Dan Andersson

"Kolarhistorier"

Det följande är delvis skrivet i en jordkoja, många gånger vid det skumma skenet från en sotig lykta, hängande från det nedrökta taket.

Dessa anteckningar har jag brukat läsa upp för Mats, kamraten, därefter de blivit skrivna, och han har gett mig sitt goda vitsord , att sämre kunde de ha skrivits. Men Mats är bara skogsman och är jag. Vad vi skriva och tala får bedömas med hänsyn härtill. När jag ibland läst upp några rader har Mats somnat sin granrisbädd. Jag vet ej om att skett förr än han börjar snarka, men förråder han sig genast, ty han för ett förfärligt oväsen under sömnen. Om jag går ut för att titta stjärnorna eller plocka in mera ved i kojan vaknar han och frågar varför jag slutat läsa. "Det blir nog en bra bok, det där", säger han förtröstansfullt, och frågar han hur jag ska bära mig åt för att den tryckt. Det är en kvistig fråga - jag vet inte själv sättet, men när han föreslår att vi ska skaffa oss ett eget litet tryckeri, förstår jag att han är fel spår. I alla fall är han en fin man och en bra kamrat, svart i ansiktet som en neger och försäkrande mig att jag är likadan. Och om jag jämrar mig över sotet har han bara invändningar mot mitt skönhetssinne. "Sot är inte lort!" säger han, och makar han in en väldig sats Ljunglövens etta, spottar de heta stenarna vid elden att det fräser, och vänder sig om granriset för att snarka inom fem minuter. Finnskogen i april månad 1913 Författaren.


Vi hade vandrat hela dagen och våra fötter voro ömma av trampet mot den hårda, genomfrusna vägen. Axlarna värkte av det stramande trycket från läderremmarna som uppburo våra kappsäckar, dagern mattade av och råa dimmor började vältra sig upp ur kärren, fyllande dalarna och görande mörkret tätare när den sjunkande solens röda eldar i väster började bytas i grått. Näjden och timmen syntes fattiga liv, ej någon djärv ekorre korsade landsvägen eller någon skrämd skogsfågel med dunder räddade sig inåt granskogens hemliga gömmen. Vi voro tre män, två unga och en gammal, och när vi mödosamt bestego backen vid Broby och hörde ångaren "Älvan" tjuta ute i sundet, föreslog den älste av oss att vi borde söka upp en lada över natten. Förslaget godkändes och


vi voro nöjdanär vi funnit en loge, till hälvten fylld med halm, och vi somnade genast och sovo tills den skarpa morgonkölden väckte oss. Nisse Udd, en man ingen visste varifrån eller varthän, var först benen, gäspade med ett vrål som från ett ilsket lejon och slog med slokhatten bort halmbosset från sin luggiga dräkt. Han hade stött till oss andra och börjat dela vårt bröd och våra vedermödor dagen förut, men var redan bliven "barn i huset", åt vår mat och snusade vårt snus som om han känt oss sen barndomen. En värdig landsvägstyp av den sort som man aldrig misstager sig , uppträdde han med en viss nonchalans, bar uppvridna mustascher och ett nedåt ansiktet kammat hår, saknade väst och trotsade kölden med endast en mycket tunn och mycket smutsig skjorta som skydd åt det breda bröstet. "Mårs, mårs, grabbar!" hälsade han glåmigt han såg oss börja vakna. "Ni kan slafa tess ni får kaffe sängen, jag går ut och beställer. Eller också kan ni ligga där ni ligger - dom väntar nog me frukosten nere i matsalen. Jag får be om permission att ut och spy opp ströorna jag sväljt i natt, jag drömde att jag var en ko i kungens stall." Med detta hälsningstal försvann han, sedan han först visat oss sin färdighet att slå volt baklänges över logbalken. Mats, kolaren från norra finnmarken, stirrade med nyvakna ögon i stum förvåning omkring sig och kröp med en sväljd svordom upp ur ströet. "Det var fan vad det var kallt! En kunde tro en vore i december. Den där" - han gjorde en gest utåt dörren där Nisse försvunnit - "tycks vara av sten och järn, fryser inte fast han går nästan naken." Utifrån ljöd en munter melodi; det var Nisse som lät sin färdighet som visselkonstnär komma till heders. "En halv mil kvar till Varghyttan! Undrar just vad klockan är?" "Sex!" skrek Nisses gälla röst utifrån. "Det känner jag temperaturen. Kom ut får ni se en som vart oppe innan fan fått hättan !" Halvt motvilligt stego vi ut i den frostiga höstmorgonen; vi sågo intet utom Nisse, som fattat posto nere vägen med knytnävarna nerkörda i byxfickorna, den sovande bondbyn ovanför med sina röda stugor, och den långa landsvägen som gick i rak linie en halv kilometer. "Vad var det du talade om, Nisse?" frågade jag en smula nyfiket. Till svar tog han med en sömnig rörelse högra handen ur fickan och pekade utåt vägen. Vi tittade och kunde urskilja något svart och människoliknande, krälande fram längst borta i dimman i riktning mot oss. "Det där är inte enhaj", profeterade Nisse överlägset, "han ser ut som en gammal kolare." Figuren borta i dimman kom närmare och vann i tydlighet; den liknade mest ett stort klädbylte med ben under. det kom närmare kunde vi urskilja ett ansikte, ett mycket gammalt och


mycket fårat ansikte, till hälvten gömt under en urblekt skärmmössa. Vänstra handen höll en grov käpp till stöd, och den högra kramade med ett hårt och benigt grepp om remmen, som uppbar en trasig nattsäck. Den gamle mannen stannade mitt framför oss, satte ned sin börda och lät höra en trött hälsning. Jag kände gubben, en av de älsta arbetarna vid Varghyttans bruk, nu säkert sina sjuttiofem år gammal. "Varthän så tidigt, Lars?" frågade Mats undrande. "Jo nu går jag allt den vägen som så många före mäj har gått, för nu är det nära på slutet med Lasse i Långfallet." Ett vemodigt leende for för en sekund över hans gråskäggiga ansikte, och de sjunkna ögonen sökte omkring sig med något av osäker förväntan på, hur hans närvaro skulle uppfattas. Nisse såg intresserad ut. "Till doktorn, kanske?" "Å, nej, en blir underli når en blir lastgammal - en orkar ingenting fast en äter, å mat ska en ha ändå, annars kan en inte leva." "Bor ni inte kvar i stugan längre?" "Nej, si det är en annan som ska dit, å nu har förvaltarn talt me kommunalordförarn å bett att jag ska få komma te fattiggårn, å dit har ja full allti tänkt att jag skulle ändå, te sist. De käns underlit når en har slitit i hela ens långa liv, å allri just slarvat bort ett enda öre - men så är vår herres vilja." Den gamle trälen var blek och mager av ålderdom och brist. Han hade havt en reslig gestalt, och han kanske hade varit vacker i unga år. Säkert hade han brottats med mången fura och mången kolmila uppe i vilda skogen. "Och bruket kunde inte ta en häst och skjutsa er ett stycke på väg?" undrade jag. "Skjutsa!" framstötte Nisse otåligt. "Fråga hellre varför dom inte hittade på något sömnmedel åt honom, så att dom besparat fattigvårdsomkostnaderna!" Gamlingen såg förvånad på den talande: han förstod inte riktigt innebörden av det sagda, och var synbarligen rädd att på något sätt utsättas för drift. "En lever så länge Gud vill att en ska få leva", sade han tveksamt varpå han lyfte upp sin säck för att gå. "Livet är så, att en får vara nöjd med litet när en hör te dom ringa här i världen." Nisse skrapade otåligt med foten i den frusna vägen. "Om jag hade pängar - om jag hade pängar!"mumlade han med en ivrig blick omkring sig. "Jag får gå, jag, så jag hinner fram te solnergången. Ja, nog har en förtjänat bättre men det är herrens vilja - herrens vilja är det." "Säj att det är herrarnas!" utropade Nisse. "Jag skulle vilja skälla ner dom, jag, spöa dom riktigt. Det här är för jävligt - att vara ung och att bli äldre, frysa och svälta och arbeta hårt hela tiden, och att föda upp barn i fattigdom och elände. Sedan traska iväg till fattighuset på myndigheternas order - nej, så förbanna mig att jag gillar det här systemet." "Ja, det blir farväl, då. Lyckliga ni som är unga - hur har du

det, Mats?" "Det blir min tur snart med. Lita på det! Jag känner liksom att det lider ..." "Ja, ja, en vet inte sitt öde. Kanske vi träffas, du och jag, Mats ... jag får väl gå ..." Och vi stodo kvar en stund och sågo efter den gamle. Hans krokiga gestalt försvann till sist i krökningen vid Kvarnfallet. Vi skulle aldrig få se honom mer. "Han kommer oppifrån - från den plats dit vi går, och han går till fattighuset. Undrar vart vi går när vi blir så gamla, som han?" Det var jag som fällde detta yttrande. Nisse såg tankspridd ut, men svarade ingenting. Vi voro nu vid skiljovägen, och måste taga av till vänster för att komma upp till de stora skogarna där arbetet väntade oss. Vid vägskälet slog Nisse halt. "Jag går inte med", sade han bestämt. "Jag klappar landsvägen." "Men du får ju arbete om du följer med oss, och kan sluta med det där kringflackandet, vet jag." "Det ger jag fan. Nu har ni sett hur slutet blir - och vad betyder det då om jag stjäl, rånar, eller tigger under tiden. Nej, så dum är man inte. Får jag en pris, Mats?" Mats langade fram dosan och Nisse närapå tömde den. "Nu ska ni ha tack, grabbar, och herren vare med er! Jag tänkte ett tag att bli hederlig människa, men jag ser att det inte lönar sig." Och vi sågo inom kort även hans figur försvinna i dimman. Men ungt och spänstigt och trotsigt gick han, med en svängande rörelse på höfterna och med den flottiga slokhatten på sned. Han gick till de stora byarna och samhällena, för att äta och dricka andras mat och dryck och göra sig glada dagar medan livet varade. Mats och jag togo in på den sorgligt ryktbara Lindegårdsvägen, som har sin egen historia. Det är gamla malmvägen mellan Lindegården och Varghyttan. På den vägen ha många fattiga torpare kört tröttmed sina malmlass, och deras hästar ha kämpat ut sin sista kamp mellan de djupa hjulspåren. Men det är en annan historia. Nu gingo vi i raskt tempo upp mot finnbärgen i norr, där en hel vinters hårt arbete väntade oss med kamp mot snön och kölden och de vinande vindarna.


"Ur det djupaste djupet jag käm- pat mig hit, se, jag kom från de eländas ort, och vad undrar du då att min hjässa är vit, när en sådan vandring jag gjort?" När jag första gången såg honom minnes jag ej; på den tiden han kämpade sin hårdaste kamp fanns jag icke till; när han slutat att leva skall jag känna mig som en främling i min barndomsby och fly därifrån. Som liten gick han tiggande omkring under de hårda vintrarna, ty hans far dog när den lille var fyra år gammal. Modern blev ensam och fattig, barnen voro många. Stugan låg ensam vid stranden av en skogssjö med sanka stränder. Han var yngsta barnet. Vid tretton år fick han höftvärk och blev krympling för återstående delen av sitt liv.


Han förföljdes under hela sin uppväxttid av sjukdom och ekonomiska bekymmer; under mannaåldern låg han ofta och ibland under långa tider i en träsäng och väntade på döden - befriaren som aldrig ville komma. Han hade också ett briljant huvud, och kunde kanske ha blivit professor om han hört till de rikas klass. Nu blev han till sist lärare vid småskola och mindre folkskola - längre hann han inte, ty han fick aldrig låna ett öre och hans kropp var ej nog stark för grovarbete. Sin syssla som lärare skötte han oavbrutet under trettiofem år - det vill säga, då ej sjukdom höll honom bunden i overksamhet. Nu är den gamle finnen vit i hår och skägg, och det fridens lugn den kämpande får efter slutad strid med onda öden har blivit hans. Ur en bok med anteckningar, som han lånat mig, har jag hämtat följande om hans skoltid. Jag anför det som ett stycke kulturhistoria från finnmarken. "Skolan 1865-1866. - Skarp Per Andersson. Han kom till Olsjömossen och höll skola i södra ändan av den torparstuga som ännu finnes kvar där. Rummet hade då blott två fönster, det tredje insattes då jag under en långt senare tid var lärare där. Två bänkar med lösa, fristående sittbräden funnos, en för pojkarna, den andra för flickorna. Bänkarna voro vända så att vi hade ansiktena mot varandra. Alla som ej kunde katekesen och bibliska historien utantill räknades för små, alla läste högt samtidigt från morgon till kväll. Sorlet liknade dånet från ett mindre vattenfall. Skolläraren bodde i skolrummet, låg om nätternai en hopspikad, omålad trälåda i hörnet vid den gjutna tackjärnskaminen, och hade sitt matförråd i ett skåp vid dörren, ty icke alla höllo honom kostdagar, utan föredrogo att bära mat till honom. Då han var anställd av skolrådet och hade 1 rdr 12 sk. om dagen var nog ej meningen att han alls var berättigad till något extra understöd från föräldrarna, men folket höll ej så noga reda på den saken. Han söp för övrigt upp allt han förtjänade, och förde aldrig något med sig hem av avlöningen. Veden skulle vi hålla. - - - Men ibland anskaffade han den själv, för omväxlings skull. Söder om skolan fanns en högmosse, på vilken steniga holmar här och var avbröto enformigheten. På dessa växte åldriga furor och sådana högg han kull - sågar visste vi ej av däruppe på den tiden - och högg av dem i längder på bortåt fem alnar. Sedan lånade han en stakdrög av Per Olsson, torparen, och en lina, satte fast störar genom knutar på linan, och placerade på detta sätt hela skolan, de minsta barnen närmast drögen och de största utåt, alla hållande i störarna. På detta sätt foro vi utåt mossen; skolmästaren satt alltid på drögen och åkte likt en monark, värdigt och under tystnad. När vi kommit fram till den huggna veden stannade skjutsen, skolmästaren


steg av och vi hjälptes åt att lasta på så många av de huggna klumparna som drögen kunde rymma. Så ordnade vi oss på nytt utefter linan och anträdde hemfärden. Även då åkte läraren på lasset, så framt han ej gick vid sidan för att hålla det från att stjälpa. En skoldag. Vi brukade komma dit medan "mästaren" ännu sov i sin låda i hörnet och satte oss genast ned att "dundra" i katekes eller bibliska allt vad struparna förmådde. Skolmästaren kom sent omsider upp, klädde sig i allas vår åsyn och gick sedan till skåpet där han åt sin frukost stående i skåpdörren. Tvättning förekom ej i vardagslag. Till sist satt han vid bordet, och så började uppläsningen av de förut tillmätta styckena. Vi gingo fram till honom, en efter en, pekade ut i boken den läxa vi lärt, gav boken åt "mäster", satte händerna på ryggen och rabblade upp det inlärda. Gick det bra pekade han ut en bit till och man återvände till sin plats för att på nytt deltaga i det öronbedövande larmet. De, vilka ej kunde läsa utantill hela katekesen, bibliska historien, "hustavlan", syndabekännelsen, morgon-, afton och bordsbönerna jämte Davids sju botsalmer, fingo ej läsa geografi eller svensk historia. Vi voro, vill jag minnas, under en termin tre ellerfyra pojkar, som fingo utbyta de religiösa läroböckerna mot Hägermans lilla geografi och svenska historia. Till geografien hade vi en liten handkarta, uppfordrad på papp. Hela skolan hade denna gemensamt och vi turade om att se i den. Då vi läst upp läxan lade vi kartan på bordet framför skolmästaren och pekade ut i boken det stycke vi lärt och visade på kartan, så gott vi kunde, rabblade upp läxan, fingo en ny och återvände till vår plats som förut, eller för att skriva eller räkna. Vi, som kunde så mycket "religion" att vi fingo läsa geografi, fingo ibland räkna hela förmiddagarna och skriva hela eftermiddagarna. De minsta av barnen fingo aldrig skriva eller räkna. De läste läxa efter läxa hela dagarna, allesammans högt. Räkneböckerna voro Hägermans abc-böcker. De få exempel, vilka där, i slutet av boken finnas eller funnos i de första upplagorna, omfattade de fyra enkla talen. Då jag började i räkning skrev läraren upp första additionstalet på min skiffertavla och därmed fick jag återvända till min plats. Jag satte mig ned och såg på talet. Vad jag skulle göra med detsamma visste jag ej och hade antagligen aldrig kommit att få veta det, om ej en äldre kamrat visat mig på rätt spår. Men denna förfaringsmetod var från lärarens sida fullt nödvändig, ty skulle han ha undervisat oss i räkning hade nog ej hans kunskapsförråd räckt till terminens slut. Skrivningen skedde efter tabeller. När vi avskrivit dem på griffeltavla så många gånger läraren ansåg nödvändigt, fingo vi skriva på papper. Därvid skulle fjäderpennor

användas; stålpennor funnos nog, men ansågs medföra "tunghänthet", och bannlystes helt och hållet av Skarp-Pelle, som han i dagligt tal kallades. Fjäderpennor och papper köptes av mor i kyrkbyn, bläcksats, vitriol och galläpplen på apoteket. Någon teoretisk undervisning i skrivning meddelades ej. Sångövningar höllos en eller två gånger under terminen, mest var det salmer och svenska mässan. En gång då vi kommo till orden "med dig vare ock Herran", djärvdes vi utbyta de sublima orden mot de mindre heliga och mera personliga: "Med dig vare ock Skinnar- Lasse!" Egendomligt nog tycktes han ej märka skillnaden. Denne originelle lärare gick klädd i mollskinnsbyxor av gulgrå färg och dito väst; skjortan var av s. k. "blaggarn", och saknade linningar. Han satt alltid vid bordet i skjortärmarna. På fötterna träskor, på huvudet en virkad toppmössa. Ibland, när tiden blev honom för lång, gick han in till torparens, som bodde vägg om vägg med skolan. Vi passade då tillfället röra något mer än tillåtligt på våra domnade lemmar. Men i mellanväggen hade han gjort ett hål att titta genom, och genom detta ljöd då högt över larmet och stojethans skrälliga basröst, manande oss till ordning. För övrigt liknade han Tor: "han var godmodig och blid till lynnet men i sin vrede var han förfärlig." - - - Så skriver den gamle. Det blev sedan hans lott att på samma plats efterträda Skarp Per Andersson, ehuru under helt andra förutsättningar och betingelser. Hans minnesbok är rätt diger till omfånget, och den har under många och ensamma nätter berättat för mig om den vilda kamp dess författare fört för rätten att slippa svälta ihjäl, och ändå mycket mera om de människor den stridande mött på sin hårda väg. Om dem, om honom och om andra berättar jag.


"Vad vet du om nattmännens ar- bete tunga, om aldrig du lyssnat på stålspett som sjunga, och spadar som gräva i jord?" Jag hade läst något av vad jag skrivit för Mats och han hade nickat betänksamt på sitt svarta huvud och med djupt begrundande min spottat in i elden. Brasan hade brunnit ner och glödhögen spred en behaglig värme inåt den trånga kojan, där det unga granriset låg tjockt och mjukt. Det var kanske på fryspunkten och en något hård vind blåste från norr. Den blir skarpare när den går över Stensjömyrarna; det är som funnes det magasinerad köld i dem. När den viner kring en kolares koja, där mat och dryck finns i överflöd, verkar den sövande. Man känner att en stilla frid smyger sig tätt kring ens hårda läger och man vet att utanför stå tvära bärg och milslånga skogar som skiljemur mellan en själv och all världens fåfänglighet. För min del kände jag mig icke trött; vi hade ej häller


arbetat så hårt det sista dygnet. Mats däremot nickade om en stund till och sträckte med en våldsam grymtning ut sig på risbädden. Jag tände lyktan och försökte läsa i en gammal tidning som kommit hit som omslagspapper, men fann belysningen för svag och lade mig på rygg för att tänka, sedan jag kastat den flottiga tidningen in i elden endast för nöjet att få se den brinna. Då hände något som i sig självt ej var sä märkvärdigt, åtminstone fann jag det ej så. Det var bara kojdörren som rycktes ifrån öppningen och med en skräll föll ut på den stenfrusna marken. Mats vaknade och satte sig upp. Han hade en min som om han väntade att något skulle inträffa. "Det var blåsten", sade jag lugnt. "Det är hård vind i kväll." Mats skakade på huvudet. "Det var inte vinden, den ligger på från det hållet och den rycker inte ut - den trycker in i stället", svarade han med imponerande bestämdhet. "Men antag att trycket kom från skorstenen- att luften prässats ned där ..." "Såg du i elden när dörrn for ut?" "Nej." Mats reste sig och tittade på en bit näver som låg framför elden. "Ingen aska är utblåst - det var inte blåsten", envisades han. Jag visste vart det skulle bära, och kände mig både road och förargad. "Vad var det då, Mats?" I stället för att svara reste han sig upp och tog på sig rocken. "Nu få vi gå till Lomossen", muttrade han och stirrade surmulet ut i mörkret. "Du pratar! Vi ha ju nyss varit där! Att du, Mats, som är en så pass förståndig karl, ändå tror på så mycket nonsens", dristade jag mig att anmärka. "Jag är gammal och kanske jag är dum", genmälte han sorgset, "men jag har sovit i vildmarken ensam i många nätter. Jag nästan känner på mig när något är på tok." Och i nästa minut stodo vi med lyktan därute. Mats tog en spade över ena axeln. "Det finns ju en skovel där förut, och vi behöva nog var sin", sade han med ett mycket viktigt tonfall, som om han varit en spåman. I smyg log jag åt hans griller. Vi gingo. Vägen gick över kärrmarker, och vid sidorna skymtade snår av unga granar och över dem dansade den förstorade skuggan av Mats krokiga figur i det gula lyktskenet. Han gick så raskt hans gamla ben medgåvo, men när stormen ibland kom lyktskenet att försvinna och lämna oss i mörker, stannade han för att hämta andan. "Det var en Herrans storm det här. Få vi inte lugn snart, så får vi allt arbete i natt." Så talade Mats fundersamt under en dylik paus, varpå han påskyndade sina steg till allt ivrigare tempo. Efter en marsch på en halv timme voro vi framme, och jag måste undertrycka ett skratt då jag såg milan stå där, lugn och värdig, utan vank och brist, lika hög och mörkt allvarlig som då vi sist lämnat henne. Den endast rökte en smula mer än vanligt på vänstra "stöten". I lyktskenet böljade vita moln av kväljande rök


omkring oss, så att vi just ingenting kunde urskilja. Vi gingo runt och tittade på vindsidan, där ingen rök skymde, men något fel stod ej att upptäcka. Mats gick runt på nytt och ställde sig sedan mitt i röken. "Vi få nog snart jobb", yttrade han lågmält. "Hur så? Här ser ju inte alls illa ut." "Kom hit och ställ dig i röken!" Jag gick runt ännu en gång och stannade ett par meter från Mats. "Menar du att det skulle vara ...?" "Slagrök, så sannt jag heter Mats!" Först nu märkte jag att det kändes som"dämrök" och jag stod helt lugn och väntade. Mats såg ut som om han lyssnat efter något. Det dröjde ungefär fem minuter tills med ens den tjockaste röken upphörde att bolma ut från framsidans bryn. När den underliga, dumpande explosionen slutligen kom, kände jag det som en befrielse. Jag hade hört den så många nätter förr, men den låter ändå så sällsamt ny för varje gång. Mats grep spaden och började skrapa hop stybbe nere vid "foten." Jag tittade hastigt upp mot brynen och såg det gröna granriset ligga blottat från stybbe på en fots bredd. Jag gick runt - brynen voro bara över allt. Varenda smul stybbe däruppe var avkastat. Då vände jag tillbaka med lyktan, hängde upp den på en kluven stör och tog till spaden. Nu gällde det att få skadan reparerad innan stormen hunne bli herre över oss, och redan hörde vi granriset knastra av hettan, som ökades genom luftens tillträde. Vi arbetade som galningar flera timmar, ty det rådde brist på stybbe, så att vi emellanåt måste gräva jord, och då marken som nu är frusen går det inte fort. Då det till sist var färdigt, och den ilskna brandröken var dämpad till sin normala styrka, sutto Mats och jag andfådda på kanten av stybbesgropen och vilade oss. Stormen tycktes tilltaga, och lyktan gav under långa perioder intet ljus ifrån sig. Då ljöd på nytt det dova, plumsande ljudet. Mats spratt till och reste sig. I det osäkra skenet från lyktan, som svängde hit och dit för den rasande stormen, såg jag hans ansikte. Jag kan ej minnas om jag sett honom så uttröttad förr. "Det är för mycket", sade han hest. "Åt h-e för mycket! Du kan inte tro så satans schack jag är!" Han gick ned i gropen och jag följde efter; i mörkret och den tjutande stormen började vårt arbete på nytt. Vi kunde ej på grund av röken alltid avgöra om det stybbe vi kastade upp kom på rätt plats, men vi visste att det erfordrades mycket för att få milan tät igen. För varje gång jag böjde mig ned för att skrapa upp jord kände jag en besynnerlig längtan att kasta mig ned i gropen och för en gångs skull sträcka mig rak; men åter och åter rätade vi våra ryggar och slungade jord ditupp, där röken bolmade tätast och hetast, och likt automater kröktes de igen ... igen. Och när ett par timmar gått var det färdigt. Mats och jag lågo raklånga på den


frusna marken och kände oss som om vi fått ordentligt med stryk, ömma i varje led. "Det är inte bra att liggaså här", mumlade Mats med en gäspning sedan han hämtat andan i ett par minuter. "Du får i alla fall stanna här, så går jag till de andra. Gör en "heta" här i gropen och lägg dig tills jag kommer igen. Nu slår hon nog inte mer." En "heta" är en eld, men det senare ordet uttalas aldrig av en kolare av gamla stammen. Det anses medföra olycka. Om han är bosatt västerut, åt Sävnäs till, kallar han elden "värmen". Man får aldrig tala om "eld i milan", man måste använda någon av termerna. Han lyste mig med lyktan medan jag plockade ihop några pinnar och tände upp min eld, och så gick han, stödjande sig mot spaden för varje steg. "Jag går i ditt ställe, Mats!" ropade jag efter honom. "Nej då, du har väl fått nog nu." Ögonblicket därpå såg jag skenet från lyktan fördunklas borta bland granarna i fallkanten. * Aldrig känner man sig riktigt ensam när man ligger vid en rökande mila och en flammande eld, och aldrig är man mörkrädd. Milan är som ett levande, varmt väsen som kan visa både onda och goda sidor, elden är ljuset och glansen, en sol i sig själv, som bländar och smeker. Och fast stormen ryter i storskogen omkring, och fast den är det enda ljud man hör, så tycker man sig vara två. Men talar eller sjunger gör man sällan, därtill är oftast tröttheten för stor, och har man varit på tu man hand med skogen mycket länge vill man inte gärna höra sin egen röst; den verkar främmande och stör tystnaden ... Mats blev länge borta, och när jag väntat i fulla två timmar stod månen och hängde över den svajande granskogen. Stormen röt och svor när den for fram genom gläntan där milan stod. Jag var i lä bakom, men trivdes ej riktigt där, och beslöt mig för att flytta min eld åt framsidan. Vinden låg nämligen på och skickade ut röken över mig. Därför flyttade jag, och det är en mycket enkel sak att flytta en brasa med spaden; en minst lika enkel är att fläta in några riskvistar i ett "kolfat" och resa upp det på kant som skydd mot vinden. Och båda dessa saker gjorde jag medan milan bolmade ut molnstoder av rök och stormen ven och visslade omkring "oss". När jag var färdig sträckte jag mig rak i stybbesgropen framför milans eldsida, och kände tröttheten lik ett gift smyga sig genom min kropp. Mitt gamla cylinderur visade på fyra. Vart hade Mats tagit vägen? Det föll mig in att gå efter honom. Milan visade juinga orosymptom, och månljuset skulle lysa mig väg genom skogen på Galgbärget. Om jag stannade längre skulle jag somna - och det är icke bra att göra det, åtminstone icke på vindsidan vid en sprakande eld. Uppe på bärget hittade knappt månstrålarna ned genom tallarnas täta kronor, och stigen var smal och

knagglig. Det gick bra ändå, tack vare gammal vana; men när jag kom fram till milan såg jag inte till varken Mats eller lykta. Det fanns en gammal bristfällig koja uppe bakom en brant bärgås, Björnkullen kallad. Hur jag kunde få den tanken att han gått dit in vet jag inte. I alla fall letade jag mig upp på kullen och såg med en viss överraskning lyktskenet lysa ut ur kojdörren. Själva dörren tycktes vara fråntagen och kastad åt sidan. Vad gjorde Mats däruppe? Det sprakade inga gnistor ur stenröset bakom - således hade han ej gjort upp någon eld. Saken måste undersökas. Han låg raklång på det stenfrusna jordgolvet och snarkade utan måtta. Den tända lyktan stod bredvid och lyste upp hans svarta ansikte med den snusiga munnen. Jag väckte honom. "Anfäkta och regera!" svor han i det han satte sig upp. "Jag tänkte bara vila mig litet. Du kan inte tro så trött jag var. Men att jag skulle somna! Har hon slagit igen, efter du kommer hit?" frågade han ivrigt. "Visst inte. Jag tror hon lugnar sig, och få vi bara 'ner brynen' riktigt så är det ingen fara mer. Jag tänker hon 'tar sjunk' i morgon." Mats reste sig upp och skakade kölden ur kroppen. "Jag vet inte hur det är när en blir så här satans trött. Det är som en vart tokig." "Och nu måste vi gå tillbaka till Nybrobärget, för nu är det på hög tid att se om dem därborta", sade jag med en motvillig rysning. "Ja, du, och där ha vi kojan - och så ska vi ha kaffe, starkt, hett kaffe - hör du det? Vi ska ha kaffe - mycket kaffe!" Det var hans svaga sida, kaffet om nätterna, och det höll på att bli min. Slöa och dödströtta traskade vi mödosamt iväg bort i natten, bort till Nybrobärget, där kojan och kaffet och brasan skulle trösta oss i vår bedrövelse - men där det kanske också fanns flera ilskna milor att stybba.


"Men dyster går sägnen från byg- den där fattiga människor bott." Mats sitter vid grötgrytan och skrapar den i bottnen med en träsked. Han begagnar aldrig något annat. "Det ska fan sticka en sån där järnränna i munnen", brukar han säga när han ser mig använda en aluminiumsked. Den där skrapningen ärendast ett slags rensningsprocedur som ersätter diskning. Vi ha båda två ätit oss mätta, och Mats lägger trefotpannan med botten upp över en trasig näver, griper med vänstra handen tag om en literbutelj med snus i, häller ut en sats i högra näven och lägger in ... Sedan vräker han kull sig på granriset och grymtar som en årsgammal gris. "Du kan börja nu", säger han. Och i skenet från den flammande brasan läser jag den dystra sagan om Våg-Jan och hans resa till de glömdas land, så som jag efter hörsägner upptecknat den. - - - "Men för hundra år sedan bodde en man vid bärgets fot, en fattig och ensam kolare utan vänner eller släkt. Han fick både svälta och frysa, men ingick


till sist förbund med djävulen och hade det sedan drägligt och gott, saknade aldrig mer bröd och hade boskap och penningar i överflöd. Detta fick han som lön för att han byggde en vagn åt den lede att åka i. Han skulle göra den helt av trä, lötarna i hjulen skulle han svarva av en, ty furu är den onde rädd för och björk blev för tungt. Det skulle vara en sadel av ogarvad hästhud att sitta i, sele och tömmar av motsols tvinnat bastrep och piska av tjurskinn med skaft av vindväxt fläder, ty så var skrivet i svartboken och så var lagen. Men hästar skulle den åkande själv hålla. Allt detta gjorde Jan färdigt på åtta mulna nätter, utan att öppna munnen under arbetet och utan att tänka på Kristi namn, korset eller jungfru Maria. Han skar sig själv i armen och målade med blod alla ekrarna röda vid skenet av ett ljus som aldrig varit tänt en julhälg, ty så var också skrivet. Och när allt var klart tog Jan vagnen på sin rygg och kände att det nästan var detsamma som att ha vingar, och att den var lätt som en fjäder, och bar den bort till bärget, och på slaget ett åkte den mäktige svarte bort i sin nya vagn. Hästarna liknade två gråa moln med lysande röda punkter likt två glödande ögon, och med tordönsdunder och korsande blixtar gick färden ut i rymden. Den stackars Jan stod kvar och darrade av rädsla. I handen höll han en liten svart bok. Blek och med skälvande händer öppnade han den och såg, att bokstäverna voro röda, ty de voro skrivna med blod från förtappade människor, sådana som förverkat sitt liv och försålt sin själ. Och så satte han sig på en sten och började läsa en av de röda sidorna. "Men om du tager nattvardsvin och blandardet med saften av grå tistel som är förbannad, och om du spottar åt Kristi kors och går ut på bärg åt norr när solen gått ner, en fredagsnatt när intet stjärnljus är, så får du kraft från de starka. Du skall slå vinet på hällebärget och tre gånger förbanna. Men om du allt detta gör, så hörer du djävulen till." Så stod det i boken. Jan skalv till av förskräckelse och förtjusning på en gång. Nu hade han då äntligen fått nyckeln till jordiskt välstånd, rik, hög och mäktig skulle han bliva, alla sina grannars avund skulle han väcka; höga hus skulle han bygga och ha mycken boskap. Det var ändå för härligt att leva! - - - En fredagsnatt när ingen enda stjärna brann och månen gömt sig bakom de höga klipporna, stod Jan bakom två bärgsklyftor och väntade. I en näverstrut hade han sin svarta offergåva gömd, och struten höll han i vänstra handen. Natten var mörk och fuktig och det var nära att Jan fått frossa, om av rädsla eller av köld visste han ej själv. Men när klockan var bortåt ett spratt han till vid ljudet av en stark röst. "Lägg ifrån dig mitt offer!" sade rösten. Jan lydde ögonblickligen och såg sig i detsamma omsluten av ett blått moln vari


vita blixtar gingo av och an och bländade hans ögon, under det någon tog ett kramtag om hans högra arm. Sedan sjönk han djupt, djupt ned med en svindlande fart, och stannade först efter en lång stund. Då såg han sig omkring och fann ett stort, välvt rum, i vars mitt en stoftad kista stod på det svarta jordgolvet, med locket avtaget. Men i ett hörn stod en långväxt, benrangelsliknande figur klädd i prästrock och vit krage, och han befallde Jan att gå fram och titta. "Se efter vem som ligger i kistan", sade han. Och Jan gick darrande fram och såg sig själv ligga i svart svepning, med ögonen glanslöst stirrande uppåt mot det kupiga taket. Men han visste att han ej fick tala och därför teg han. "Så skall du ligga en gång", sade den svartklädde. "Och din själ den har jag, jag - förstår du! Och detta har du gjort för att få makt - ha, ha, ha!" Så fortfor den svarte att hångrina, och slog sig för varje ord på knäna med de magra, beniga fingrarna. Då tänkte Jan att det vore bäst att säga en bön eller ropa på Kristus, men så kom han ihåg, att då vore all hans möda förspilld och han vore fattig och ringa som förr, och han teg ochhan önskade blott, att det hela vore slut och att han åter vore i sin stuga på stranden av den sorlande Pajso. Men den svarte öppnade en dörr i rummets ena vägg och vinkade åt Jan att stiga dit in. Han gjorde så, och såg sig förvånad omkring, ty han befann sig mitt i en härlig rosengård, där alla slags sköna blommor växte i krukor av guld och silver, och där luften var fylld av bedövande, rusig vällukt. Där satt i ett hörn en yngling i röda kläder, spelande på en harpa, och tonerna fyllde valvet med välljud. "Nu har jag säkert kommit fel, detta måste vara himmelen", tänkte Jan. Men den svarte grinade på nytt. "Jag ser vad du tänker", sade han med klanglös röst. "Du tänker att du är i himmelen, men nu skall jag visa dig döden." Och med släpiga steg gick han med böjd rygg fram och åter och blåste med sin giftiga andedräkt; och allt efter som han gick fram förvandlades alla de prunkande rosorna till stinkande, äckliga svampar, som fyllde luften med liklukt och kom den rödklädde harpspelaren att vrida sig i kval. Till slut kom turen till denne, och när den svarte blåste honom i ansiktet föll han ihop som en säck, och den gyllne harpan ramlade i bitar, vilka rullade ut över golvet med underliga, klagande ljud, liknande jämmer från pinade djur. Och alla rosorna hade fallit ihop och multnat på en minut, så att exkrementerna runno ut över de glänsande krukornas bräddar. Det var bara guldet som icke förvandlades, som ännu lyste förföriskt rött, och bländade den stackars Jan med sin glans. Med beslutsam min gick han bort och tog ett av de tunga guldkärlen i sin hand, i det han frågande såg på sin följeslagare. "Ja, detta är din lön",

svarade den svarte hårt. "Men du får taga din svepning och linda den kring ditt guld när du går upp." Och sedan följdes de åt till det yttre rummet igen, där kistan med liket väntade. "Naken kom du till världen, naken kan du gå därifrån", mumlade den svarte dystert och rev i detsamma svepningen från det stirrande liket och slängde den bort till Jan, som skalv av förskräckelse. Behärskande sin fruktan lindade han det svarta tyllet kring sin glimmande guldurna och såg sig om för att gå. I detsamma fann han sig liggande på bärgsluttningen med huvudet mot en mossbeväxt sten, och trodde sig ha vaknat från en sällsam dröm. Sakta reste han sig upp för att söka efter sitt guld, men fann blott en smutsig trasa, liknande ett stycke av en svepning. Närhan tog i den, klibbade den fast vid fingrarna. Svärjande slungade han den ifrån sig, och tyckte sig i detsamma höra ett hånande skratt eka bland klipporna. - - - När Jan fått gården byggd och åkrarna brutna, när ladugården var full av boskap och plånboken full av sedlar, då nalkades tiden att kontraktet med den svarte var på upphällningen. Och en natt, när han som vanligt befann sig på bärget för att få anvisning på nya skatter, togs han upp i den vagn han själv timrat, och i sällskap med den lede åkte Jan bort, ut i rymden, för att aldrig mer återvända. Och i den natten brann hela hans gård ned till aska, och all boskap blev innebränd. Så att när de röda, slickande lågorna fräste i Jans spåntak, då for han själv bort till de svartas och dömdas glädjelösa rike, för att betala sin gamla skuld med sin odödliga själ. Men bärget fick heta Vagnbärget, och så heter det ännu i dag.


När vi den andra januari bröto upp från Mårdbärgets kolartorp var kölden omkring -22 grader C., klockan gick på halv fem, och månen hängde silvervit över Mellansjöbärgets granskogar. Vi hade en halv timmes marsch genom djupa drivor, ur vilka orrarna skrämda flögo upp och irrade ut ur lyktskenet, som blänkte glåmigt gult på den blåa, månskensbelysta snön. Över oss gnistrade en himmel utan värme, omkring oss skymtade den marväxta, snöhöljda barrskogen som en i mjuka linjer skulpterad sagomur, genombruten av beskuggade gångar och gömslen, i vilka snön var prickad av hartramp och fjät efter ekorrar och skogsråttor. Storbärgs-Frans gick före med utrivskroken över ena axeln, och för varje gång en skogsfågel flög upp ur sitt kalla gömsle i snön svor han; säkert förargade det honom att se så mycket god och varm mat flyga i luften, i synnerhet som han själv ätit sill och potatis till frukost. Efter honom gick Fredriksson, bondsonen, Gud vete varifrån, som varit rallare i tio år och förslösat sitt fädernearv i främmande land.


Sen var det Mats och jag, och vi buro var sitt kolfat och var sin "harka", dessutom matsäcken. Frans sjöng inte nu. Annars drillar han som en domherre, men då skall det vara dräglig temperatur, annars håller han tyst med visorna. När vi kommit fram höggo vi upp vattenhålet nere i kärret. Isen var så tjock och där var så djupt till vattnet att man fick ställa sig på knä i snön för att ösa upp vatten i hinken. Två sådana fanns, vi buro upp dem fulla och ställde dem ett stycke från milan. Frans kilade fast skaftet på sin harka bättre och Fredrikssonklev omsider upp på milan med stålkroken i ena handen och spaden i den andra, lade bort kroken och började ösa ned stybbet från toppen. Han gjorde ett varv omkring den översta delen av milan och grep sedan till kroken, höjde den och lät den med vinande fart löpa in bland kolen vilka lågo packade i regelbundna varv på varandra. Ett ljud liknande klangen från en harpa bryter morgonens tystnad, några enstaka gnistor yra fram, några små, blå- och grönglänsande kol rulla ned, och så blänker stålkroken på nytt i månskenet. Mats och jag stå nedanför, vi ha ännu ingenting att göra och vi hacka tänderna av köld. Nu går Frans upp på milan med stålkroken nummer två. "Hett här!" Det är Frans som ropar på släckvatten. Framför honom sprakar och gnistrar det i den stora drivan av kol som nyss kommit fram i dagsljuset. Han har ej tid att se efter om någon kastar vatten på de farliga kolen. Han har slungat ut varningsropet och han sänker på nytt kroken i den svarta massan och får fram mera eld, flera små svarta, förrädiska kol som rulla ut över den tindrande högen. Ett ilsket fräsande ljud höres, det är släckvattnet som träffar de brinnande kolen, och en kväljande sky av sot, blandad med vattenånga slår upp i ansiktet på oss, tränger ned i halsen och fyller näsan och ögonen ... "Hett, hett! Era dj-r! Släckvatten här!" Det är Fredriksson som svär för att liva upp stämningen. Han river i detsamma fram en hel kaskad av eld och sot, kol och stybbe ur milan. Han ser ej efter om kolen bli släckta, det är icke hans sak, och för rästen har han inte tid. Mats har gått efter mera vatten och även jag måste lämna milan och med hinken i handen leta mig väg ned till kärret. Vi komma tillbaka. Våra kläder ha vi spillt vatten på och i den skarpa kölden ha de frusit till något som liknar järnplåt. Våra skor äro styva som horn, det skulle vara en omöjlighet att dra dem av fötterna nu. Uppe på milan skymta de två svarta gestalterna höljda av en tjock sky av koldamm. Kolen härnere ha nu kallnat så mycket att de kunna fatas ihop, och så skotta vi undan snön for att få kolplats, sätta upp en lång reling av stänger vid foten av tallarna. Fatningen, det tyngsta av arbetet har börjat. Den är tung därför att


"kolvägen" kan vara lång, därför att kolen i sig själva kunna vara tunga; den är ansvarsfull, därför att uppmärksamheten ständigt måste vara fästad på om kolen verkligen äroeldfria eller ej. Fatar man upp kol, i synnerhet ihåliga aspkol, vilka i sitt inre ofta dölja en kärna av eld, löper man risk att få "hett i hopen", vilket är den största faran vid utrivning. Klockan halv sju på morgonen hade månen gömt sig, helt och hållet lämnande oss i mörker. Jag hade hela tiden burit upp vatten från kärret, och stod nu vid milan, doppande stora, ihåliga aspkol i vattenhinken, därefter slungande dem bort mot högen. Mats rev fram en hop bränder och tände ett flammande bål. I dess sken sågo vi de svarta männen arbeta rastlöst däruppe, för varje minut ökande den utrivna kolmängden med nya massor. "Fem minuter! Slå igen!" ropade jag. Det förfelade icke sin verkan. Stybbet östes upp över uthugget så, att milan tätnade tillfälligt och de båda kommo ned. Vi sutto i stybbet omkring elden ... Det är ingen känsla av orenlighet eller vämjelse förenad med att vältra sig i stybbe och sot, så att man blir svartare än en afrikan. Tvärtom: en förnimmelse av trygg välmåga vill gärna genomströmma ens kropp när man ej mera kan urskilja en enda vit fläck på sin kropp, och endast kamraternas vita ögonglober hindra en tro sig ha upphört att vara ett människoliknande djur. Mer än en gång har jag känt en egendomlig njutning av att få till utseendet så mycket som möjligt avlägsna mig från människotypen. Det tyckes ändå finnas något av ett djur inom mig, ett djur som vill rota i bränder och stybbe och jord och sot, rulla sig vilt i det svartaste av allt svart. "Trött på vithet." Jag tror det är Frans som uppfunnit detta slagord. Hur egendomligt det än låter så är det vida roligare att titta på gnistrande stjärnor där man ligger på rygg vid en eld, höljd av sot, än att rentvättad och söndagsklädd skåda mot himmelen genom människornas dubbelfönster, ty i senare fallet är kontrasten upphävd och man känner sig vara, med alla ens glåmiga lyktor och tända ljus, en fattig och misslyckad efterapare av rymdens ljusfenomen. Om jag skulle säga er vad man talar om när man vilar vid en sprakande eld, och ännu känner ryggen värka av nyss utstånden möda, och med det hårda arbetet väntande på en, dominerande över en, likt en slavägare stående på lur - svart, hög, sprakande, rökande, väldig och imponerande, som endast en mila kan vara det - vad man talar om sedan man druckit kaffe, efter att först ha harklat upp åtskilliga matskedar sotblandad spott ur strupen och därefter druckit kaffe - särskilt om hela laget består av unga eller gamla levnadsglada män från kolartorpen,ja, då skulle jag väl få bannor av dem som sätta en ära i att

förneka det verklighetskraftiga och originella i människolivet, eller av dem som förfasa sig över tidens ondska då de höra sann historia eller en ohöljd ed. Men jag skall icke berätta det, jag skall endast säga att vi oftast berätta friarehistorier, den ena mer rafflande än den andra. Ingen av oss är lögnare, men vi berätta till ömsesidig trevnad, ingen bryr sig om vad som i detalj är sannt eller ej. Vi ha alla vår erfarenhet och den som ej har någon berättar sina äventyr ändå. Och tiden flyger undan fort när Mats berättar hur han i ungdomens dar en gång gick direkt från milan, svart som en demon, upp till Nedregårdens Anna och blev insläppt i hennes jungfrubur ... Och hur han smög sig därifrån efter midnatt och önskade över allt allt annat i världen, att han kunnat stryka eld på en tändsticka och se hur sängen och lakanen togo sig ut efter den nära beröringen med en av nattens och de hårda mödornas trälar ... Eller när Frans talar om hur han friade i Fröjdbärget, där han av misstag råkade bli instängd en hel natt hos ett lik ... Eller när Fredriksson berättar spökhistorier så att det kryper efter ryggen, berättar om hur han sett en präst i full ämbetsdräkt stå vid sin säng en natt och predika precis som i kyrkan. Men historierna förstås endast av dem som hört dem berättas. Ingen kan draga dem fram i dagsljuset på ett stycke nyktert, vitt papper. De skulle då likna skelett av vad de en gång varit och "sedliga" stora barn skulle förfasa sig över dem. Hela dagen var klar och kall och så vart även den stundande natten. När månen stod högst och Karlavagnen gjorde sin vridning åt väster fullständig, var hela milan utriven. Runt omkring flammade små eldar av bränder, vilka kastats här och var i snön, och vi lågo alla fyra i det heta stybbet där nyss förut milan stått, och mojade oss efter utstånden strid. Vi kokade kaffe och Mats spådde oss alla i sumpen. Det blev pängar och kärlek och alla livets härligheter. Men i öster var himlen röd som de rödaste rosor och i norr vandrade flammor av bländande ljus. Och till sist vakade en medan de andra sovo, och denne ende gick fram och åter och drömde i norrskenets glans. Och de andra som sovo liknade sotiga klumpar utan liv, med undantag av Mats som snarkade som vanligt. Och under allt detta led natten ...


"Och det var på dentiden när det inte var så noga fast en finne kom bort och aldrig hördes av mer. Det var vid Ljungåsen för en cirka tretti år sen. Då slog dom ihjäl en man, dom hjälptes åt två att göra det. Vid Matsäcksbacken hände det, en vinterkväll strax som solen gått ner vart han liggande död där. Dom var i sällskap alla tre, så det var inget försåt, och där är en bärghäll mitt i backen - och där stöp han, det var det samma va han hette ..." Vi lågo på bottnen, aktande våra utrivna kol. Vi


voro lika svarta som sotet, det enda vita som fanns att se var falaskan som flög upp när vinden körde till, och Mats' stora, runda ögon, vilka glänste likt porslin i eldskenet. "Då gick det väl åt hälsefyr för mördarna, när det fanns så många vittnen?" "Vittnen? Va fanns det för vittnen? Dom gick fram och anmälde för prästen att karn dött - och det var ju sanning. Va det var för en sjukdom han dött i, det visste dom inte, för det hade inte varit nån doktor dit, sa dom. Men nog var det nån sorts galopperande åkomma, för det gick så jäkla fort, det sa dom, och på söndag for dom fram och begravde, och mördarna var visst med och bar liket till graven - men riktigt säker på den saken är jag inte. I alla fall va folk eniga på den tiden ... nu springer dom en halv mil för att tala om att en katt dött i Tickaskogen." "För resten var folk inte så kinkiga på den tiden, dom tyckte väl att en ska en gång dö, och bara en blir ordentligt begraven så det inte blir nån gast, så ..." "Tror du att det fanns gastar, Mats?" "Visst fan fanns det! Det fanns fullt av dom!" Han såg tvärsäker ut, och han rörde om i elden med en min som om han kunnat läsa all världens kommande öden i de fräsande bränderna. Det susade svagt i tallskogen kring oss. Likt stål som klingar hördes de muntra knäppningarna av de svalnande kolen. Himlen var klar och där jag låg på rygg såg jag stjärnorna blinka. Månen var i nedgående, röd som vin. "Det var nog inte så roligt att bli fast för en gast mitt i natten, när man var ensam", framkastade jag illfundigt. Mats tittade fundersamt på mig och makade kaffepannan på elden. "Jag tror du får gå efter vatten", sade han med ett medlidsamt tonfall i rösten. Jag kilade ner i kärret, var strax tillbaka med en hink vatten och fyllde på pannan. "Om det varroligt! Inte var det roligt, men va skall man göra när han börjar skrika och hojta som fan? Som när Storstensbonden red hem från kyrkan en dag, utefter vägen längs stranden av norra Hörken, och gasten kom fram och slängde honom från hästryggen, ner i sjön. Han kravlade sig upp igen och vart nerkastad igen, och så gick det tre gånger. Men när han för tredje gången kom upp på hästen så röt han åt gasten: "Har du mer att kasta så kast!" Då vart gasten nöjd, och sen fick Storstensbonden vara i fred." "Hur länge är det sedan du hörde någon gast, Mats?" "Det minns jag inte, för rästen är dom slut nu, allihop. Mer än en sjutti, åtti år blir han allri. Jo, jag var fast för en i Djupa Dalen en gång, men det var bara ett barn som nån jänta stoppat undan sen hon kvävt det. Vid Pyriabäcken vart han efter - han kan inte gå över rinnande vatten. Och en natt låg jag på en loge i Sami och där grät det hela natten under golvet." "Det var väl nån katta som fastnat där", invände jag modigt.


"Katta! Katta! Tror du inte jag hör skillnad på en katt som skriker och ett barn som gråter? Du är just lik en katta själv, du!" "Du skulle ha varit med vid Bränntjärnskvarnen när gasten vrålade så att hela Ljungåsbyn gav sig i väg för att se efter vem som låg i bäcken och skrek, fast dom kom allri fram, för dom kom ihåg att det var gasten och vände om på halva vägen. Men kanske det var en katt med?" Han teg en stund och fortsatte sedan i något lugnad ton: "Du skulle ha varit med när Torpudd Lars gick hem från Grangärde kyrka, när den ena dödskallen efter den andra kom rullande fram i vägen där han skulle gå, hela vägen över Baddobärget. Riktiga dödskallar som grinade åt honom." Jag tänkte, att Torpudd Lars kanske inte var riktigt nykter den gången. På den tiden fanns det krog vid Grangärde kyrka. Men jag teg visligen. "Ja, det finns mycket sådant där. - Till exempel Fjäll Jan. Han var rakt förskräcklig, för han kunde trolla fram fan när han ville. Han gick och lånade ben och tänder och sådant där på kyrkogården, och en natt mellan klockan ett och två kom där in en karl till honom som hade varit död i många år, och fordrade att få igen sina benstumpar, och mitt i natten fick Jan gå ända till Grangärde och gräva ner benskräpet i kyrkogården, annars hade han nog fåttsätta livet till. Det var för för rästen samma Fjäll Jan som brukade säga, att när det blev slut i hans plånbok skulle det bli eldslocknat i helvetet." "Nå hur gick det med den saken?" "Han vart död på landsvägen när han gick omkring och tiggde. En skall allri tala stora ord när en ingenting vet. Så nog vart pängarna slut, om det har slocknat på det andra stället vet jag inte." Vi dricka vårt kaffe och tänka på gastar och mördare, troll och andar. Mats har en gång sett Råhanda komma dragande med all sin boskap. De döda har han sett gå igen och hört lik tala. Mats är en förunderlig man. Men Mats har ändå en god sida bland andra: han ljuger aldrig medvetet. Det han berättar är levande sanning för honom själv, och han berättar så att man ser syner när han talar. Ibland ser jag brudföljen med spelmannen i teten tåga ut från åldriga finnmarksgårdar. Ibland hör jag döende skrik från vildaste snåren, där självhämnden kräver ut sin blodiga rätt. Eller gråa stugor med murkna bänkar vid trapporna där husmor sätter ut havrevälling, kokad i vatten, att svalna tills far kommer hem. På vägarna skymta finnbygdens originella tiggaretyper, Ring-Anders, Medelpads-Pelle och många andra. Dobb Lasse springer naken mitt i vintern och det skadar honom inte alls ... Och alla ha de en fläkt av det djupa och mystiska över sig, ett något som icke vet av förklaringar och som aldrig visar annat än ett gåtfullt ansikte. "Du har inte sett Skinnar Lasse, han var nog död före dina

loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
Ignorer
Suite