Honoré de Balzac

"Kurtisanernas liv"

Huru de älska

I.

På den sista operabalen år 1824 förvånades flera masker över skönheten hos en ung man, som promenerade fram och tillbaka i korridorerna och foajén med sättet och hållningen hos en person, som letar efter en kvinna, vilken av oförutsedda omständigheter blivit fördröjd hemma. Hemligheten i denna ömsevis loja, ömsevis ivriga gång är blott känd av gamla kvinnor samt några utlevade flanörer. På denna ofantliga mötesplats iakttager folk föga varandra, intressena äro så spända, själva sysslolösheten är upptagen. Den unge sprätten gick så fullständigt upp i sitt ängsliga sökande, att han icke märkte vilket uppseende han väckte: varken de skämtsamt beundrande utropen från vissa masker eller uttrycken av allvarsam förvåning från andra, varken de mest mördande lazzi eller de mest smekande ord väckte hans uppmärksamhet. Allt gick hans öra och öga förbi. Ehuru hans skönhet hänförde honom till den klass av undantagsmänniskor, som gå på operabalerna för att få något äventyr och som vänta därpå, såsom man väntade ett lyckligt slag på ruletten, då Frascati levde, tycktes han borgerligt säker på sin kväll; han måste hava varit hjälten i något av dessa mysterier med tre personer, av vilka hela operans maskeradbal består och vilka endast äro kända av dem, som spela en roll i dem. Ty för de unga kvinnorsom gå dit för att efteråt kunna säga: Jag har varit där, för oerfarna unga män och för främlingar måste Operan vid dessa tillfällen te sig som ett trötthetens och tråkighetens palats. För dem är denna mörka, långsamma hop, som trängs, går fram och tillbaka, slingrar sig, vänder sig fram och åter, går upp och ned och endast kan jämföras med myrorna i en stack, lika obegriplig som Börsen för en bretagnisk bonde, som är okunnig om huvudbokens tillvaro.


Utom i sällsynta undantagsfall maskera männen sig icke i Paris: en

man i domino gör ett löjligt intryck. Häri framträder nationalandan. Folk som vilja dölja sin lycka kunna gå på operabalen utan att komma dit, och de masker, som äro absolut tvungna att alls gå in, försvinna genast åter. Ett av de mest roande skådespel, man kan se, är trängseln, som redan vid balens början uppstår vid porten, då strömmen av folk, som går sin väg, möter dem som komma. De maskerade herrarna äro således äkta män, som komma för att spionera på sina hustrur, eller äkta män, som äro ute på äventyr och vilja undvika sina hustrurs spioneri, tvenne i lika hög grad narraktiga situationer.

Den unge mannen följdes, utan att han själv visste det, av en lurande mask, kort, tjock och rund som en tunna. För varje habitué på operabalerna förrådde denna domino en ämbetsman, en växelagent, en bankir, en notarie eller någon annan borgare, som var i färd med att utspionera den misstänkte upphovsmannen till hans husliga olycka. Ty i den höga societeten söker man icke upp förödmjukande vittnesbörd. Flera masker hade redan skrattande visat varandra på denna vidunderliga person, somliga hade tilltalat honom och några unga män hade gycklat med honom, men hans gång och hållning angav ett tydligt förakt för dessa oskadliga pilar; han gick dit den unge mannen förde honom, lik ett förföljt vildsvin, som icke bryr sig om kulorna, som vina kring dess öron eller hundarnas skall. Ehuru man vid första ögonkastet är böjd att säga att nöjet och oron tagit samma uniform, den berömda venetianska kåpan, och ehuru allt är förvirrat på operabalerna, så kunna dock de olika kretsar, varav parissocieteten består, där återfinna, igenkänna och iakttaga varandra. För vissa invigda finnes det så osvikliga märken, att de kunna läsa i hela detta virrvarr av intressen såsom i en underhållande roman. För habituéerna var det således tydligt, att denne man icke kunde vara ute på fruntimmersäventyr; han skulle då ofelbart hava burit något överenskommet rött, vitt eller grönt tecken, vilket betyder långt på förhand överenskomna möten. Gällde det kanske någon hämnd? Några sysslolösa åskådare började, då de sågo den egendomliga masken följa så tätt efter en man, somtydligen var där i galanta ärenden, att åter betrakta det vackra ansiktet, vilket glädjen kringstrålat med sin gudagloria.


Den unge mannen intresserade: ju längre han gick där, ju mera nyfikenhet väckte han. Allt hos honom talade om ett liv i lyx och dyrbara vanor. I enlighet med en för vårt tidevarv ödesdiger lag finnes det föga vare sig fysisk eller moralisk skillnad mellan den finaste och mest

väluppfostrade son till en hertig eller en pär och denne intagande unge man, som nyligen mitt uppe i Paris tryckts av nödens järnhänder. Skönheten och ungdomen kunde dölja djupa avgrunder hos honom liksom hos många unga män, som vilja spela en roll i Paris utan att äga det för tillfredsställandet av deras anspråk erforderliga kapitalet och som varje dag våga allt för allt, i det de offra åt den i denna kungliga stad mest hyllade guden, slumpen. Emellertid voro hans dräkt och hans sätt oklanderliga, han trampade foajéns klassiska golv med operahabituéns steg. Vem har icke märkt att här, liksom överallt i Paris, finnes ett sätt att vara, som förråder vad man är, vad man gör, varifrån man kommer och vad man vill?

- Sådan vacker ung man! Här kan man vända sig om för att se på honom, sade en mask, i vilken balhabituéerna igenkände en fin dam.

- Kommer ni inte ihåg honom? svarade herrn, som förde henne vid sin arm. Fru du Châtelet har ju presenterat honom för er ...

- Nej! Är det verkligen den där apotekarsonen, som hon förgapade sig i? Han som blev tidningsman och älskare åt fröken Coralie?

- Jag trodde, att han hade fallit för djupt för att någonsin kunna resa sig igen, och jag förstår inte, hur han kan visa sig vidare i parisvärlden, sade greve Sixte du Châtelet.

- Han har en furstlig hållning, sade masken, och den kan då inte den där aktrisen, han levde med, ha givit honom. Min kusin, som hade gissat, vad han gick för, kunde inte göra något av honom. Jag skulle gärna vilja veta, vem som är den där Sargines älskarinna. Säg mig någonting om hans liv, så att jag kan göra honom nyfiken.

Detta par, som viskande följde den unge mannen, blev nu föremål för en ivrig uppmärksamhet från den besynnerliga, bredaxlade masken.

- Min bäste herr Chardon, sade prefekten i Charente och tog dandyn i armen, tillåt mig att för er presentera en person, som önskar återknyta bekantskap med er ...


- Min bäste greve Châtelet, svarade den unge mannen, denna person har lärt mig förstå, hur löjligt det namn, ni ger mig, var. Genom kunglig fullmakt har jag återfått min mödernesläkts, familjen Rubemprésnamn. Fast tidningarna verkligen meddelat detta faktum, rör det ju en så anspråkslös person, att jag alls inte rodnar för att själv meddela det åt mina vänner, mina fiender och likgiltiga personer: ni kan räkna er till vilken av dessa grupper ni vill, men jag är i alla händelser säker på, att ni

inte skall ogilla en åtgärd, som tillråddes mig av er hustru, medan hon ännu bara var fru de Bargeton.

Detta epigrammatiskt tillspetsade svar framkallade hos markisinnan ett småleende men hos Charenteprefekten en nervös ryckning.

- Hälsa henne, tillade Lucien, att nu för jag "röd botten med rörlig tjur i silver på grön äng".

- Rörlig tjur i silver ... upprepade du Châtelet.

- Markisinnan kan förklara för er, om ni inte vet det själv, varför denna gamla vapensköld är något mer än Kejsardömets kammarherrenyckel och guldbin, som ni har i er, till stor förtvivlan för fru Châtelet, född Négrepelisse d'Espard, sade Lucien livligt.

- Eftersom ni har känt igen mig, kan jag inte längre göra er nyfiken, men jag kan inte säga, i vilken grad ni väcker min nyfikenhet, sade markisinnan d'Espard med låg röst, alldeles häpen över den oförskämdhet och den säkerhet, som nu utvecklades av denne man, som hon fordom hade föraktat.

- Tillåt mig i så fall, fru markisinna, att behålla den enda utsikt jag har att sysselsätta era tankar, och förbliva i detta hemlighetsfulla halvdunkel, sade han med leendet hos en man, som icke vill sätta en säker lycka på spel.

Markisinnan kunde icke återhålla en liten, torr åtbörd, då hon sålunda fann sig, för att använda ett vulgärt uttryck, ställd genom Luciens fintlighet.

- Jag lyckönskar er till er förändrade ställning, sade greve du Châtelet till Lucien.

- Och jag mottager er lyckönskan på samma sätt som ni framför den, genmälde Lucien och hälsade markisinnan med utsökt behag.

- Den sturske narren, sade greven sakta till fru d'Espard, han erövrade ändå till slut sina förfäder.

- Hos unga män tyder sturskheten, då den träffar oss, nästan alltid på någon gunst på mycket högt håll, för hos sådana som ni tyder den på otur. Därför skulle jag bra gärna vilja veta, vilken av våra väninnor har tagit den vackra fågeln under sitt beskydd; då skulle jag kanske kunna roa mig i kväll. Min anonyma biljett är naturligtvis en elakhet av någon rival, för det är frågan om den där unge mannen; sin oförskämdhet visar han säkert på uppdrag; spionera på honom. Jag tar hertig de Navarreins under armen, ni finner mig lätt.

Just då fru d'Espard skulle gå fram till sin släkting, ställde sig den hemlighetsfulla masken emellan henne ochhertigen och viskade till henne:

- Lucien älskar er. Det är han, som skrivit biljetten; er prefekt är hans värste fiende, han kunde ju inte förklara sig framför honom!

Den okände avlägsnade sig och lämnade fru d'Espard under intrycket av en dubbel överraskning. Markisinnan visste ingen människa, som skulle kunnat spela denna masks roll, hon fruktade en snara och gick därför och satte sig i skymundan. Greve Sixte du Châtelet, vars anspråksfulla d u Lucien utelämnat med en affektation som tydde på en länge övertänkt hämnd, följde på avstånd denne beundransvärde dandy och träffade snart en ung man, med vilken han trodde sig kunna tala öppet.

- Nå, Rastignac, har ni träffat Lucien? Han har bytt om fjädrar.

- Om jag vore lika vacker som han, skulle jag vara ändå rikare än han är, svarade den unge sprätten i en lätt men fin ton, som smakade det attiska hånet.

- Nej, viskade en tjock mask till honom och gav honom hånet tusenfalt igen blott genom det sätt, varpå han uttalade detta enstaviga ord.

Rastignac, som icke var man att finna sig i en skymf, stod som slagen av åskan och lät sig av en järnhand, som det var honom omöjligt att skaka, föras in i en fönstersmyg.

- Ungtupp från mamma Vanquers hönshus, ni som inte hade mod att lägga hand på pappas Taillefers millioner, fast det värsta redan var undanstökat, vet nu för er personliga säkerhets skull, att, om ni inte uppför er mot Lucien som mot en älskad bror, så är ni i våra händer, utan att vi äro i era. Tystnad och hängivenhet, eller också börjar jag taga del i ert spel och slå omkull era käglor. Lucien de Rubempré beskyddas av den starkaste makten nuförtiden, av kyrkan. Välj mellan liv och död. Svara!

Det svindlade för Rastignacs ögon, liksom för en i skogen sovande mans, då han vaknar upp bredvid en hungrig lejoninna. Han blev rädd, men han var utan vittnen: även de modigaste män kunna då vika för fruktan.

- Det finnes ingen annan än h a n, som kan veta - och våga, sade han halvhögt för sig själv.

Masken kramade hans hand för att hindra honom att sluta meningen.

- Gör som om det vore han, sade han. Rastignac handlade då som en millionär på stora landsvägen, då han ser rövarens bössa riktad mot sin tinning: han kapitulerade.

- Min käre greve, sade han till du Châtelet och gick åter fram till honom, om ni håller på er ställning, så behandla Lucien de Rubempré som en man, vilken ni en dag skall se i en mycket högre ställning, än ni nu intager.

Masken gjordeen omärklig åtbörd av tillfredsställelse och började åter följa efter Lucien.

- Min käre vän, så fort ni har ändrat åsikt om honom? svarade prefekten med förklarlig förvåning.

- Lika fort som personer, som tillhöra centern men rösta med högern, svarade Rastignac prefektendeputeraden, vars röst ministären sedan några få dagar förlorat.

- Finnes det några åsikter nuförtiden? Det finnes ju bara intressen, inföll des Lupeaulx, som hörde på samtalet. Vad är det frågan om?

- Om herr de Rubempré, som Rastignac vill göra till någon slags personlighet, sade deputeraden till generalsekreteraren.

- Min bäste greve, svarade des Lupeaulx med allvarlig min, herr de Rubempré är en ung man av stor förtjänst och med så inflytelserika gynnare, att jag skulle vara lycklig att få återknyta min bekantskap med honom.

- Jaså, nu råkar han in i våra ruéers getingbo, sade Rastignac.

De trenne samtalande vände sig nu till en annan grupp, bestående av några kvickhuvuden, mer eller mindre berömda, samt flera unga eleganta män på modet.

De gjorde tillsammans sina iakttagelser, sade sina vitsar, talade om sina skvallerhistorier och sökte roa varandra, under det de väntade på att få något roligt. I denna underligt sammansatta grupp befunno sig personer, till vilka Lucien haft förbindelser såväl av beskaffenhet att kunna erkännas och erkännas med en viss fåfänga som av mera komprometterande art.

- Nåå, Lucien, mitt barn, min älskling, vi ha således kommit på grön kvist igen. Var kommer vi ifrån? Vi ha klivit upp på vårt djur igen med hjälp av gåvorna, som skickades från Florines budoar? Bravo, min pojke! sade Blondet och släppte Finots arm för att helt förtroligt taga Lucien om livet och trycka honom till sitt hjärta.

Andoche Finot var ägare till en tidskrift, i vilken Lucien arbetat nästan för ingenting och som Blondet riktade med sin medverkan, sina visa råd och sina djupa vyer. Finot och Blondet personifierade Bertrand och Raton med den skillnaden, att Lafontaines katt slutligen märkte, att han blev lurad, medan Blondet visserligen också visste, att han lurades, men i alla fall fortfarande tjänade Finot. Denne lysande pennans condottiere måste verkligen länge vara slav. Finot gömde en brutal vilja under sitt tunga yttre sätt och sin oförskämda dumhet, som var ingniden med kvickhet liksom en arbetares bröd med vitlök. Han förstod att taga vara på vad han plockade upp, tankar som mynt, under sina strövtåg genom det nöjesliv, som litteraturens och politikens män föra. Till sin olycka hade Blondet satt sin kraft i sold hos hans laster och hans lättja. Alltjämt ansatt av behoven, som han var, tillhörde han den fattiga klass av framstående män, som kunna göra allting för andras framgång men ingenting för sin egen, dessaAlladiner, som låna bort sin lampa. Dylika beundransvärda rådgivare hava en klarsynt och rättrådig karaktär, då den icke slites av det personliga intresset. Hos dem är det huvudet och icke armen som handlar. Härav kommer det oregelbundna i deras seder och härav det klander, varmed underlägsna begåvningar överhopa dem. Blondet delade gärna sin kassa med en kamrat, som han sårat dagen förut; han kunde äta middag, dricka och gå till sängs hos en, som han följande dag skulle nedgöra. Hans roliga paradoxer gjorde allting berättigat. Liksom han tog hela världen som ett skämt, ville han icke heller själv tagas på allvar. Ung, älskad, nästan berömd och lycklig, tänkte han icke, såsom Finot, på att förvärva en för ålderns dagar behövlig förmögenhet.


Det svåraste av allt slags mod är kanske just det, som Lucien i detta ögonblick behövde för att snoppa Blondet, liksom han nyss snoppat fru d'Espard och du Châtelet. Olyckligtvis stodo fåfängans njutningar hos honom i vägen för stoltheten, vilken förvisso utgör grunden till många stora ting. Hans fåfänga hade triumferat vid hans förra möte: han hade visat sig rik, lycklig och föraktfull mot tvenne personer, som förr föraktat honom, då han var fattig och nödställd, men kunde en skald, liksom en åldrig diplomat, öppet bjuda spetsen åt tvenne så kallade vänner, som vänligt upptagit honom under hans olyckstid och hos vilka han sovit under fattigdomens dagar? Finot, Blondet och han hade förnedrat sig tillsammans, de hade vältrat sig i orgier, som icke endast slukade deras fordringsägares penningar. Lik sådana där soldater, som icke förstå att använda sitt mod, gjorde Lucien då vad många personer göra i Paris, han

blottställde ånyo sin karaktär genom att mottaga ett handslag av Finot och genom att icke undandraga sig Blondets vänskapsyttringar.

Var och en som haft något att göra med tidningsvärlden eller fortfarande är förbunden med den, befinner sig i den grymma nödvändigheten att hälsa på personer, som han föraktar, att småle mot sin värsta fiende, att dagtinga med den mest stinkande låghet, att besmutsa sina fingrar, då han vill betala sina belackare med deras eget mynt. Man vänjer sig vid att se det dåliga göras och låta det ske; man börjar med att gilla det och slutar med att göra det själv. På längden krymper själen genom att alltjämt besudlas av skamliga och ständigt återkommande kompromisser, de ädla tankarnas drivfjäder rostar, banalitetens gångjärn nötas och vända sig av sig själva. En Alceste blir en Philinte, karaktärerna förlora sin halt, talangerna förflackas, tron på de goda handlingarna försvinner. Mången som ville vara stolt över sin pennas alster, förnöter sin kraft på beklagliga artiklar, som hans samvete förr eller senare utpekar såsom lika många dåliga handlingar. Mången, som kommit,liksom Lousteau eller Vernou, för att bliva en stor författare, finner sig vara en maktlös tidningsmurvel. Därför kan man icke nog hedra de män, vilkas karaktär befinner sig på samma höjd som deras talang och vilka, liksom en d'Arthez, förstå att med säker fot vandra fram mellan det litterära livets skär.

Lucien visste icke vad han skulle svara på Blondets inställsamma tal. Dennes kvickhet utövade på honom en oemotståndlig tjusning, Blondet bibehöll förförarens inflytande över sin lärjunge, och för övrigt hade han en god ställning i societeten genom sin förbindelse med grevinnan de Montcornet.

- Har ni ärvt någon onkel? frågade Finot med skämtsam min.

- Jag har slagit mynt av dumheten, liksom ni, svarade Lucien i samma ton.

- Kanske min herre har en tidskrift eller någon slags tidning? återtog Andoche Finot med denna fräcka dryghet som exploatören alltid utvecklar mot den, som han exploaterar.

- Jag har bättre än så, svarade Lucien som, sårad i sin fåfänga av den överlägsenhet som Finot i egenskap av huvudredaktör antog, återfick känslan av sin nya ställning.

- Vad har ni då, min käre vän?

- Jag har ett parti.

- Jaså finns det ett Lucienskt parti? sade Vernou leende.

- Finot, nu har den där pojken lämnat dig bakom sig, det var det jag förutsade. Lucien har talang, du skonade honom inte, du skojade honom. Ångra dig, gamle dummerjöns! återtog Blondet.

Skarpsynt som myskdjuret läste Blondet mer än en hemlighet i Luciens tonfall, gester och min; på samma gång han lugnade honom, förstod han sålunda, att med dessa ord draga åt betselkedjan. Han ville känna orsakerna till Luciens återkomst till Paris, hans planer och hans existensmedel.

- På knä inför en överlägsenhet, som du aldrig kommer att ha, fast du heter Finot! återtog han. Giv plats åt denne herre, och det tvärt, bland de starka män, vilka framtiden tillhör, han är en av de våra! Måste han inte, kvick och vacker som han är, komma fram genom dina quibuscumque viis? Där står han i sin goda milanesiska rustning, med sin mäktiga dolk till hälften dragen och med sin fana fladdrande för vinden! För tusan, var har du kommit över den där vackra västen? Det är bara kärleken, som finner sådana tyger. Har vi något hemvist? För tillfället måste jag känna till mina vänners adresser, jag vet inte, var jag skall ligga på natten. Finot har kört bort mig för i kväll under den banala förevändningen av en fruntimmershistoria.

- Min käre vän, svarade Lucien, jag praktiserar en grundsats, med vilken man är säker om att få leva i fred: Fuge, late, tace. Nu lämnar jag er.

- Men jag lämnar inte dig,innan du gör upp en liten hedersskuld, den där lilla supén, du minns? sade Blondet, som var något för begiven på mat och dryck och som lät bjuda sig, då han var utan pengar.

- Vilken supé? frågade Lucien och gjorde en lätt åtbörd av otålighet.

- Kommer du inte ihåg det? Sådan blir en vän, då han kommer i välstånd: han har inte längre något minne.

- Han vet, vad han är oss skyldig, jag svarar för hans hjärta, inföll Finot, som uppfattade Blondets skämt.

- Rastignac, sade Blondet och tog den unge sprätten under armen i samma ögonblick han kom upp till foajéns övre ände till den pelare, bredvid vilken de så kallade vännerna stodo, det är fråga om en supé. Ni måste vara med. Såvida inte denne herre, återtog han allvarligt och pekade på Lucien, fortfarande envisas att förneka en hedersskuld; han kan göra det.

- Herr de Rubempré är ur stånd till sådant, det svarar jag för, sade Rastignac, som tänkte på helt andra saker än en mystifikation.

- Se där är Bixiou! utropade Blondet. Han skall också med. Ingenting är fullständigt utan Bixiou. Utan honom klibbar champagnen sig fast vid tungan, och jag tycker allting har en fadd smak utan honom, till och med kvickhetens kryddor.

- Mina vänner, sade Bixiou, jag ser att ni äro samlade kring dagens underverk. Vår käre Lucien börjar omigen Ovidii metamorfoser. Liksom gudarna förvandlade sig till besynnerliga grönsaker och annat för att förföra kvinnor, så har han förvandlat tisteln 1 till adelsman för att förföra, vad? Karl X! Min lille Lucien, fortsatte han och tog honom i en av rockknapparna, en tidningsman, som förvandlas till förnäm adelsman förtjänar att man gör ordentligt väsen av det. I de därs ställe, sade den obarmhärtige skämtaren och pekade på Finot och Vernou, skulle jag ta ihop med dig i deras lilla tidning; du skulle kunna inbringa dem en hundralapp, tio spalter roligheter.

- Bixiou, sade Blondet, en värd är helig för oss tjugufyra timmar före och tolv timmar efter festen: vår berömde vän bjuder oss på supé.

- Sannerligen, upprepade Bixiou, sannerligen det finnes något nödvändigare än att rädda ett stort namn ur glömskan och begåva vår fattiga aristokrati med en talangfull medlem! Lucien, du har pressens aktning, du var dess främste prydnad, och vi skola stödja dig. Finot, en notis under Parisnyheterna! Blondet, en fin tirad på fjärde sidan i din tidning! Låt oss förkunna framträdandet av vårt tidevarvs skönaste bok, Karl IX:s bågskytt! Låt oss bedja Dauriat att snart låta oss få Chrysanthemum, den franske Petrarcas gudomliga sonetter! Låt oss bära vår vän på en sköld av detta stämplade papper, som skapar och krossarryktena!

- Om du vill bli bjuden på supé, sade Lucien till Blondet för att bli fri från denna samling, som hotade att bli allt större, så tycker jag inte, att du därför behövde använda liknelser och hyperboler med en gammal vän, som om han vore en idiot. Vi träffas i morgon kväll på Lointier, slutade han hastigt, då han såg en kvinna närma sig, och skyndade emot henne.

- Å! Å! Å! sade Bixiou på tre olika toner med skämtsam min, i det han tycktes känna igen den mask, som Lucien gick till mötes. Det här tarvar bekräftelse.

Han följde efter det vackra paret, gick framför och undersökte med genomträngande blick masken och kom så igen till stor tillfredsställelse för alla dessa avundsmän, som voro intresserade av att få reda på ursprunget till Luciens ändrade ställning.

- Mina vänner, ni känner sedan länge herr de Rubemprés väninna, sade Bixiou, det är des Lupeaulx gamla råtta.

En av de nu förgätna, om moraliskt fördärv vittnande vanor, som ännu var i bruk i början av detta århundrade, var lyxen att hava råttor. Namnet råtta, som nu är föråldrat, användes om ett barn på tio till tolv år, som var kompars vid någon teater, mest operan och som utsvävande vivörer utbildade till last och skändlighet. En råtta var en slags infernalisk page, en kvinnlig pojke, en spjuver, vars alla spratt man förlät. Råttan kunde taga allting; man måste akta sig för henne som för ett farligt djur, hon förde in i livet ett element av munterhet liksom fordom en Scapin, en Sganarelle, en Frontin i den gamla komedien. En råtta var för dyr; den inbragte varken ära, vinst eller nöje; råttmodet gick så fort över, att nuförtiden endast få personer kände till denna intima detalj av det eleganta livet före restaurationen, ända tills några författare togo råttan om hand såsom något alldeles nytt.

- Vad för slag, skulle Lucien sedan han fått Coralie död under sig, röva Darrålen också ifrån oss? sade Blondet.

Då masken med de atletiska formerna hörde detta namn, lät han undfalla sig en liten rörelse, som, fast behärskad, dock märktes av Rastignac.

- Det är inte möjligt! svarade Finot. Darrålen har inte en styver att ge honom: hon har lånat tusen francs av Florine, det har Nathan sagt mig.

- Nej, mina herrar, nej! sade Rastignac och försökte försvara Lucien mot så förhatliga beskyllningar.

- Å! utropade Vernou, den som förut underhölls av Coralie, är väl inte så granntyckt?

- Ja, de där tusen francsen, sade Bixiou, äro för mig ett bevis på, att vår vän Lucien lever tillsammans med Darrålen ...


- Vilken oersättlig förlust för eliten inom litteraturen,vetenskapen, konsten och politiken! sade Blondet. Darrålen är den enda glädjeflicka, som visat sig äga stoff till en skön kurtisan; ingen undervisning har förstört henne, hon kan varken skriva eller läsa: hon skulle ha förstått oss. Vi skulle ha begåvat vår tid med en av dessa storartade

Aspasiafigurer, utan vilka det icke finnes något stort tidevarv. Tänk på vad du Barry passar bra på sjuttonhundratalet, Ninon de Lenclos på sextonhundratalet, Marion de Lorme på femtonhundratalet, Imperia på fjortonhundratalet, Flora i den romerska republiken, som hon gjorde till sin arvtagarinna och som kunde betala statsskulden med detta arv! Vad vore Horatius utan Lydia, Tibullus utan Delia, Catullus utan Lesbia, Propertius utan Cynthia, Demetrius utan Lamia, som nu utgör hela hans berömmelse.

- Blondet talande om Demetrius i operans foajé, det tycker jag smakar litet för mycket av L e s D é b a t s, viskade Bixiou åt sin granne.

- Och vad vore Cæsarernas välde utan alla dessa drottningar? fortsatte Blondet. Lais och Rhodope äro Grekland och Egypten. Alla utgöra de poesien i det tidevarv, de levat i. Denna poesi, som Napoleon saknar, för änkan efter hans stora armé är ett kasernskämt, den saknade inte revolutionen, för den hade fru Tallien! Nu är det tydligen en tron ledig i Frankrike, där man ävlas om att sitta på tronen! Vi alla tillsammans kunde kröna en drottning. Jag skulle givit Darrålen en tant, för hennes mor har alltför autentiskt stupat på vanärans fält; du Tillet skulle ha givit henne ett hotell, Lousteau en vagn, Rastignac lakejer, des Lupeaulx en kock, Finot hattar(Finot kunde icke återhålla en rörelse, då han mottog denna skarpa pik), Vernou skulle ha gjort reklamer för henne och Bixiou skulle ha lärt henne att vara spirituell! Aristokratin skulle ha kommit och roat sig hos vår Ninon, och vi skulle kallat dit artisterna vid straff av mördande artiklar. Ninon II skulle ha haft en storartad fräckhet, en förkrossande lyx. Hon skulle ha haft åsikter. Man skulle ha läst något förbjudet dramatiskt mästerverk hos henne, i nödfall särskilt skrivet för ändamålet. Hon skulle inte ha varit liberal, en kurtisan är till sitt väsen monarkisk. Ack vilken förlust! Hon borde kyssa hela sitt tidevarv och hon älskar med en sådan där obetydlig ung man! Lucien gör henne väl till någon slags jakthund!

- Ingen av de kvinnliga makter, du nämner, har någonsin traskat omkring i gatsmutsen, sade Finot, men den där vackra råttan har rullat i dyn.

- Liksom ett liljefrö i sin mylla, återtog Vernou, har hon där förskönats och blomstrat. Därav kommer hennes överlägsenhet. Måste man inte ha lärt känna allting för att skapa ett skratt och en glädje, som rår på allting.


-Han har rätt, sade Lousteau, som hittills iakttagit utan att tala.

Darrålen kan skratta och narra till skratt. Denna de stora författarnas och de stora skådespelarnas konst tillhör dem, som trängt ned i alla samhällets djup. Vid aderton års ålder har denna flicka gjort bekantskap med det största överdåd, det djupaste elände och människor av alla stånd och klasser. Hon äger liksom en trollstav, med vilken hon rör upp de råa lustarna, som så våldsamt tryckts tillbaka hos män, som ha ett hjärta, fast de sysselsätta sig med politik, vetenskap, litteratur eller konst. Det finnes ingen kvinna i Paris, som såsom hon kan säga till djuret: Kom ut! Och djuret lämnar sin bur och vältrar sig i utsvävningar; hon sänker en i vällevnad ända till hakan, hon hjälper en att dricka och att röka. Denna kvinna är, kort sagt, det av Rabelais besjungna saltet, som, då det kastas på materien, livar den och höjer den ända upp till konstens underbara regioner: hennes klänning visar under av prakt, hennes fingrar lysa i rätt tid med sina ädelstenar liksom hennes mun med sitt leende; hon ställer allting i den belysning, ögonblicket fordrar; hennes pladder glittrar av spetsigheter; hon känner hemligheten av den mest färgrika och bäst målande onomatopoesi, hon ...

- Du förlorar för fem francs kåseri, sade Bixiou och avbröt Lousteau. Darrålen är ofantligt mycket bättre än allt det där: ni har alla varit i mer eller mindre grad hennes älskare, men ingen av er kan säga, att hon varit hans älskarinna; hon kan alltid få er, men ni får aldrig henne. Ni belägrar hennes port, ni har en tjänst att bedja henne om ...

- Och hon är ädelmodigare än en rövarhövding, som väl sköter sina affärer, och mera hängiven än den bäste skolkamrat, sade Blondet. Man kan anförtro henne sin börs och sina hemligheter. Men vad som kom mig att utse henne till drottning, var hennes bourbonska likgiltighet för den fallne gunstlingen.

- Hon är som hennes mor, mycket för dyr, sade des Lupeaulx. Den vackra holländskan skulle ha kunnat sluka ärkebiskopens av Toledo rikedomar, hon åt upp två notarier ...

- Och underhöll Maxime de Trailles, då han var page, sade Bixiou.

- Darrålen är för dyr, liksom Rafael, liksom Carême, liksom Taglioni, liksom Lawrence, liksom Bull, liksom alla geniala konstnärer varit för dyra, sade Blondet.

- Ester har aldrig sett ut så där, som en fin dam, sade nu Rastignac och pekade på den mask, som Lucien förde vid sin arm. Jag slår vad, att det är fru de Sérizy.

- Det är otvivelaktigt, utropade du Châtelet, och i så fall äro herr de Rubemprés framgångarförklarliga.

- Ja, kyrkan förstår att välja sina leviter; sådan vacker ambassadsekreterare han skall bli! sade des Lupeaulx.

- Så mycket hellre, återtog Rastignac, som Lucien är en talangfull karl. Herrarna här ha sett mer än ett bevis på det, tillade han och såg på Blondet, Finot och Lousteau.

- Ja, den pojken är skapad att gå långt, sade Lousteau, som brändes av avundsjuka, så mycket mera som han är, vad vi kalla oberoende i sina åsikter ...

- Det är du, som bildat honom, sade Vernou.

- Hör nu, inföll Bixiou, i det han såg på des Lupeaulx, jag vädjar till herr generalsekreterarens och rapportörens minnen, den där masken är Darrålen, jag håller en supé ...

- Jag är med på vadet, svarade du Châtelet, intresserad av att lära känna sanningen.

- Nåå, des Lupeaulx, sade Finot, försök känna igen öronen på er gamla råtta.

- Vi behöva inte begå något maskfridsbrott, återtog Bixiou. Darrålen och Lucien äro snart här i närheten av oss igen, och jag förbinder mig att då bevisa, att det är hon.

- Tänk att vår vän Lucien kommit sig upp igen? sade Nathan och slöt sig till gruppen. Jag trodde, att han hade återvänt till Angoumois för återstoden av sina dagar. Har han upptäckt något hemligt medel mot björnar?

- Han har gjort vad du inte kommer att göra så snart, svarade Rastignac, han har betalat allt.

Den tjocke masken nickade bifallande.

- Då en karl blir rangerad vid hans ålder, derangerar han sig bra mycket. Han har inte kvar någon dristighet. Han blir rentier, återtog Nathan.

- Å, han blir alltid den förnäme adelsmannen. Han kommer alltid att ha en lyftning i åsikterna, som ställer honom högre än så många så kallade överlägsna män, svarade Rastignac.


I detta ögonblick granskade de alla, tidningsmän, dandys och män utan någon slags verksamhet, det förtjusande föremålet för sitt vad,

liksom hästhandlaren granskar en häst. Dessa erfarna domare i allt vad som rörde parisisk depravation, alla överlägsna begåvningar var och en i sitt slag, alla i lika grad fördärvade och fördärvande, alla sporrade av tygellös ärelystnad, vana att antaga allt, att gissa allt, höllo sina ögon med brännande skärpa fästad på en maskerad kvinna, en kvinna som endast kunde uttydas av dem. De och några andra habituéer på operabalerna voro de enda som, under dominons svarta svepning, dess huva och dess nedfallande krage, som göra kvinnorna oigenkännliga, kunde känna igen formernas rundning, egendomligheterna i hållningen och gången, veka livets rörelser, sättet att bära huvudet, och andra för vanliga ögon absolut omärkbara men för dem mycket tydliga saker. Trots detta oformliga hölje kunde de således se det mest rörande avalla skådespel, det som den av verklig kärlek genomströmmade kvinnan erbjuder ögat. Vare sig denna varelse var Darrålen, hertiginnan de Maufrigneuse eller fru de Sérizy, den första eller sista pinnen i den sociala stegen, så var hon en underbar företeelse, sådan man endast skymtar i lyckliga drömmar. Dessa gamla ungdomar likaväl som dessa unga gubbar erforo ett så livligt intryck, att de började avundas Lucien denna kvinnans förvandling till gudinna.

Masken gick där, som om den varit ensam med Lucien; för denna kvinna fanns det icke längre tiotusen personer, en tung och dammfylld atmosfär; nej, hon vandrade under kärlekens himmelska valv, liksom en Rafaels madonna under sin ovalformade gyllene gloria. Hon märkte icke, när någon stötte emot henne, lågan i hennes blick lyste ut genom maskens båda hål och mötte Luciens, hennes kropps darrning tycktes uteslutande bero på hennes väns rörelser. Varifrån kommer denna eld, som strålar kring en förälskad kvinna och gör henne igenkännlig bland alla? Varifrån kommer denna sylfidiska lätthet som tyckes förändra tyngdlagarna? Är det själen som flyger bort? Har lyckan fysiska krafter? En jungfrus oskuld och barndomens behag förrådde sig under dominon. Ehuru de voro åtskilda och rörde sig framåt, liknade dessa båda varelser de där grupperna, i vilka skickliga bildhuggare framställt Flora och Zephyr omfamnande varandra, men detta var mer än bildhuggarkonst, den högsta av alla konster; Lucien och hans vackra domino erinrade om dessa änglar, sysslande med blommor och fåglar, som Gian-Bellinis pensel frambragt under Jungfrumoderns bilder; Lucien och denna kvinna tillhörde fantasien, vilken står över konsten, liksom orsaken står över verkan.

Då kvinnan, som glömde allt omkring sig, var alldeles invid gruppen, ropade Bixiou:

- Esther!

Den olyckliga vände hastigt på huvudet som en person, vilken hör sitt namn ropas, kände igen den elake mannen och sänkte huvudet lik en människa i dödskamp, då hon uppgivit sin sista suck. Ett gällt skratt hördes, och gruppen skingrade sig bland mängden lik en hop skrämda skogsråttor, som från vägkanten krypa tillbaka in i sina hål. Endast Rastignac gick icke längre bort, än han kunde göra det utan att synas undvika Luciens eldsprutande blickar. Han blev sålunda i tillfälle att beundra tvenne bilder av lika djup smärta, fast båda beslöjade: först och främst den stackars Darrålen, som var liksom träffad av åskan; och så den obegripliga masken, den ende i gruppen som stannat kvar. Esther viskade ett ord åt Lucien i det ögonblick, då hennes knän tycktes vilja svika, och Lucien försvann med henne stödjande sig vid hans arm. Rastignac följde med blicken detta sköna par och stod kvar försänkt i reflexioner.

- Hur har hon fått det där namnet Darrålen? sade en dov röst, som trängde genom märg och ben på Rastignac,ty den var icke längre förställd.

- Det är han, som kommit lös igen ... sade Rastignac avsides.

- Tig eller jag stryper dig, svarade masken och tog en annan röst. Jag är nöjd med dig, du har hållit ditt ord, också har du nu mer än en arm till din tjänst. Var för framtiden stum som graven, men innan du tystnar, så svara på min fråga.

- Jo, den där flickan är så lockande, att hon skulle ha fått makt med kejsar Napoleon och att hon skulle få makt med någon som är svårare att förföra: dig! svarade Rastignac och gick bort.

- Ett ögonblick, sade masken. Jag skall visa dig, att du nog inte sett mig någonstans förut.

Mannen demaskerade sig. Rastignac tvekade ett ögonblick, ty han fann ingenting av den rysliga person han fordom känt i Vauquerska pensionen.

- Djävulen har satt er i stånd att ändra allting utom era ögon, men dem kan man inte glömma, sade han.

Järnhanden kramade hans arm för att anbefalla honom en evig tystnad.

Klockan tre på morgonen funno des Lupaulx och Finot den elegante Rastignac på samma ställe stödd mot den pelare, vid vilken den fruktansvärde masken lämnat honom. Rastignac hade biktat sig för sig själv: han hade varit både präst och penitent, både domare och anklagad. Han lät locka sig med på frukost och kom hem igen fullständigt berusad, men tyst.

II.

Rue de Langlade och kringliggande gator vanpryda Palais Royal och Rue de Rivoli. Denna del av en av Paris' mest lysande stadsdelar skall länge befläckas av de kullar, som där bildats av det gamla Paris' orenlighet och på vilka fordom funnos kvarnar. Dessa trånga, mörka och smutsiga gator, på vilka idkas affärer, som se föga till det yttre, antaga vid nattens inbrott en hemlighetsfull prägel, full av kontraster. Var och en, för vilken Paris om kvällen är obekant, skulle om han komme från Rue Saint-Honoré, Rue Neuvedes Petits-Champs och Rue de Richelieu, dessa ljusa gator, på vilka folket alltjämt tränges och där industriens, modets och konsternas mästerverk sprida sin glans, gripas av en dyster fasa, då han råkade in i det tilltrasslade nät av smågator, som omger denna glans, vilken kastar sitt återsken ända upp på himlavalvet. Ett tjockt mörker efterträder gasljusets strömmar. Med långa mellanrum sprider en blek lykta sitt osäkra rökiga skimmer, som alls icke belyser vissa svarta återvändsgränder. Människorna äro fåtaliga och gå fort ... Butikerna äro stängda, och de, som äro öppna, hava en dålig prägel: än är det en smutsig krog utan belysning, än en eau-de-colognebod, hållen av en linnesömmerska. En osund kyla breder sin fuktiga kappa över vandrarens axlar. Få vagnar synas till. Härfinnas ruskiga ställen, bland vilka särskilt märkas Rue de Langlade, utgången från Passage Saint-Guillaume och några gatukrökningar. Municipalrådet har ännu icke kunnat göra något för att rensa denna stora pest härd, ty prostitutionen har sedan lång tid här uppslagit sitt huvudkvarter. Kanske är det en lycka för parisvärlden att dessa gator få behålla sitt vidriga utseende.


Då man går där på dagen, kan man icke föreställa sig hurudana alla dessa gator bli på natten: de genomkorsas då av besynnerliga varelser, som icke tillhöra någon värld; halvnakna och vita skuggor kanta väggarna. Mörkret är fullt av liv. Mellan husväggen och den promenerande glida toaletter, som gå och tala. Vissa på glänt stående

portar brista i skratt. Örat träffas av sådana där ord, om vilka Rabelais säger, att de frusit, och som smälta. Mellan gatstenarna höras refränger till visor. Bullret är icke obestämt, det betyder något: då det är hest, är det en röst, men om det liknar en sång, har det icke kvar något mänskligt, det närmar sig pipandet. Ofta höras visslingar. Stegen av klackarna hava något utmanande och hånande. Allt detta tillsammans har något, som kommer den besökande att svindla. De atmosfäriska förhållanden äro här förändrade: man är varm om vintern och fryser om sommaren, men hurudant vädret än är, erbjuder denna sällsamma natur alltid samma skådespel: berlinaren Hoffmanns fantastiska värld finnes i den. Den mest matematiske kassör finner här ingenting verkligt, sedan han åter gått ut genom de pass som föra till anständiga gator, med folk, butiker och belysning.

Med större stolthet eller större blygsel, än en svunnen tids drottningar och konungar visade, då de icke fruktade att sysselsätta sig med kurtisanerna, vågar den moderna förvaltningen eller politiken icke på allvar taga i betraktande detta huvudstädernas kräftsår. Åtgärderna måste naturligtvis växla med tiderna och sådana som drabba individerna och deras frihet äro ömtåliga, men måhända borde man visa sig frikostig och djärv i fråga om rent materiella kombinationer såsom luft, ljus och lokaler. Moralisten, konstnären och den kloke ämbetsmannen sakna förvisso de gamla trägallerierna i Palais-Royal, i vilka dessa får, som alltid skola komma dit folket går, brukade hålla sig; och är det icke bättre att folket går dit där de äro? Hur har det gått? Nuförtiden är tillträdet till de mest lysande delarna av bulevarderna, denna förtrollade promenad, om kvällarna förbjudet familjen. Polisen har icke kunnat begagna de resurser, som i detta avseende erbjudas av vissa passager, för att rädda den allmänna trafikleden.


Den flicka, som krossats av ett ord på operabalen, bodde sedan ett par månader på Rue de Langlade i ett hus med ett vidrigt yttre utseende. Det är byggt intill väggen på ett ofantligt hus, illa rappat, smalt och grunt men mycket högt.Det får sin belysning från gatan och liknar ganska mycket en papegojstång. Varje våning består av tvenne rum. Trappan, som anbragts alldeles mot husväggen, är mycket smal och på ett egendomligt sätt belyst av rutor vilka på utanväggen teckna ledstångens gång; varje våning utmärkes av en slaskränna, en av Paris' avskyvärdaste egendomligheter. Butiken och entresolvåningen innehades av en bleckslagare, värden bodde en trappa upp, de fyra

återstående våningarna hyrdes av anständiga grisetter, som av värden och portvakterskan behandlades med en uppmärksamhet och en artighet, beroende på svårigheten att hyra ut ett så underligt byggt och beläget hus. Detta kvarters bestämmelse finner sin förklaring i tillvaron av en ganska stor mängd hus liknande detta, vilka affärsvärlden icke vill använda och vilka endast kunna uthyras till utövare av icke erkända, vanskliga eller ovärdiga yrken.

Klockan tre på eftermiddagen hade portvakterskan, som klockan två på natten sett fröken Esther hemföras i döende tillstånd av en ung man, just plägat råd med den grisett, som bodde i våningen ovanpå hennes och som innan hon steg upp i vagnen för att fara på någon förlustelse, hade uttryckt sin oro för Esther: hon hade icke hört henne röra sig. Esther sov förmodligen ännu, men denna sömn föreföll misstänkt. Portvakterskan, som var ensam i sitt rum, beklagade, att hon därför icke kunde gå upp och taga reda på, vad som tilldrog sig i fjärde våningen, där fröken Esther bodde. Just då hon skulle bestämma sig för att åt bleckslagarens son anförtro vakthållningen i sitt rum, en slags nisch eller urgröpning i väggen i entresolvåningen, stannade en droska utanför porten. En man insvept i kappa från huvud till fot i tydlig avsikt att dölja sin dräkt eller sitt stånd, kom ut ur den och frågade efter fröken Esther. Portvakterskan blev då åter fullkomligt lugn, den instängdas tystnad och stillhet tycktes henne fullkomligt klara. Då den besökande gick uppför trapporna ovanför portvaktarrummet, märkte portvakterskan de silverspännen som prydde hans skor, och trodde sig även skymta den svarta fransen på skärpet till en kaftan; hon gick ned och frågade kusken, som svarade utan att säga något, och portvakterskan förstod.


Prästen knackade på, fick icke något svar, hörde lätta suckar, och stötte med axeln in dörren med en kraft som utan tvivel förlänades honom av den kristliga kärleken, men som hos varje annan person skulle förefallit att vara vana. Han rusade in i det andra rummet och fick där se den stackars Esther på knä eller rättare sagt alldeles hopsjunken och med hopknäppta händer framför en bild av den Heliga Jungfrun i färgad gips. Grisetten var döende. En slocknad kolpanna förtalde denna rysliga dags historia. Dominons huva och kåpa lågo på golvet. Sängen var orörd. Den stackars varelsen, varshjärta genomborrats av ett dödligt sår, hade tydligen ordnat allting vid sin återkomst från operan. En talgljusveke, som satt fastklibbad i den stelnade talgen i ljusstakspipan, vittnade om hur upptagen Esther varit av sina sista reflexioner. En av

loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading
loading