Sir Humphry Davy? sade vid soppan mr Brooke på sitt lätta, leende vis, till svar på sir James Chettams anmärkning, att han hölle på att studera Davys Åkerbrukskemi. Apropos sir Humphry Davy: jag åt middag med honom för flera år sedan hos Cartwrights, och Wordsworth var der med - skalden Wordsworth, förstår ni. Det var nu någonting eget med den saken. Jag var i Cambridge samtidigt med Wordsworth, men stötte aldrig tillsammans med honom - och tjugu år efteråt åt jag middag med honom hos Cartwrights. Det går förunderligt till här i verlden, nu. Men Davy var der; han var den andre skalden. Eller Wordsworth var så till sägandes skalden nummer ett och Davy skalden nummer två. Det är en sanning, hur man tar det, förstår ni.

Dorotea kände sig litet mera orolig än vanligt. Vid början af middagen, i ett så litet sällskap och då tystnad rådde i rummet, togo sig dessa 'minnen från en lång lifstid' allt för underligt ut. Hon undrade, hur en man som mr Casaubon skulle stå ut med så triviala saker. Hans sätt var, efter hvad hon tyckte, mycket värdigt; läggningen på hans jerngrå hår tillika med hans djupa ögongropar gåfvo honom någon likhet med porträtten af Locke. Han hade den spensliga växt och den bleka hy, som egna sig för en läskarl; så vidt som möjligt skild från den typ af en blomstrande engelsman med röda polisonger, som representerades af sir James Chettam.

- Jag läser åkerbrukskemi, sade nämde förträfflige baronet, emedan jag sjelf ämnar öfvertaga en af utgårdarna för att se, om inte ett godt

föredöme i landthushållning kan uträtta någonting bland mina arrendatorer. Gillar ni det, miss Brooke?

- Ett stort misstag, Chettam, inföll mr Brooke, att elektrisera er åker, och det der, och göra ett förmak af ert fähus. Det duger inte. Jag satte mig sjelf bra nog mycket in i det vetenskapliga en tid; men jag såg, det inte skulle duga. Det lockar in på allt möjligt; en kan inte låta något vara. Nej, nej; se till, att era arrendatorer inte sälja sin halm, och det der; och gif dem täckdikningsrör, förstår ni. Men ert experimentella jordbruk duger ingenting till - det är det dyraste nöje ninågonsin kan bestå er; ni kan så godt hålla en skock hundar.

- Säkert, sade Dorotea, är det bättre att gifva ut penningar för att få utrönt, huru menniskor skola göra sig det mesta möjliga af den jord, som föder dem alla, än att hålla hundar och hästar blott för att jaga fram öfver den. Det är ingen synd att utarma sig på experiment för allas bästa.

Hon yttrade sig med mera eftertryck, än man väntar sig af en så ung dam, men sir James hade vädjat till henne. Han var van att göra det, och hon hade ofta tänkt, att hon skulle egga honom till mången god gerning, när han blifvit hennes svåger.

Mr Casaubon riktade, under det Dorotea talade, sina ögon helt oförtäckt på henne och tycktes egna henne en alldeles ny uppmärksamhet.

- Unga damer förstå sig inte på nationalekonomi, förstår ni, sade mr Brooke, leende mot mr Casaubon. Jag kommer ihåg, när vi alla läste Adam Smith. Det är en bok, det. Jag slog i mig alla de nya idéerna på en gång - den menskliga perfektibiliteten. Men somliga säga, att historien rör sig i spiral, och det kan vara ganska rätt resonneradt; jag har resonnerat så sjelf. Emellertid är saken den, att det menskliga förståndet kan föra en litet för långt - förbi målet, skall jag säga. Det förde mig ett godt stycke en gång; men jag såg, att det bar åt skogen. Jag slet mig lös; jag slet mig lös i tid. Men inte för häftigt. Jag har alltid varit vän af en smula teori; vi måste bruka vår tankeförmåga, annars bli vi försatta tillbaka till de oupplysta tiderna igen. Men apropos böcker: jag läser Southeys 'Kriget i Spanien' om morgnarna. Ni känner Southey?

- Nej, sade mr Casaubon, som ej följt med mr Brookes oregerliga förstånd och blott tänkte på boken. Jag har för närvarande föga tid med dylik literatur. Jag har på sista tiden förderfvat min syn på gamla stilar och behöfver verkligen en föreläsare om aftnarna; men jag är granntyckt

i fråga om rösten och tål ej höra att man läser illa. Detta är på visst sätt en olycka: jag tär för mycket på mina inre resurser; jag lefver för mycket med de döda. Min själ är liksom en vålnad af någon bland de gamla, den der vandrar kring verlden och, oaktadt förgängelse och villsamma förvandlingar, söker inom sig upprätta den sådan den var. Men jag anser nödvändigt att vara ytterst försigtig med min syn.

Det var första gången mr Casaubon yttrat sig något mera utförligt. Han talade med stor precision, som om han anmodats att afgifva en offentlig redogörelse; ochden afvägda, om speldosa påminnande prydligheten i hans tal, hvilket emellanåt beledsagades af en motsvarande rörelse med hufvudet, var så mycket mera påfallande genom den motsats den bildade till den gode mr Brookes hackiga sladder. Dorotea tänkte för sig sjelf, att mr Casaubon var den intressantaste man hon någonsin träffat, monsieur Liret, den waadtländske prestmannen som hållit föredrag öfver waldensernas historia, ej ens undantagen. Att återupprätta en förgången verld, utan tvifvel med blicken fäst på sanningens högsta syften - hvilket arbete att på något sätt vara med vid, vara behjelplig vid, om ock endast som ljushållerska! Denna upplyftande tanke höjde henne öfver allt det förtretliga i att häcklas för sin okunnighet i nationalekonomi, denna aldrig förklarade vetenskap, hvilken sattes som en släckare öfver all hennes glöd.

- Men ni är road af att rida, miss Brooke, tog sig sir James genast tillfälle att säga. Jag skulle trott, att ni ville göra er litet bekant med jagtens nöjen. Jag ville önska jag finge skicka öfver en kastanjebrun häst, jag har, att försöka er på. Den är dresserad för fruntimmer. Jag såg er i lördags trafva öfver kullen på en klippare; som var er alldeles ovärdig. Min stalldräng skall få komma hit med Korydon åt er hvarenda dag, om ni bara bestämmer tiden.

- Jag tackar er för er godhet; men jag ämnar sluta upp med att rida. Jag skall inte rida mer, sade Dorotea, eggad till detta brådstörtade beslut af en liten förargelse öfver att sir James skulle taga hennes uppmärksamhet i anspråk, då hon uteslutande ville egna den åt mr Casaubon.

- Nej, men det är för strängt, sade sir James i en ton af förebråelse, som röjde stort intresse. - Er syster är fallen för sjelfplågeri, icke så? fortfor han, i det han vände sig till Celia, som satt till höger om honom.

- Jo, jag tror det, sade Celia, rädd att säga något, som kunde misshaga

systern, och rodnande så vackert som möjligt ofvanför sitt halsband. Hon tycker om att försaka.

- Vore det sant, Celia, så skulle min försakelse vara eftergifvenhet för egna tycken, icke sjelfplågeri. Men det kan finnas goda skäl att afhålla sig från hvad man finner mycket angenämt, sade Dorotea.

Mr Brooke språkade på samma gång, men det var påtagligt att mr Casaubon gaf akt på Dorotea, och hon märkte det.

- Alldeles, ja, sade sir James. Ni försakar af någon hög, ädel bevekelsegrund,

- Nej, inte så alldeles heller. Jag sade inte det om mig sjelf, svarade Dorotea, i det hon blef helt röd. I olikhet med Celia, rodnade hon sällan, och blott af djup glädje eller harm. I detta ögonblick kändehon sig ond på den oefterrättlige sir James. Hvarför kunde han icke sysselsätta sig med Celia och låta henne höra på mr Casaubon? - om denne lärde man blott ville tala, i stället för att låta mr Brooke orera för sig. Nämde herre höll just nu på att underrätta honom om, att reformationen antingen innebar något eller också icke, att han sjelf var protestant till lif och själ, men att katolicismen var ett faktum; och att hvad det angick att icke vilja släppa till ett tunnland af sin jord till plats för ett papistiskt kapell, så behöfde alla menniskor hållas i styr medelst religionen, som noga taget vore fruktan för en tillvaro efter denna.

- Jag studerade mycket teologi en tid, sade mr Brooke, liksom för att förklara den insigt han nyss lagt i dagen. Jag är en smula bekant med alla skolor. Jag kände Wilberforce 1 i hans bästa dagar. Känner ni Wilberforce?

- Nej, sade mr Casaubon.

- Nå ja, Wilberforce var kanske inte tillräckligt tänkare; men om jag ginge in i parlamentet, som man bedt mig göra, skulle jag sitta på de sjelfständigas bänk, som Wilberforce gjorde, och verka för filantropiska ändamål.

Mr Casaubon bugade sig och anmärkte, att det var ett vidsträckt fält.

- Ja, sade mr Brooke med ett förnöjdt leende, men jag har dokument. Dem började jag samla för länge sedan. De behöfva ordnas; men när en fråga har frapperat mig, så har jag skrifvit till någon och fått svar. Jag har dokument att stödja mig på. Men apropos, hur ordnar ni era dokument?

- Delvis efter signerade fack, sade mr Casaubon med ett utseende af förvirrad ansträngning.

- Åh, fack duga inte. Dem har jag försökt, men i dem blir alltid oreda. Jag vet aldrig, om ett papper fins i A eller O.

- Jag skulle önska ni läte mig sortera era papper åt er, onkel, sade Dorotea. Jag skulle sätta bokstäfver på dem alla och sedan göra en innehållsförteckning för hvar bokstaf.

Mr Casaubon log ett allvarligt bifall och sade till mr Brooke: Ni har en utmärkt sekreterare att tillgå, som ni finner.

- Nej, nej, sade mr Brooke med en skakning på hufvudet; jag kan inte låta unga damer röra i mina papper. Unga damer äro för flygtiga.

Dorotea kände sig sårad. Mr Casaubon kunde tro, att hennes onkel hade något särskildt skäl till afgifvande af ett sådant omdöme, medan i sjelfva verket hans anmärkning hvilat i hans sinne, så lätt som om den varit en afryckt insektsvinge bland alla andra fragment deri och, fattad af en tillfällig luftström, råkat nedfalla just på henne .

Då de båda flickorna befunnosig ensamma i salongen, sade Celia:

- Så rysligt ful mr Casaubon är!

- Celia! Han har ett det mest distinguerade utseende, jag någonsin sett en man ha. Han är märkvärdigt lik porträttet af Locke. Han har samma djupa ögongropar.

- Hade Locke ett par sådana der hvita födelsemärken med hår på?

- Ja, jag tror väl - när visst slags folk såg på honom, sade Dorotea, i det hon gick litet åt sidan.

- Mr Casaubon är så infallen.

- Så mycket bättre. Jag tycker, hvad du skulle beundra en karl, som såge ut som en gödd gris.

- Dodo! utropade Celia, i det hon på henne kastade en förvånad blick. Jag har aldrig förr hört dig göra en sådan jemförelse.

- Hvarför skulle jag gjort den, innan jag fick någon anledning? Jemförelsen är bra; den passar fullkomligt i stycke.

Miss Brooke glömde sig påtagligen, och detta var äfven hvad Celia tyckte.

- Det förundrar mig, att du kan bli stött, Dorotea.

- Det är så plågsamt med dig, Celia, att du betraktar menskliga varelser, som vore de blott påklädda djur, och aldrig ser den stora själen i en menniskas ansigte.

- Har mr Casaubon en stor själ? Celias ton saknade ej sin lilla anstrykning af naiv elakhet.

- Ja, det tror jag han har, sade Dorotea med tonen af den djupaste öfvertygelse. Allt jag ser hos honom står i öfverensstämmelse med hans skrift om bibelns kosmologi.

- Han talar mycket litet, sade Celia.

- Det är ingen han kan tala med.

Celia tänkte i sitt sinne: Dorotea föraktar i grund sir James Chettam; jag tror inte hon skulle vilja ha honom. Celia tyckte, att detta var synd; hon hade aldrig misstagit sig i fråga om föremålet för baronetens intresse. Men visserligen hade hon dock stundom gjort den reflexionen, att Dodo måhända ej skulle lyckliggöra en make, som ej såge sakerna med hennes ögon; och innerst i sitt hjerta närde hon en känsla af, att hennes syster vore allt för religiös för att kunna sprida någon glädje i ett blifvande hem. Inbillningar och skrupler likna tappade nålar, som göra en rädd att taga ett steg, eller sätta sig ned, eller till och med äta.

Då miss Brooke kommit till tebordet, tog sir James plats bredvid henne, enär han alldeles ej funnit något stötande i hennes sätt att besvara hans yttranden. Och hvarför skulle han det gjort? Han ansåg sannolikt, att miss Brooke tyckte om honom, och vårt sätt att bemöta en person måste vara ytterst markeradt för att icke uttydas efter en förutfattad, vare sig uppmuntrande eller nedslående öfvertygelse. Hon syntes honom visserligen utomordentligt förtjusande, mennaturligtvis reflekterade han litet öfver sitt tycke. Han var ingalunda skapad af den sämsta lera och hade den sällsynta förtjensten att inse, det han just ej varit med, då krutet fans upp; han kände sig derför tilltalad af utsigten att få en hustru, till hvilken han i ett som annat kunde säga: Hur skola vi göra? - en hustru, som kunde hjelpa sin man genom lifvet med skäl och grunder och äfven var i besittning af de kontanta vilkoren för möjligheten af en sådan hjelp. Hvad beträffade den ytterliga religiositet, man ville förebrå miss Brooke, hade han en mycket oredig föreställning om dess egentliga beskaffenhet och trodde, att den skulle dö bort efter giftermålet. Han ansåg sig med ett ord hafva egnat sin kärlek åt rätta föremålet och var färdig att underkasta sig en ganska långt drifven hersklystnad, den det ju, när allt komme omkring, stode i en mans förmåga att qväsa när han ville. Sir James befarade ej, att han någonsin skulle få lust att qväsa hersklystnaden hos denna vackra flicka, hvars intelligens gjorde honom helt förtjust. Och hvarför ej? Emedan en manlig själ, hurudan den än är,

alltid har det företrädet att vara manlig - liksom den minsta björk alltid är af ett högre slag än den mest uppåtsträfvande palm - och sjelfva dess okunnighet är af en sundare beskaffenhet. Sir James skulle kanske ej af sig sjelf kommit till denna uppskattning af sitt värde; men äfven den mest slankiga personlighet utrustas af en huld försyn med något litet gummi eller stärkelse i det vedertagnas form.

- Låt mig hoppas, att ni afstår från er föresats med afseende på hästen, miss Brooke, sade den ihärdige tillbedjaren. Jag försäkrar er, att ridten är den helsosammaste af alla kroppsöfningar.

- Jag vet det, sade Dorotea kallt. Jag tror den skulle göra Celia godt - om hon ville slå sig på den.

- Men ni är en sådan utmärkt ryttarinna.

- Ursäkta mig; jag har haft mycket liten öfning, och jag skulle lätt kunna bli afkastad.

- Så mycket större skäl, att ni öfvar er mera. Hvarje dam borde vara en fullkomlig ryttarinna, så att hon kunde göra sin man sällskap.

- Ni ser, hur olika våra åsigter äro, sir James. Jag har kommit till visshet om, att jag icke bör bli någon fullkomlig ryttarinna, och alltså skulle jag aldrig kunna motsvara ert mönster för en dam. Dorotea såg rakt framför sig och talade med en kall trotsighet, mycket påminnande om en vacker gosses och som utgjorde en lustig motsats till hennes beundrares inställsamma älskvärdhet.

- Jag skulle gerna vilja höra era skäl för detta grymma beslut. Det är inte möjligt,att ni kan anse det orätt att rida.

- Det är allt för möjligt, att jag kan anse det orätt af mig .

- Åh, hvarför det? sade sir James i ömt förebrående ton.

Mr Casaubon hade kommit fram till bordet med sin tekopp i handen och lyssnade till deras samtal.

- Vi få icke vara för nyfikna med afseende på motiv, inflickade han på sitt afmätta vis. Miss Brooke vet, att de ha en benägenhet att mista sin kraft, då de uttalas; deras arom liksom blandas med den gröfre luften. Vi måste hålla det groende fröet undan ljuset.

Dorotea rodnade af tillfredsställelse och blickade tacksamt upp mot talaren. Här var en man, som kunde förstå det högre själslifvet, med hvilken någon andlig gemenskap var möjlig, ja, som kunde belysa en grundsats med ett det mest vidsträckta vetande; en man, hvars lärdom

redan var så godt som ett bevis för allt hvad han trodde på.

Doroteas antaganden kunna synas djerfva; men i sjelfva verket skulle lifvet under intet tidehvarf kunnat fortgå förutan denna liberalitet vid inrymmandet af slutsatser, hvilken lättat giftermålen midt under de svårigheter, civilisationen medför. Fins väl någon, som kan säga sig någonsin hafva hållit mellan sina fingrar, och det i all dess hårfina litenhet, spindelnätet af en föräktenskaplig bekantskap?

- Ja visst, sade den gode sir James. Miss Brooke bör ej tvingas att uppgifva skäl, som hon helst förtiger. Jag är säker, att de skälen skulle göra henne heder.

Han var icke det ringaste svartsjuk öfver det intresse, med hvilket Dorotea blickat upp på mr Casaubon; det föll honom aldrig in, att en flicka, den han ämnade göra ett giftermålsanbud, kunde bry sig om en förtorkad bokmal, som gick på femtitalet, annat än på ett slags religiöst vis, förstås, som man gör med en något framstående prestman.

Som emellertid miss Brooke fördjupat sig i en konversation med mr Casaubon rörande det waadtländska presterskapet, vände sig sir James till Celia och språkade med henne om hennes syster, talade om ett hus i staden och frågade, om miss Brooke hade något emot London. Skild från sin syster, talade Celia alldeles obesväradt, och sir James sade sig, att den andra miss Brooke tvifvelsutan var lika så behaglig som vacker, om också ej, enligt hvad somt folk påstod, mera intelligent och klok än den äldre systern. Han kände, att han valt den i alla afseenden förnämligare af de båda; och en man är af naturen svag för utsigten att få den bästa. Den skulle vara den värste hycklare bland ungkarlar, som påstode sig ej vänta det.

III.

Gudinna, säg hvad följde, sedan nu

den blide erkeengeln Rafael ...

Eva

åhördetalet uppmärksamt och full

af djupa tankar och beundran för

så sällsamt höga ting.

Milton: Det förlorade paradiset. B. VII.

Mr Casaubon hade verkligen kommit att tänka sig miss Brooke såsom en lämplig hustru åt sig; de skäl, som kunde förmå henne att taga honom till man, hade redan rotfästs i hennes sinne, och följande dags afton hade de burit både knopp och blom. De två hade nämligen haft ett långt samtal på morgonen, under det Celia, som ej var förtjust i sällskapandet med mr Casaubons födelsemärken och infallenhet, tagit sin tillflykt till prestgården för att leka med pastorns kippskodda men glada barn.

Dorotea hade under tiden blickat långt ned i det opejlade djupet af mr Casaubons själ och der sett återspeglas i labyrintiskt obestämd vidd hvarje egenskap hon sjelf medförde; hade för honom yppat mycket af sin egen erfarenhet och af honom inhemtat syftet med hans stora arbete, likaledes af en labyrintiskt lockande utsträckning. Ty han hade varit lika så lärorik som Miltons 'blide erkeengel'; och det hade äfven varit med något af erkeengelns sätt, han förtäljt henne, huruledes han företagit sig att visa(något, som visserligen försökts förut, men ej med den grundlighet, den oveld i jemförelsen och ändamålsenlighet i anordningen, som mr Casaubon eftersträfvade), att alla verldens mytiska system eller spridda mytiska fragment intet annat vore än förvrängningar af en ursprungligen uppenbarad tradition. Hade man blott en gång intagit den rätta ståndpunkten och der vunnit stadigt fotfäste, så blefve de mytiska konstruktionernas vida fält öfverskådligt, ja, på ett strålande sätt belyst medelst analogiernas återspeglande ljus. Men inbergandet af denna rika sanningsskörd vore intet lätt eller kort arbete. Redan hans anteckningar utgjorde en fruktansvärd rad volymer, men den uppgift, som satte kronan på det hela, vore att sammandraga dessa vidlyftiga och alltjemt ökade resultat samt komma dem att, liksom den tidigare skörden af hippokratiska arbeten, rymmas på en enda liten hylla. Vid afgifvandet af denna sin förklaring för Dorotea, uttryckte sig mr Casaubon nära nog som han skulle gjort inför en medbroder i lärdomen, ty han förfogade ej öfver mer än en samtalsstil; sant är visserligen att han, då han begagnade sig af en grekisk eller latinsk fras, alltid med samvetsgrann omsorg bifogade dess lydelse på engelska, men detta var något, som han sannolikt i alla händelser skulle gjort. En lärd landsortsprest är van att tänka sig sina bekanta såsom 'herrar, riddare och välbyrdige män, de der i latinen näppeligen förfarne äro'.

Dorotea öfverväldigades helt och hållet af denna vidtomfattande tanke. Här förelåg någonting annat än den vanliga grunda