Agnes Julie Fredrika von Krusenstjerna

"Bröllop Ekered"

I.

Denna afton i mitten av september det händelserika året 1914, Petra och Angela von Pahlen kommo farande i vagn nerifrån Ekhults station till Eka, blevo de redan långt håll varse, hur hela herrgården strålade av elektriskt ljus. Genom tunga lövmassor banade sig det glittrande ljuset fram, och stjärnorna som börjat visa sig himlen tycktes blekna och åter draga sig in i himlavalvets skymning.

Det elektriska ljuset var den viktige Gotthards verk. Någon gång under sommaren hade han i ett kort affärsmässigt brev till Petra omnämnt hurusom han satt i gång med att låta inleda elektriskt ljus både själva Ekereds gård och i stugorna omkring samt halvt i förbigående frågat, om Petra ville släppa till pengar för att även det infört Eka. Petra hade svarat ja, litet förvånad över att Gotthard ändå tycktes ha en del uppslag - och icke bara till dåliga dikter. Hon hade dock i hemlighet skrivit till arrendatorn och bett honom övervaka det hela. Och från Stockholm hade hon sänt hem armatur och lampor, som hon hade haft ett visst nöje av att välja ut. Kanske var det typiskt för Gotthard till åtskillnad från hans far att han litet senare, när kriget bröt ut i augusti, ej lade ned arbetet, utan obekymrat fortsatte som om ingenting passerat. Hans skulle låtit hejda sig. Peter för övrigt också. Men Gotthard sade i telefonsamtal till Petra att han blankt struntade i kriget. Här komma pengarna att rulla, hade han tvetydigt tillagt och menade kanske därmed att kriget vore något svenska godsägare skulle kunna förtjäna .


De svängde in gården,och kusken stannade hästarna med en lätt knyck mitt framför trappan. Husjungfrun kom utskyndande, men innan hon hunnit fram till vagnen hade Petra redan hoppat ur och sträckt ut handen mot Angela. Och med Petras hand om sin egen steg Angela ned gårdsplanen. Bara sedan något över en månad hade Angela blivit

van vid att Petra bisprang henne, räckte henne handen, höll kappan åt henne eller med ett varnande rop lyfte någon tung sak i samma sekund Angela stått i begrepp att fatta tag i den, att hon nu fann det alldeles naturligt att hon ständigt skulle stödja sig Petra. Men den pigga och nätta husjungfrun, som helt nyligen kommit från den tre timmars järnväg från Ekhult liggande lilla staden, spärrade upp ögonen. Mat, lydde hennes smeknamn alltsedan hon var liten, hade aldrig personligen träffat de båda fröknarna von Pahlen, och hon tyckte att det såg mycket märkvärdigt ut att den äldre hjälpte ned den helt unga blonda, som hade ett nästan barnsligt utseende.

I alla fall skyndade hon fram och neg för dem, och där hon stod i ljuset från den kraftiga elektriska lampan, som anbragts utanför verandan, föreföll hon präktig och trevlig med sitt lingula hår och sina runda klarblå ögon att Petra blev helt glad till mods.

- Var snäll och bär in kappsäckarna, Mat, sade Petra, sedan både Angela och hon tryckt flickans framsträckta hand.

Och gingo Petra och Angela tillsammans in i byggnaden.

När de lagt av sig ytterkläderna, blevo de ett litet tag stående i salen. Det starka ljus som strålade ned från taket över den gamla gröna ylleduken kom dem att känna sig förvirrade. Här var sig icke likt! Förr hade fotogenlampan, med ett sakta surrande ljud och spridande en svag lukt av fotogen omkring sig, om kvällarna gjutit ett nästan hemlighetsfullt skimmer över den stora salen. Möblerna i vråarna och den stora väggklockan hade Petra och Angela suttit vid bordet bara skymtat fram som overkliga väsen eller varma skuggor, som velat viska något till dem, och i de blanka svarta fönstren, för vilka de aldrig behövt fälla ned några rullgardiner, hade återspeglingen av fotogenlampans låga glänst som en mattgul blomma.

Nu hade den nya husjungfrun ordentligt rullat ned gardinerna. Det fanns inte några dunkla halvt vänliga, halvt förskräckande skuggor längre. Allt lyste och blänkte, och de gamla möblerna tålde icke riktigt vid det. Petra tyckte med en suck att dessa möbler, som stått här sedan hennes faster Laura Löwenströms tid, tedde sig en smula utslitna.


Inne i salongen var det genast bättre. Det vita möblemanget med griparna ryggstöden riktigt kråmade sig. Och när Petra skyndade in i biblioteket, blev hon gladvid anblicken av den stora golvlampan som hon skaffat och nu fann stående bredvid en länstol. Hon slog sig strax ned i stolen och tyckte att ljuset sken precis rätt en bok, som hon tog i

knäet, att det var en fröjd att se.

Här kan Angela sitta och läsa om kvällarna, tänkte hon genast. Det skall förströ henne. Och hon kommer att kunna vila sin stackars rygg så bra.

Men när hon blickade upp, lutade sig Angela över henne med ett en smula vemodigt leende, som gärna denna tid bådade tårar.

- Jag tycker det är roligt att ha kommit tillbaka till Eka - vi två, sade hon. Men det är sig inte likt - ingenting är sig likt.

Och plötsligt droppade tårarna från hennes ögon, därför att hon visste att vad hon menade var att hon inte kunde känna igen sig själv - att hon själv inte var sig lik.

Petras ansikte blev blekt. Hon strök Angela med en nästan tafatt åtbörd över håret. Så började hon ansträngt livligt, men alltjämt med bleka kinder tala om hur trevligt de nu skulle ordna för sig på Eka. I morgon skulle en del möbler från våningen i Stockholm komma - de möbler de förut tagit med sig från Eka, när de flyttat till staden. I morgon skulle de tillbringa hela dagen med att ordna och packa upp.

- Allt kommer att se ut som förr då, sade Petra med litet sträv röst. Du skall få se, Angela, vad här skall bli förtjusande. Alldeles som förr.

Men Angela sände en liten trånande tanke tillbaka till bostaden vid Johannes' kyrka, som låg så högt över alla hus i den delen av staden. Petra hade menat att det väl ändå vore bäst att de behölle den tillsvidare.

- Man vet ju aldrig vad som kan komma att hända, hade hon i detta sammanhang hastigt yttrat.

Och Angela visste att Petra då tänkt på att de kanske kunde bli tvungna att resa upp till Stockholm igen för Angelas skull - för barnets skull.

Angela rätade långsamt på sig.

- Ja, ja, här kommer nog att bli förtjusande, sade hon och försökte le genom tårarna.

Hennes rygg värkte efter den långa resan.

- Jag går upp på mitt rum ett tag, tillade hon.

Petra såg henne smyga sig ut ur biblioteket. Och


hon sände en lång blick efter henne. Så knäppte hon händerna i knäet. Hon undrade inom sig, som hon så ofta gjort denna sista månad, om

Angela nu hatade henne för det att hon hindrat henne från att träffa den opålitlige Thomas Meller, innan denne och hans lille son Cecil foro tillbakatill Schweiz.

Sedan den där augustikvällen, då Angela kommit hem från Jacob Levin och för Petra bekräftat det som Petra redan en tid anat, att hon väntade ett barn med Thomas, hade Angela blivit så tyst. Hon grät ofta, men på alla Petras ömma och oroliga frågor gav hon sällan något svar. Då, den aftonen, hade hon vilat i Petras famn och Petra hade tyckt sig förnimma närvaron av det nya underbara väsen som tagit sin bostad i Angelas kropp. Thomas Meller - Thomas som ingenting visste - hade ringt för att en sista gång få träffa Angela, men Petra hade bara slutit Angela tätare intill sig och bett, nej befallt henne att inte svara. Därför hade inte Angela och Thomas Meller träffats, innan Thomas for ned till sin hustru i Leysin. Sörjde Angela över det nu? Ångrade hon att hon inte slitit sig ur Petras famntag och ilat till honom?

Petra lyfte blicken och såg rätt framför sig. Hennes kärlek till Angela hade denna tid fördubblats. Det måste ju vara så, eftersom hon så häftigt också älskade det Angela bar under sitt hjärta. Thomas' och Angelas blivande lilla barn. Var det inte ännu mera Petras barn än Thomas Mellers? Hade inte Petra rätt att betrakta sig som delägare i det? Ingen älskande man skulle denna kommande svåra tid övervaka Angela, skydda henne, sörja för henne. Hade inte alla en äkta mans plikter - vilka ju vid sådana tillfällen särskilt starkt göra sig gällande - kommit på Petras lott?

Petras ögon började åter skimra vid den tanken. Skulle det bli en flicka eller en pojke? Petra önskade redan nu så brinnande att det skulle bli en flicka. Och en flicka som skulle vara lik Angela, sådan Angela varit då hon först kommit till Eka 1906. Det var nu åtta år sedan. Då hade det lilla fader- och moderlösa barnet Angela så helt och hållet varit Petras. Nu i oktober skulle Angela fylla tjugu år, och det var länge sedan Petra känt det som om hon i henne haft en dotter. Jo, den där augustikvällen för en månad sedan ... då hade Petra haft en stark förnimmelse av att det sällsamma band, som fanns mellan henne och brorsdottern, aldrig brustit och väl aldrig någonsin skulle kunna brista.


Petra reste sig sakta och gick ut i salongen. Dörren till salen stod halvöppen, och hon hörde Mat med brådskande steg springa ut och in från köket, medan hon satte fram tallrikar till kvällsmåltiden. Petra lät en rullgardin med en liten smäll åka upp. Hon ville kasta en blick ut i sin

älskade park, och hon öppnade fönstret. Men det var redan mörkt ute, och det strålande elektriska ljusetbelyste endast en del av gården. De väldiga gamla träden kunde hon inte se. Men deras milda sjungande sus trängde fram till henne där hon stod stilla med spejande blickar. Hon hörde ljudlösa steg hastigt närma sig, så tystnade de, som om någon stannat i skuggorna utanför ljusringen, och snart förtonade stegen åt ett annat håll och dogo bort.

Kunde det vara arrendatorn? tänkte Petra. Såg han mig och ville undvika att träffa mig?

Medan Petra steg ut i köket för att hälsa på kokerskan, som några dagar tidigare än de själva rest ned från Stockholm, fortsatte arrendatorn, ty det var hans steg Petra nyss hört, nästan springande bort mot ladugården. Men han gick inte in.

Han blev stående på stallgården, där marken ännu var dyig och blöt efter föregående natts regn, och han grep med famlande knutna nävar omkring sig.

- Petra, viskade han, och hans torra läppar rörde sig.

Nu hade han fångat en glimt av henne i fönstret, och fastän han lämnat arrendatorsbostaden uteslutande för att gå in på herrgården och önska Petra och Angela välkomna tillbaka till Eka, hade den plötsliga åsynen av henne försatt honom i en sådan darrning att han ej vågade sig fram. De hade inte träffats sedan den där aftonen i juni, då Adèle överraskat dem i salongen. Tord kunde ännu känna Petras knän mot sin kind och tyckte sig höra hennes sköte bulta under kläderna, då hon böjt sig fram mot honom och låtit sin mun sjunka in mot hans. Strax dessförinnan hade hon sagt honom att hon haft ett förhållande med en annan man. Och när Adèle på sitt ohyggliga sätt med sina alltid långsamt frätande ord slungat dem den mannens namn, namnet Tage Ehrencreutz, i ansiktet, hade Tord förstått att det aldrig skulle förunnas honom att äga Petra. Hade han verkligen förstått det? Stod han inte här med krampaktigt knutna händer och hoppades ännu på att Petra skulle bli hans? Han tyckte nu att hans stackars händer under dessa tre månader hela tiden varit knutna, fastlåsta i ett grepp för att slå: att slå Adèle den onda, onda, att piska livet och omständigheterna som hindrat Petra von Pahlen, hans älskade, från att bli hans. Men han visste även att om Petra endast åter visade sig öm mot honom, skulle hennes ömhet få hans händer att genast på nytt öppna sig till smekningar.


Också han undrade liksom Petra och Angela hur denna höst skulle

komma att gestalta sig.

Inne från ladugården hörde han korna skrapa. Ett doft råmande trängde sig ut. Och strax voro alla tankar på vardagens sysselsättningar och arbeten åter där. I morgon skulle han övervaka att det och det arbetet bleve utfört. Och varje gånghan gick över Eka gård skulle porten, som så länge varit stängd, stå öppen, och han skulle möta Petra och höra hennes vänliga djupa röst. Hur skulle det gå? Och Adèle skulle spionera på dem med sina bleka ögon och snoka omkring dem, inandas deras hemligheter med uppspärrade, vidgade näsborrar. Hur skulle det ...?

- Angela, ropade Petra, som nu gick över vinden. Jag hittar inte strömbrytaren här. Vill du öppna dörren?

Angela som suttit stilla på sin mors breda säng sprang och öppnade sin dörr, och Petra kom, gående över den stora vindens knakande golvtiljor, fram till henne. Inkommen i Angelas rum kastade hon en orolig blick på Angelas ansikte. Det var åter vått av tårar. Och Petra blev ängslig för att den nya jungfrun skulle börja bråka sin hjärna med vad det kunde vara åt denna unga fröken som grät första kvällen hon kommit tillbaka till sitt hem.

- Det är bäst du tvättar dig, sade Petra litet häftigt. Vi måste gå ned och äta.

Men när hon någon minut därefter sysslade inne hos sig, medan hon lät dörren till Angelas rum stå på glänt, log hon litet bistert vid tanken på att det skulle komma en tid, då man icke mera skulle kunna dölja Angelas tillstånd för Mats nyfikna och glada blå ögon. Det var första gången efter det hon fått veta om Angelas blivande barn, som hon över huvud taget skänkte omgivningen och vad den skulle komma att säga en enda tanke.

När Angela och hon en stund senare stego nedför trappan till matsalen, tryckte Petra uppmuntrande och hårt Angelas arm, som kändes så späd och smal genom ylleklänningen. Men Angela slöt sig ej intill henne, utan fortsatte med nedslagna ögon och darrande läppar att gå utför trappan.

II.


Det sista Angela med högtidlig min hade måst lova sin kusin Paula von

Pahlen, innan hon for från Stockholm, hade varit att hon då och då skulle sända ett brev till Paula och berätta om Gotthard.

- Du skall lova mig det på heder och samvete, hade Paula sagt uppe i Angelas rum vid Johannes. Tala om hur han ser ut. Berätta vad han gör och vad han säger. Och ... och ...

Paula hade ett litet ögonblick tvekat.

- Skriv genast, Angela, om det skulle vara så, att ... att han vid något tillfälle nämner mig.

Stackars Paula! Angela visste ju lika väl som Paula själv att Gotthard inte besvarade hennes känslor för honom och att han säkerligen aldrig skulle besvara dem. Men Angela förstod ju också att den trofasta, goda, tunga Paula ständigt skulle nära sitt hjärta med hoppet. Och så hade Angela lovat. Hon tänkte på dettalöfte denna förmiddag då hon och Petra sutto inne i vardagsrummet på Ekered och pratade med Betty och Gotthard. Betty hade givit dem båda stora famnen, och Angela hade en sekund vilat sitt huvud mot Bettys med åren allt fylligare, allt bredare barm, som det ännu var så häpnadsväckande gott att sjunka in emot, medan Bettys vackra smeksamma händer fattat tag om hennes axlar. Därpå hade Betty lyft Angelas ansikte upp mot sitt och leende betraktat henne.

- Så vacker du blivit, hade Betty sagt på sitt hjärtliga sätt. Nu är du riktigt fullvuxen.

Och medan Angela darrat för att Betty skulle se tvärs igenom henne med sina mörka ögon och att hon, som så fullt och oavbrutet var moder, skulle uppdaga hennes hemlighet - deras hjärtan hade ju vilat så tätt intill varandra att Angela tyckte Betty borde hört detta nya hjärta slå - ryckte hon till för Gotthards röst.

Han skrek:

- Mamma gör en riktigt illa med sina omfamningar. Släpp nu den där lilla duvungen.

Och då hade Betty godmodigt låtit sina armar sjunka och bett Petra och Angela sitta ned.

Gotthard sade till Angela, medan Petra och Betty pratade:

- Ja, här ser du framför dig godsägare Gotthard von Pahlen. Jag tänker inte fara tillbaka till Uppsala, det kan du lita på. Nehej du.


Då måste Angela le och med kritiska blickar mönstra hans lindade ben,

grova stövlar och engelska sportkostym. Och något av Angelas forna munterhet kom tillbaka, när hon nu som så många gånger förr började gäckas med Gotthard, som tyckte sig ha blivit så märkvärdig sedan hans far dog. Betty hade ju till Angelas och Petras häpnad lämnat hela egendomen i händerna på den där tjugutvååringen, som i detta nya arbete funnit en ypperlig förevändning för att fly från de dödande tråkiga studierna i Uppsala.

- Du ser fruktansvärd ut, skämtade Angela. Du har ju gått och blivit tjock.

Det retade Gotthard. Han sprang upp och ställde sig framför Angela.

- Alltsammans är ju bara att jag blivit bred över axlarna, utbrast han. Jag får ta i med tunga saker, må du tro. Men man skall ju alltid föregå det enkla folket med gott exempel.

Och han spände sin arm och bönföll Angela om att hon skulle känna på hans muskler. Hon avböjde leende, men betraktade honom ändå en smula nyfiket där han stod bredbent framför henne. Motvilligt måste hon för sig själv erkänna att han åtminstone vad fysionomien beträffade utvecklats till det bättre. Det var ju Sven som alltid haft mest tycke av sin mor, men denna tid då Gotthard ständigt varit tillsammans med Betty syntes också han i påfallande grad ha fått sin prägel avhenne. Angela blickade från mor till son och fann en förundransvärd likhet. Gotthard såg onekligen bra ut med sin arroganta semitiska profil. Men hans bruna blanka ögon hade likväl icke Bettys fasta blick. De hade svårt för att se rätt på någon, när de skulle göra det började de gärna att flacka, ja de nästan skelade på ett sätt som minst av allt verkade förtroendeingivande.

- Vad du bråkar, Gotthard, sade Betty och tittade på honom beundrande. Sitt nu ner och var lugn en minut, om du kan.

Då gick Gotthard fram till Betty och lade ena armen om hennes liv.

- Är Petra belåten med det elektriska ljuset? frågade han grinande över Bettys axel. Jag hade ett väldigt sjå med att få allt klart till hösten.

- Ja tack, svarade Petra.


Och hon kände åter sin gamla avund mot Betty vakna, då hon såg henne sitta så där tindrande nöjd, stödd mot sin sons arm. Men det lilla stickande agget försvann snabbt, då Petra erinrade sig sin och Angelas gemensamma hemlighet. Petra hade inte längre någon orsak att avundas Betty dennas översvallande lycka över barnen. Snart, bara om

några månader, skulle en ny liten von Pahlen, en flicka, o säkert en flicka, komma till världen och vara Angelas och Petras egen lilla dotter. Det for en varm sky över Petras ansikte, och hon bemödade sig om att lyssna till Betty. Betty berättade på sitt livliga vis att Edla nu fått en alldeles förträfflig plats som lärarinna i Stockholm, och att Sven trivdes med sin tjänst i utrikesdepartementet.

- Ja, Edla är nu så glad åt sitt yrke, fortsatte Betty med en liten komisk suck. Men det är ju ändå inte riktigt en kvinnas uppgift att ägna sitt liv åt andras barn. Jag hoppas så innerligt att Edla en gång skall finna den rätte och ...

Gotthard avbröt henne muntert.

- Och så tänker mamma säga, inföll han och höll upp sin bruna hand som för att bjuda tystnad, medan hans blickar spelande foro mellan Angela och Petra, att Edla skall få egna barn. Men allt det där är ju bara själviskhet och uträkning från mammas sida. Liksom mamma blivit farmor genom Sven, så vill mamma bli mormor genom den arma Edla. Emellertid är jag säker på att Edla kommer att betacka sig för att stå till tjänst i det avseendet. Hon är helt enkelt född till lärarinna, Edla. Det passar henne idealiskt, mycket bättre än vad mamma inbillar sig.

- Nu skall du vara tyst, Gotthard, sade Betty och gav honom ett lätt slag på kinden. Men Betty, som ett tag sett helt förargad ut, kunde aldrig vara ond på något avsina barn, och när Gotthard nu kysste henne mitt på hennes fylliga röda mun, sken hon genast åter upp.

Den där pojken håller på att bli bortskämd på allvar, tänkte Petra, och ett ögonblick böjde hon sig fram mot fönstret, ty hon tyckte sig höra den döde Hans' trötta steg i sanden därutanför. Men Hans kom inte in i rummet som han brukade göra förr, då Angela och Petra voro på besök på Ekered. Hans var borta, försvunnen. Var? Vart? Och Petra ertappade sig en sekund med att önska att det varit Thomas Meller i stället för hennes älskade lille bror Hans som gått bort i kvällens skuggor - för alltid. Däri lurade väl också den förfärliga ängslan hon ständigt förnam för att Thomas skulle komma tillbaka och rycka Angela ifrån henne. Den tanken gjorde henne utom sig. Vad skulle Angela ha sagt, om hon vetat det?

- Nu tycker jag inte vi skola sitta här längre, viskade Gotthard till Angela. Kom, så gå vi ut.


Angela följde honom villigt, men då de stodo i hallen och Gotthard

sökte få henne med sig ut på ägorna för att stoltsera med allt vad han lyckats åstadkomma av nytt på det gamla Ekered, dröjde Angela på tröskeln och kastade en längtansfull blick upp mot trappan.

- Jag vill hellre se skolrummet igen, sade hon.

Och Gotthard måste foga sig, fastän han hade svårt att låta bli att se stött ut över Angelas brist på intresse för hans angelägenheter.

- Kör till då, svarade han och sprang upp för trappan.

Han slog upp dörren till deras gamla skolrum.

- Här är ingenting förändrat som du ser, sade han likgiltigt, i det han lät Angela gå före sig in.

- Nej, här är allt sig likt, mumlade Angela och började vandra omkring i rummet.

Hon log förtjust. Detta stora vindsrum med sitt sluttande tak, sitt fönster som släppte in dagern högt däruppifrån, sitt avlånga bord med jordgloben som förr tronande mitt på det, kom henne att åter känna sig som den lilla undrande flicka hon varit när hon första gången med kusinerna trätt in här. Hon hade älskat det där rummet då, och hon älskade det ännu. Det gav henne tillbaka en del av hennes barndom: de långa förmiddagarna hon tillbringat här framför jordgloben med Edla och Gotthard, medan tant Elsa med glasögon för sina vänliga närsynta ögon undervisat dem på sitt blida och förströdda vis, och eftermiddagarna då de stekt äpplen i den öppna spisen, gnabbats med varandra, blivit goda vänner igen.

Angela strök utefter karmarna på de omaka stolarna, som om hon med sina fingertoppar velat leta efter någon rispa eller fördjupning, och när honåter hittade den där djupa, tvära skåran som en slidkniv gjort i bordsskivan, visade hon den skrattande för Gotthard.

- Minns du, det var du som täljde så där okynnigt i bordet en gång då du var arg, sade hon.

Men Gotthard betraktade henne förvånad.

- Vad är det med dig, lilla Angela? frågade han fundersamt. Är du verkligen redan så gammal att du börjar gå på jakt efter fåniga barndomsminnen? Ändå ser du ju ut som en barnunge själv fortfarande. Ja, du har till och med blivit ännu smärtare sedan jag såg dig sist i våras.


Och Gotthard grep med båda händerna runt hennes midja, men då han nu på sitt forna näsvisa sätt gjorde min av att vilja kyssa henne på

kinden, vred hon sig snabbt undan och förpassade sig hastigt till andra sidan av bordet. Där stod hon och såg på honom flämtande och med blossande röda kinder:

- Du vågar inte, Gotthard.

Han ryckte till för hennes röst som blivit underligt gäll och sträv.

- Du vågar inte ... stötte hon åter fram.

Gotthard ryckte på axlarna, en gest som han tagit efter sin morbror Jacob Levin.

- Äsch, sade han, vad kommer det åt dig? Skulle jag inte kunna få ge min mest älskade kusin en välkomstkyss? Det vore väl också höjden.

Men Angela, som här i skolrummet äntligen återfunnit en liten smula av sitt forna liv, som hon förgäves sökt efter i sitt flickrum på Eka, blev stående tyst med tårar i ögonen. Nyss var hon nästan vred. Nu grät hon. Tårarna runno stilla utför hennes kinder och droppade, utan att hon försökte hejda dem, ned på den ljusa blusen.


När Gotthard sträckt fram sina läppar hade hon genast skräckslagen erinrat sig hur Jacob Levin uppe i sitt mottagningsrum i Stockholm trevat efter hennes mun och kropp så snart han fått klart för sig att hon redan givit sig åt en annan. Hon tänkte därvid inte alls på att Gotthard ofta lekfullt bett henne om en kyss, som hon för övrigt alltid nekat honom, också hon då på ett lekfullt, kanske utmanande sätt. Hon genomträngdes bara så starkt av detta att hon nu var en så helt annan än förr att männen genast måste se märkena efter älskarens händer och läppar och därför strax skamlöst räkna med att hon härefter vore tillgänglig för dem alla. Det var inte oron för att hon skulle föda Thomas Mellers barn som denna sista tid gjort henne så tystlåten tillsammans med Petra, att Petra ibland nästan inbillat sig att Angela hatade henne. Inte heller var det någon fysisk längtan efter Thomas själv som tärt på Angela. Hennes samliv med Thomas var endyrbar skatt av hågkomster som hon ville behålla ofläckad, minnena av honom och deras förhållande till varandra ville Angela skulle följa henne ständigt och göra henne varm om hjärtat. Men allt härunder besudlades och förjagades de ändå oupphörligen av tanken på Jacobs underliga beteende mot henne som hon omöjligt kunde glömma, och det var de erinringarna som likt en tät slöja dessa dagar skymde solen för henne. Mitt i natten kunde hon vakna och känna Jacobs armar omkring sig och vara nära att skrika av rädsla för denna glupska mun som sugit sig fast vid hennes. Hon vågade inte

förtro sig åt Petra. Inte åt någon. Det var som om Jacob Levin med sin brutala kyss slungat ned henne i ett gungfly och som om hon nu inte kunde göra sig helt fri från dess slingerväxter och fräna stinkande lukt. Var det möjligt att detta som hon upplevat icke var något innerligt personligt utan att varje man efter detta med Thomas som ännu likväl ingen mer än Petra - och Jacob - visste om skulle anse henne åtkomlig för nästan vem som helst? En våg av stolthet och förbittring vällde upp inom henne och fick hennes tårar att upphöra.

Gotthard som blott såg att hans kusin slutat gråta andades lättare.

- Är du sjuk? frågade han vänligt.

Angela skakade på huvudet. Det ljusa håret klibbade vid tinningarna av ångestsvett. Nej, hon var inte sjuk, men hon var redan i slutet av andra månaden. Ibland om morgnarna strax efter det hon ätit frukost brukade hon smyga sig upp i sitt rum och kräkas i ett kärl i garderoben. Hon gömde sig undan med sina kväljningar som ett skyggt litet djur av rädsla för att den rundögda Mat skulle höra henne och förstå något. Nej, hon var inte sjuk, men det kändes som om det växande inom henne redan nu ville ha bättre plats. Om ett par månader skulle det vidga ut sig i hennes kropp, och då skulle hennes kläder bli alltför trånga. Det var sant att hon magrat. Ständigt fick hon sy in sin kjollinnning för att inte kläderna skulle hänga omkring henne. En liten ring på hennes finger gled nu lätt av, och slutligen hade hon måst lägga undan den i en ask för att ej förlora den.

Nervöst började hon röra i några pappersark som lågo ordnade på bordet framför henne. I sin förvirring hade hon inte sett dem nyss. Men hon spratt åter till, då Gotthard kom fram till henne och lade sin hand över papperen.

- Du får inte titta, Angela, sade han.

Och när hon betraktade honom, fann hon till sin förvåning att han log på ett konstlat anspråkslöstsätt.

- Det är mina dikter, ser du, fortsatte han ivrigt. Jag brukar slänga ner ett och annat på papperet - just i det här rummet, där vi förut sutto och skrevo välskrivning för den dumma och tråkiga gamla mön Elsa Lindblom.

- Å, hon var inte alls tråkig! Det var en av de snällaste människor jag träffat, sade Angela och glömde sin egen ångest för att försvara Elsa.


- Ja, ja, nog om henne, skrattade Gotthard. Hon stör mig för resten inte

numera. Det var då det. Låt gå för att hon var himmelskt god, om du vill ha det så. Det struntar jag i. Men jag diktar, förstår du! Det är i alla fall något helt annat än välskrivning, skulle jag tro.

Han flyttade litet på sin hand och tog nu inte alls illa upp att Angela läste vad som stod på ett av de stora pappersarken. När Angela kommit till slutet på en av dikterna läste hon de två sista stroferna högt, väl aktande sig för att skratta, över papperskanten fångade hon en glimt av Gotthards bruna ögon. De hade ett extatiskt och barnsligt förtjust uttryck, medan han saligt lyssnade till hennes läsning:

Lidandet, det adlar mannen,

adlar kvinnan likaså.

Men om du ej alls har lidit,

älskar jag dig mest ändå.

Ack, om du ej alls har lidit,

flicka, kom, min hustru bliv!

Kom och fall i mina armar,

kom och bli mitt väna viv.

- Tycker du inte min poesi låter bra? frågade Gotthard när Angela tystnade.

Angelas ångest gled helt och hållet undan. Gotthard roade henne. Hon hade inte hjärta att göra narr av hans dikter, såsom hon brukade göra narr av hans utseende då han skröt alltför mycket med det.

- Jo då, sade hon uppmuntrande. Det är nog bra verser. Hon talade mot sitt bättre vetande, men Gotthards ögon bevekte henne. Det här med diktningen var tydligen hans käraste sysselsättning och ett av de beklagliga utslagen av den verksamma ande han ärvt av sin mor.

Hon undrade ett tag om hon skulle fråga honom, om det inte möjligen kunde vara Paula han skrev om. Men hon visste ju alltför väl att det inte kunde vara hon. Och Angela var glad åt att hon ej nämnt Paula, då Gotthard upplyste:

- Jag skrev det där med tanke på Ida af Idestam. Väldigt grann tös, eller vad tycker du? Vi dansade hela kvällen med varandra på Stellans bal i april.

- Och du minns henne än? Det kan man kalla trofasthet, kunde inte Angela låta bli att utbrista.

Han log.

- En skald måste alltid se någon för sig, närhan diktar, skall jag säga dig, sade Gotthard, ovanligt stillsamt och liksom eftersinnande. Nästa gång skall jag tänka på dig, det lovar jag dig.

- Och Dora Macson då? frågade Angela listigt. Du var ju betagen i henne, när hon var här för två år sedan.

Gotthard slog ut med handen.

- Kära barn, sade han beskyddande. Skulle jag skriva om alla ... Det bleve väldiga luntor. Det var så länge sedan det där. Men det är sant, det var verkligen en bedårande kvinna. Och vilken förfärlig man hon hade! Alltid onykter. Det gjorde mig verkligt ont. Ja, ja, nog har jag stoff till kärleksdikter för ett helt liv, det kan du sätta dig på.

Vad skall jag skriva i mina brev till Paula? tänkte Angela. Stackars Paula! Det är väl hon inte hör oss.

Till Gotthards hemliga besvikelse lade nu Angela ned papperen igen. I stället drog hon fram en stol till den öppna spiseln. Där var ännu aska kvar sedan brasan föregående dag, och med en liten rysning makade hon sig närmare eldhärden, som om hon trots allt hoppats på litet värme därifrån. Gotthard såg det, sprang ut till vedlåren på vinden och kom strax tillbaka in med några stora vedkubbar och en handfull stickor. Ivrigt lade han sig på knä framför spiseln och började göra upp en brasa.

- Tack, sade Angela med en liten belåten suck, då hon hörde hur vedträna började knastra.

Elden tog fart. En ljusgul flamma sköt rätt upp och sände ett regn av gnistor omkring sig. Gotthard pratade, medan han låg kvar på knä och stack in ett par kubbar till.

- Jag är inte en sådan där okomplicerad natur, som bara är praktisk och duglig på det sättet som alla föreställa sig, sade han till elden och Angela, utlösande sitt oändliga behov av att tala om sig själv. Jag är en kämpande ung konstnär. Det faktiskt värker inom mig av längtan efter pennan, när jag går där ute på ägorna och måste svara på dumt och enfaldigt folks dumma och enfaldiga frågor. Så rätt som det är flyr jag hit upp. Här sitter jag och drömmer, och så kluttrar jag genast ned det på papperet. Fast det är inte alltid så lätt som du tror att finna ord och rim. Å nej, du Angela. Det är ett arbete det också, skall du veta.


Angela hörde knappast på honom. Hon sträckte sina händer med en liten hjälplös åtbörd fram emot elden. Vad angingo Gotthards

konstnärsdrömmar henne? För henne kunde han fortsätta bäst han gitte med sina löjliga "poesier", men kunde han inte åstadkomma något bättre än de barocka strofer hon nyss läst, så förstod hon ju att hans talangsom diktare inte var vidare betydande.

Och hon såg upp mot takfönstret och fann att den bildade en fyrkant av gnistrande blått. Det var en klar härlig septemberdag, och ändå makade hon sin stol rysande närmare den öppna spiseln. Hon tyckte att hon alltid frös nu, sedan Thomas tagit sina händer ifrån henne. Gotthard fortsatte sitt självglada snatter, men då han reste sig upp och såg ned på Angela, utbrast han förargad:

- Dina tankar äro på annat håll, Angela. Och jag som trodde att jag nu äntligen skulle få en frände att tala med här i ensamheten.

- Förlåt mig, mumlade Angela röd i ansiktet. Jag glömde alldeles att vi voro släkt.

- Äsch, börja inte gråta nu, kom det från Gotthard. Du måtte vara överansträngd. Eller har du också gripits av krigshypnosen?

Och utan att vänta på svar tillade han hastigt:

- Själv tänker jag knappast på kriget. Det rasar ju ändå inte här i Sverige. Och du kan vara säker på att vi inte komma med, hur högertidningarna och den där Scholem Aleikoum än larma och skramla med sina inbillade vapen. Men jag tror, och jag har väl hört andra också viska om det, att vi komma att tjäna stora pengar här i Sverige. Kanske skola vi kratsa guldslantar ur den där branden, och inte något ont i det.

Angela tittade förskräckt upp. För första gången tyckte hon sig se en skymt av den verklige Gotthard som hittills dolt sig bakom skryt, snobberi, praktisk duglighet och gymnasistpoesi. Hans långa bruna fingrar krökte sig i luften, som om de längtade att sluta sig om det där guldet han talade om. Munnen brann röd, och en sekund visade han tänderna som en lysten hund. Han var sannerligen redan en liten Jacob Levin nu! Angela blev rädd för honom och steg hastigt upp. Hon tyckte att en man av en annan ras med mörkt blod i sina ådror spärrade vägen för henne. Och fastän hon lugnande sade sig att det bara var hennes egen kusin och barndoms lekkamrat Gotthard, sköt hon undan sin stol och gick baklänges mot dörren.

Då log Gotthard pojkaktigt och blev åter sig lik. Och Angela sade:

- Det är väl bäst vi gå ned nu?


- Ja, svarade Gotthard, du får inte ta illa upp, men jag har inte tid

längre. En annan gång skall du få följa med och se vad jag duger till i det praktiska.

Gotthard sparkade med stöveln till en av kubbarna så att en kvast av eld for upp mot skorstenen.

I trappan var han i fatt henne.

- Och var inte rädd, jag skall snart komma och hälsa på er på Eka,viskade han. Du kommer nog att övervinna din nervositet här på landet.

Hade han märkt något? Angela frågade sig det oroligt, när hon och Petra en stund senare gingo genom Ekereds park ned till landsvägen. Men hon tröstade sig med att Gotthard säkert var så upptagen av sig själv att han inte skulle ha tid att sysselsätta sig mycket med andra.

Gotthard sträckte just då ut sig i en stol i vardagsrummet.

- Jag tycker att Angela förändrat sig på något besynnerligt sätt, mamma, sade han och stoppade nonchalant sin pipa.

- Ja, hon har blivit vackrare, sade Betty glatt. Eljes var hon ju sig lik.

Men Gotthard log underfundigt och tände pipan, och i det han drog in ett djupt bloss, försökte han erinra sig så mycket han förmådde av det skvaller Stellan vid något tillfälle, då Gotthard på eftersommaren varit i Stockholm, fyllt hans öron med. Angela hade varit mycket tillsammans med den där Thomas Meller som bott hos bankdirektör Landborgs på ösa, hade Stellan sagt grinande och putande med munnen som om han burit på en hemlighet han ej ville krypa fram med.

Gotthard blåste ut röken.

- Aha, nu anar jag det hela! sade han så högt att Betty hoppade till.

- Vad är det, Gotthard? frågade hans mor ömt.

- Ingenting, mumlade Gotthard och sjönk in i en välbehaglig tystnad, döljande sig i ett moln av starkt doftande piprök.

III.

Arrendatorn gick tvärs över den solbelysta gården. Han kom från gärdena, och han var smutsig ända upp till knäna. Från den lilla röda stuga som var arrendatorsbostaden steg en bolmande rökstrimma upp mot himlen och drog sig slingrande och grå fram över den blå skyn.

Adèle höll väl på att laga middag.

Tord saktade stegen framför herrgårdens trappa. Petra stod där utanför glasverandan och log tankfullt. Han och Petra hade redan träffats flera gånger sedan hon kommit hem, men arrendatorn kunde ännu inte riktigt bemästra sin förvirring varje gång han såg henne. Också nu snörde sig hans strupe tillsammans.

Petra nickade åt honom. Tord hälsade och fortsatte bort mot sitt. När han hunnit förbi Petra, erinrade hon sig plötsligt något hon skulle säga honom om ett par saker som måste göras. Utan att tänka sig för ropade hon högt:

- Tord!

Arrendatorn vände sig hastigt om, blossande röd i ansiktet. Hon hade aldrig kallat honom vid förnamn så att vem som helst kunde höra det.

- Tord! ropade hon igen, litet högre, nästan otåligt, därför att det såg ut som om han inte tänkte flytta sig ur stället.

Angela, som satt uppe i sitt rum, gick fram till fönstret. Hon såg arrendatorn och Petra därnere på gården. Petra hade stigit ned från trappan ochgått emot honom.

Angela hade aldrig vetat att Petra var du med arrendatorn. Hon var förvånad och kände sig egendomligt berörd. Petras rop på arrendatorn hade låtit så förtroligt.

Petra och arrendatorn närmade sig varandra, de stodo nu bredvid varandra, han med sitt ljusa huvud lutat över Petras mörka. Hon såg ivrigt upp till honom.

Angela drog sig hastigt ifrån fönstret. Hon hade en känsla av att hon utan lov bevittnat ett möte mellan två älskande. Den plötsliga tanken kom henne att stanna mitt i rummet. Skulle Petra och arrendatorn? Omöjligt! Angela försökte draga sig något till minnes. Och med ens erinrade hon sig den gången hon och arrendatorn funnit Petra inne i skogen, blödande i pannan och medvetslös. Till långt in på natten hade arrendatorn vakat med Angela. Och nu såg Angela för sig hans upprörda allvarliga ansikte. Hade hon varit blind då, eller bara så ung att hon ingenting begripit? Så ser en älskande man ut, när han är i ångest för sin älskade. Just som Tord då. Hade hon inte varsnat samma blick en gång i Thomas' ögon, då de varit tillsammans?


Kärleken till Thomas hade gjort Angela klok och skarpsynt. Fastän hon ingenting visste om Petras och Tords förbindelse med varandra, tyckte hon sig redan se deras historia klart in i minsta detalj. Varför kändes

detta som en lättnad? Angela strök sig frånvarande över pannan. Hade hon inte trots Petras lugnande försäkringar ofta varit rädd för att Petra ändå hållit mera av Thomas Meller än hon velat säga?

Men Petra hade levat sitt eget liv här på Eka, och Angela hade ej haft en aning därom.

- Du ropade på mig? sade arrendatorn nere på gården till Petra.

Nu när hon själv med hög röst kallat honom vid namn, förstod han att det skulle verka löjligt om han på nytt började säga fröken till henne.

Petra talade om att hon ville ha löven krattade från parken.

- Snart är det full höst, sade hon och blickade upp mot Tord.

Också hon rodnade litet, medan hon fortsatte att tala. Det var därför att hon märkte hans sinnesrörelse.

Ingen av dem visste att de voro iakttagna. Det var inte endast Angela som hört Petras rop på Tord, också Adèle hade ryckt till, där hon stod i sitt kök, och hade strax rusat till fönstret.

Adèle drog sig icke undan som Angela. Hennes bleka ögon granskade hånfullt Petra. Men till och med Adèle måste motvilligt erkänna att Petra var ovanligt till sin fördel idag. Hon bar en mörkblå cheviotdräkt efter senaste modet med skärp om midjan och halvlång kjol som satt stramt över höfterna. Den kom hennes figur att framträda. Under tyget anade man de spensliga lemmarna fyllda av liv som hos en rashäst. Ochfastän Adèle sedan den där aftonen, då hon överraskat Tord och Petra inne i salongen på Eka, icke längre avskydde Petra så hätskt som förut, knep hon nu hårt ihop sina smala läppar, ett säkert tecken till att hon var ond. Adèle hade visserligen fått en smula mer aktning för Tord, sedan hon sett Petra kyssa honom. Men fastän hon ju var säker på att de ej haft något förhållande till varandra, sade hon sig ändå nu att hon inte tänkte låta Petra och Tord bedraga henne här på själva Eka gård.

- Mitt framför näsan på mig! Att de inte skämmas, mumlade hon, och fönsterrutan immades av hennes andedräkt.

Plötsligt spottade hon på glaset, men torkade genast av det med sin näsduk. Likväl kände hon det som om hon spottat Petra i ansiktet, och det lugnade henne.

När Tord gick ifrån Petra och var alldeles vid sin dörr, upptäckte han Adèles ögon i fönstret. Leendet dog på hans läppar. Han ryste till och steg in i salen.

Strax kom Adèle också in från köket. Med låtsad ödmjukhet tassade hon omkring bordet, satte fram en karott med rykande potatis vid Tords plats och ställde ett fat med stekt fläsk på andra sidan av hans tallrik.

- Du tycker ju så mycket om fläsk, sade hon på ett elakt sätt, som om hon med betonandet av hans enkla vanor velat påpeka hans tarvliga härkomst.

Tord såg inte på henne utan tog för sig. Också det retade henne att han ej sade ett ord. Hon slog sig ned mitt emot honom på yttersta kanten av sin stol och stack med sin silvergaffel i en helt liten potatis, som hon inte rörde. Hon ville väl visa honom att hon inte delade hans simpla smak. Så sutto de tysta mitt emot varandra. Tord som varit i arbete hela dagen åt med god aptit. Plötsligt sprang Adèle upp.

- Du smackar ju för varje tugga, skrek hon och satte händerna för öronen. Å, jag mister matlusten av att se och höra dig.

Hon sprang mot dörren och slog igen den med en smäll efter sig.

Ute i köket smög hon sig strax fram till ugnen och ryckte upp ugnsluckan. Hon drog en suck av lättnad. Det var i sista stunden hon kom. Hade hon dröjt med sitt lilla uppträde en sekund till skulle den läckra sparrisomelett hon lagat i ordning åt sig själv totalt förstörts. Nu spreds i köket en ljuvlig doft av sparris, smör, ägg och grädde. Försiktigt stjälpte Adèle upp omeletten, och sittande vid köksbordet förtärde hon den tillsammans med en halvbutelj vitt franskt vin.

Och medan hon med silvergaffeln förde bit efter bit till munnen, fick hennes magraansikte ett nästan sinnligt uttryck, som om hon här för sig själv ägnat sig åt någon förbjuden och pervers njutning. Men hela tiden lyssnade hon med halvt öra in mot salen för att strax kunna uppfatta det där skrapandet av Tords stol, som var tecknet på att han reste sig efter slutad måltid. Tord visste inte hur oändligt många gånger vid måltiderna Adèle ställt till scener för att ensam och i hemlighet få frossa av något läckert hon tillrett åt sig själv ute i köket. Ofta hade han visat sig häpen över hur mycket hushållet gick till trots hans egen nästan mer än allmogeaktigt stränga sparsamhet, men sade han en enda stavelse därom, hade Adèle tusen ord i gengäld, och de två sista åren teg han hellre än utsatte sig för hennes hysteriska ordström. Adèle visste det, liksom hon förstod att om Tord upptäckt hennes excesser i matväg skulle han - "den snåle bonden", som hon ofta kallade honom - blivit rasande över slöseriet.

loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
Skip
Next