Michelle växte upp på Chicagos södra sida, i arbetarkvarteren kring South Side, i en liten lägenhet i två plan tillsammans med sina äldre föräldrar - Fraser och Marian Robinson. Familjen hade ont om pengar, men föräldrarna gjorde allt för att ingjuta självförtroende i sina barn. Michelle delade rum med sin yngre bror Craig och tog redan som liten pianolektioner. Just där, i det trånga hemmet med brodern som rumskamrat, lärde hon sig självständighet och kärleken till musiken, samtidigt som hon kände sina föräldrars villkorslösa stöd. Fraser och Marian gav barnen en stark känsla av värdighet och viskade gång på gång att deras "röster har betydelse". Trots hårt arbete och sjukdom - Fraser drabbades av multipel skleros - visade han dagligen vad uthållighet betyder. Han brukade säga till Michelle: "Att falla innebär att resa sig igen", lärde henne att inte ge upp och gick själv till arbetet varje dag trots motgångar. Barndomens lektioner - familjens kärlek och faderns envishet - blev stommen i hennes karaktär.
Redan i lågstadiet märkte Michelle hur världen omkring henne förändrades. År efter år flyttade fler ekonomiskt utsatta familjer in på hennes gata, vita grannar flyttade därifrån och södra Chicago skiftade skepnad. I skolan stötte hon för första gången på frågor om identitet och fördomar. En kusin anklagade henne en gång för att "prata som en vit flicka". För henne var det både en förolämpning och en ny erfarenhet: "vi var släkt, men kändes som två olika världar". Händelsen visade den unga Michelle hur komplicerat begreppet ras kunde vara även inom den egna familjen och hur omgivningen ibland projicerar sina förväntningar på ens sätt att tala.
Michelles familjehistoria sträcker sig in i många lager av det amerikanska livet; berättelser om frihet och slaveri flätas samman. Hon påpekar att hon var "den enda boende i Vita huset som hade en förfader som varit slav". Men i det lilla hemmet rådde ändå ambition. Föräldrarna slet hårt för att kunna skicka barnen till de bästa skolorna. Tack vare denna envishet visade Michelle redan som barn enastående begåvning - hon hoppade över andra klass. Hon studerade med toppbetyg och i den prestigefyllda magnetskolan Whitney Young fick hon höra av sin studievägledare att Princeton var "för ambitiöst". Trots det blev både Michelle och Craig efter examen studenter vid Princeton. Familjen upprepade ofta för sig själva att utbildning var den enda vägen till ett bättre liv, och Michelle absorberade dessa värderingar.
På mellanstadiet antogs Michelle till Bryn Mawr-programmet för begåvade elever. Där upplevde hon sin första tonårsförälskelse och en växande längtan efter oberoende. Hon gick igenom personliga förändringar: kände fjärilar vid sin första kyss, började fundera på romantiska relationer. Samtidigt såg hon sina föräldrar brottas med ekonomiska bekymmer och livets stress, vilket ledde till konflikter hemma. Under en storstädning såg Michelle hur hennes mamma och pappa försonades, och hon insåg att en riktig familj är "när man gång på gång väljer att stanna kvar tillsammans". Dessa iakttagelser fick henne att mogna snabbt: hon lärde sig att lita på sig själv, att kärlek kräver arbete och förlåtelse, och att stabilitet kräver ständiga ansträngningar.
Med föräldrar som inte sparade på något för barnens utbildning hoppade Michelle över andra klass och tog studenten från Whitney Young med glans. Storebror Craig åkte snart som familjens första till Princeton. Inspirerad av sina föräldrars exempel fortsatte Michelle att förbereda sig för universitetet. I hemmet diskuterades inget alternativ: föräldrarna upprepade att desto fler möjligheter utbildningen ger, desto vidare blir framtiden. Hösten 1981 åkte hon själv till Princeton, trots den oroliga tanken att det var en "alltför stor" plats för en flicka från ett
arbetarkvarter.
Princeton blev en prövning på många sätt. I en nästan helt vit miljö kände hon sig ibland som en främling bland jämnåriga. Hon mötte subtil rasism: någon lämnade en studentkorridor när personen fick veta att hon var svart. Händelserna fick henne att tvivla och fråga sig om hon hade rätt att studera där. Till slut lärde hon sig att erkänna sitt värde. Antagningen var inga slump - urvalet tog också hänsyn till hennes meriter. Med ödmjukhet inför positiv särbehandling fann hon ändå trygghet i övertygelsen att hon förtjänade sin plats. Vänskaperna stärkte henne och i Princeton grubblade hon för första gången allvarligt över "vad det betyder att förbli sig själv på framgångens topp".
Efter examen ledde vägen till Harvard Law School - ett val drivet av ansvarskänsla och ambition. Studierna var krävande men hon såg juristyrket som ett sätt att göra nytta. Efter Harvard återvände hon till Chicago och började på den stora advokatbyrån Sidley & Austin. Den prestigefulla miljön tedde sig fjärran från de reformer hennes blivande make Barack drömde om, men hon ville samla erfarenhet. I det företagsklimatet var Michelle ofta den enda unga svarta kvinnan, och varje arbetsdag krävde inre stadga.
Det var just på Sidley & Austin som Michelle första gången mötte Barack Obama, en charmig jurist med dragande leende. Han var några år äldre och hade redan fångat ledningens uppmärksamhet. De introducerades via ett mentorsprogram; Michelle handledde nya medarbetare. Hon drogs till hans äkthet och stilla självtillit; efter några månader bjöd han henne på lunch, hon blev först förvånad men tackade ja. Deras träffar blev snart regelbundna: hon deltog i hans liv, lärde känna hans historia - från en barndom med splittrad familj till ambitionen att förändra samhället. Michelle minns att hennes egen far såg en risk i förhållandet; han gillade Barack men var försiktig: "Min pappa tyckte om Barack men var inte säker på att allt skulle hålla till
bröllop." Den kommentaren sårade henne men lärde henne att närma sig stora beslut klokt, utan att glömma sin fars erfarenheter. Trots farhågor var de mot årets slut mycket nära, och deras romans blev seriös.
Michelle och Barack började träffas på allvar. Hon lärde känna hans brokiga släkt; på båda Obamas sidor fanns legender - inte bara bröder. Under deras fördjupade relation fick hon veta mer om Baracks barndom, hans växande politiska drivkraft och hur han letade efter livets mening. Hon minns hur han talade om sina ambitioner och om vad ett äkta syfte i livet innebär, och själv sökte hon liknande svar: via dagböcker försökte hon förstå i vilken riktning hon skulle gå.
En dag satte sig Michelle med sin anteckningsbok för att skriva inte bara tankar om sig själv, utan även planer för familjens framtid. Baracks egna ambitioner växte - politiken öppnade dörrar - medan Michelle allt oftare funderade på varför de gick den väg de gick. Då inträffade en tragedi: hennes far dog 1991, bara arton månader före deras bröllop. Michelle beskriver hur varje morgon efteråt blev tung - "det gör ont att gå i korridoren, att ta på sig strumporna, att borsta tänderna", för pappans närvaro dröjde kvar i vardagens små rörelser. Hans död blev en hård prövning; hon gick till jobbet med tårar i ögonen men kände att maken och det ännu ofödda barnet behövde henne. De dagarna svor hon att bevara sin samlade själsstyrka hur smärtsam vägen än var.
Trots sorgen gifte sig Barack och Michelle vid en stilla familjeceremoni i Chicago. När Valerie Jarrett, en nära vän till familjen Obama, märkte hur Michelle slet mellan karriär och moderskap, gav hon ett klokt råd: sök din kallelse och var trogen dig själv. Michelle lämnade advokatbyrån och åtog sig att leda Public Allies, ett program för mentorskap åt ungdomar.
Den nya rollen gav en känsla av mening; när hon hjälpte andra att frigöra talanger fann hon också sin egen. Kort därefter reste paret till Kenya - Baracks födelselandsdel - för att knyta hans förflutna till nuet. Resan fördjupade deras band och insikten om familjens rötter. Hemkommen kände Michelle sig säker: de byggde något viktigt tillsammans.
Med tiden engagerade sig Michelle och Barack allt mer i det offentliga livet. Michelle var en drivande kraft i Project Vote, som uppmanade afroamerikanska väljare att gå till valurnorna, och Barack gav 1995 ut "Min far hade en dröm", där han försökte begripa sin egen biografi. Arbete, familjeliv, personliga ambitioner - de ville hinna med allt. Ibland tyckte Michelle att bördorna var för tunga och kände utmattning när hon försökte balansera rollen som god hustru, nybliven mor och aktiv yrkesperson. Varje gång hon ville ge upp mindes hon sin fars råd och fann ny kraft.
I mitten av 1990-talet beslöt Michelle att fördjupa sig i samhällsprojekt. Hon blev verkställande direktör för Public Allies i Chicago med omnejd och arbetade bokstavligt talat i "The Hole", ett av de fattigaste områdena. Där mötte hon ungdomar personligen, lyssnade på deras problem och framgångar. 1996 bar familjens och karriärens ansträngningar frukt: Barack Obama valdes in i Illinois delstatssenat. Samtidigt utkom första upplagan av hans bok och stärkte deras gemensamma framgång. Men segerstämningen dämpades av sorg: 1995 dog Baracks mor i cancer och Michelle stod vid hans sida i sorgen. Mot slutet av decenniet kämpade paret också med barnlöshet; efter lång kamp och flera IVF-försök föddes dottern Malia. Prövningarna påminde Michelle om att familjens verkliga styrka ligger i att stå emot motgångar tillsammans.
Med Malias födelse axlade Michelle rollen som "arbetande mamma". Hon tog jobbet som kommunikationsdirektör vid University of Chicago
Medical Center och byggde ett program för stöd till lokalsamhällen. Varje dag balanserade hon bebisen på armen och viktiga möten, planerade sömn och arbete. Arbetsbördan slet ibland isär henne; Michelle medger att hon tidvis kände skuld gentemot dottern när hon försökte vara både idealisk mor och yrkesproffs. Ackumulerad trötthet och oförståelse ledde till beslutet att söka familjerådgivning: snart började makarna gå i terapi och lärde sig öppen kommunikation, att bättre förstå varandras rädslor, prioritera och återfinna harmoni.
År 2004 gör Barack ett dundrande intryck på det demokratiska partiets kongress när han håller sitt numera berömda tal om "hopp och förändring". Michelle hjälper honom att förbereda sig - hennes ord och stöd blir hans trygghet. Den växande populariteten får paret att fundera över framtiden: de inser att USA äntligen lagt märke till deras idéer och att ett presidentlopp fyra år senare kräver ännu större uppoffringar. Samtidigt tornar nya utmaningar upp sig. På hösten samma år drabbar orkanen Katrina delstaten och Michelle, som ser människors lidande i New Orleans, börjar forma sina idéer efter landets verkliga problem - övertygad om att även sådana massiva katastrofer kräver svar som stärker lokalsamhällen och hjälper barnen.
När Barack beslutar sig för att kandidera i presidentvalet 2008 blir Michelle inte bara en "blivande första dam" utan formulerar sin egen agenda. Barns hälsa och skolmat blir hennes huvudfrågor. Hon skapar programmet "Gemensamma måltiden", som uppmanar elever att dricka vatten i stället för sockrade drycker och äta frukt, och hon talar med föräldrar på kampanjmöten om riskerna med dålig kost. Våren 2008 hjälper hon till att mobilisera väljare i Iowa - Barack vinner de första primärvalen - och själv deltar hon i evenemang som riktar sig till föräldrar och ungdomar. Hon förstår plötsligt ansvarets omfattning när hon ser hur ofta hennes egna ambitioner filtreras genom den offentliga opinionens sil.
Under valrörelsen 2008 kommer svåra dagar. Politiska motståndare riktar slag mot dem båda: medier kallar Michelle "otacksam" eller använder deras äktenskap som slagträ, och i konservativa kretsar sprids illvilliga rykten. Ibland måste Michelle uppmana publiken att se på hennes ord från två håll: hon uttrycker stolthet över sitt land och talar säkert, men är medveten om att rasstereotyper fortfarande verkar. Hon minns hur ett amerikanskt medium beskrev hennes diktion som "vit", en anklagelse som sårade henne redan i barndomen. Det blir en ny läxa: hon är en vuxen kvinna, men offentlig press påminner åter om hur känslig en "svart röst" är i Amerika. Ändå står Michelle fast vid att hennes erfarenhet bevisar - en "vanlig tjej från södra Chicago" kan samtidigt driva en stark ledare framåt.
Kampen når sin kulmen inför valet 2008. Rädslan för "Bradley-effekten", där väljare hemlighåller sitt verkliga val, gör Michelle orolig för att maken kan underskattas. I september drabbar tragedi familjen Obama: Baracks mormor, som uppfostrat honom efter moderns tidiga död, avlider några veckor före valet. Michelle står vid hans sida; sorgen binder dem ännu starkare. Strax därefter briserar den globala finanskrisen och världen kastas i kaos. Trots farhågor blir den 4 november 2008 historisk: Barack Obama väljs till USA:s 44:e president. Michelle möter segern med tacksamhet och en stilla förvåning, fullt medveten om vilket enormt ansvar de nu bär.
Början på livet i Vita huset fylls av både förväntan och hopp. I januari 2009 flyttar familjen Obama in ceremonielt. George och Laura Bush tar emot Michelle personligen och överräcker en familjeklenod - en ring av en presidentnål - som symbol för stafettbytet. Michelle ringer tidigare första damer - Barbara Bush, Laura Bush och Rose Kennedy - och får värdefulla råd om hur man bevarar familjen mitt i de officiella plikterna. På installationsdagen känner hon hur hundratals miljoner tittare inte längre bara ser henne som kandidatens hustru utan som sin nya First
Lady, och hon upplever en ovan känsla: "jag är Mrs Obama i alla bemärkelser" - rollen är fullständigt hennes.
First Lady går snabbt till verket: hon beslutar att bli landets "övergripande mamma" och anlägger en köksträdgård i Vita huset som ska ge skolmåltiderna friska grönsaker. Hon lyfter skolmaten som nationell fråga och i presidentens första tal till kongressen nämner hon en reform av skollunchen. Hösten 2009 gör Michelle sin första utlandsresa till Storbritannien, där hon möter drottning Elizabeth II. Under besöket går hon till skolan Elizabeth Garrett Anderson i London, ser exempel på god kosthållning och understryker att liknande program måste breddas. Händelserna befäster hennes övertygelse om att omtanke om barns hälsa kan leda till verklig förändring.
Ibland ger sig Michelle små frirum från schemat. Hon tar en kort semester i New York med gamla vänner, och över frukost erkänner hon: det är svårt att släppa kontrollen. "Varje dag längtar jag efter spontanitet, men att vara First Lady betyder ett schema som slår som en hammare." I Vita huset inser hon hur stor betydelse det yttre har: hennes väl valda klänningar och dräkter blir ett medel att dra uppmärksamhet till hennes idéer. I en intervju förklarar hon att mode är "ett nytt språk" för hennes inflytande, ett verktyg som "driver temat vidare"; kläderna är inget självändamål utan ett sätt att förmedla budskap. Genom att visa sig i starka färger och eleganta silhuetter får hon publiken att lyssna till orden först och se utseendet sedan.
Michelle lär sig i Vita huset att släppa taget - att erkänna att man inte kan kontrollera allt. En av hennes största segrar blir antagandet av lagen "Healthy, Hunger-Free Kids Act", som införde nya kvalitetsstandarder för skolmåltider. Hon är stolt över sin direkta insats - hon lobbar för förslaget, reser mellan delstater och pratar med kongressledamöter. År 2013 startar hon ett mentorprogram för gymnasietjejer från småstäder, för att ge dem chans att hitta sin väg - First Lady kallar det ofta
"nätverket av de starkaste unga kvinnorna". För att minska stressen ordnar hon ett "mammaläger" i Camp David - några dagar med väninnor utan kameror, där de berättar historier och bara kopplar av. Hemkommen känner Michelle sig alltid påfylld av energi och med klara prioriteringar: hon ser att man inte kan styra varje detalj, men man kan påverka genom sitt exempel.
Michelles världsbild vidgas av nya intryck. Obamafamiljen besöker Sydafrika - ett land av rasmotsättningar och hopp. Där får Michelle lyckan att träffa Nelson Mandela, frihetsikonen, som talar till henne om tålamod och lojalitet mot idealen. Samtalet med honom och med lokala skolelever inspirerar henne att tänka att framsteg är summan av små steg: alla fördomar är ännu inte besegrade, men varje steg för landet närmare jämlikhetens idé. Samtidigt skakas USA av tragedin i Newtown där en skolskjutning skördar barns liv. Michelle reser till den chockade staden, kramar de små invånarna och uppmanar landets medborgare att få slut på våldet. Därefter initierar hon kampanjen "Reach Higher" som motiverar tonåringar och studenter att hålla fast vid utbildning oavsett hinder.
När makens andra presidentperiod närmar sig slutet reflekterar Michelle över vägen de gått. År 2015 skakas landet åter av sorg - skottlossningen i kyrkan "Mother Emanuel" i Charleston där bedjande människor mister livet. Hon talar vid minnesstunden och lovar att inte släppa kampen mot sådana dåd. Inifrån Vita huset ser hon hur nationen förändras: vissa ser i deras familj en symbol för omdaning, andra gör henne till skottskiva för kritik. 2016, då partiet nominerar Hillary Clinton till president, ställer Michelle sig i främsta ledet för att stödja henne. Hennes uppdrag består: att inge hopp. I bokens sista kapitel berättar hon vad hon lärt sig: hon är övertygad om att berättelsernas styrka ligger i hur de förenar människor. Michelle avslutar med en påminnelse till sig själv och alla läsare: "att bli" är ingen slutstation utan en oändlig process. Som hon skriver: "Att bli är rörelsen framåt, medlet för tillväxt, vägen mot den bästa versionen av sig själv. Vägen kräver tålamod och precision. Att bli är att aldrig sluta växa."