Då författaren till denna lilla historia en sommar för åtskilliga år sedan fiskade laxöring i en avlägsen å långt uppe i M. finnmark fick han till kamrat en skogsman på fyrtio år, vilken betydligt skilde sig från skogsfolket i övrigt. Han bodde ensam i en stuga och lagade själv sin mat, och alla andra ting än skogsarbete och fiske voro honom alldeles likgiltiga. Jag tror att han arbetade så mycket att han ej led någon nöd, och fiskade så mycket att hans lediga stunder ej blevo tråkiga. Jag fann i hans stuga ett bibliotek på över tre hundra band, men hann ej undersöka vad det var för böcker. Han syntes ha tappat bort alla en ung mans vanliga intressen, han var tyst och verkade nästan from, fylld av någon inre frid, liknande en klosterbroders, som försökt allt av denna världen och nu så småningom förberedde sig på nästa. Denna man, som jag här kallat David Ramm, berättade mig under vårt fiske den historia jag här velat berätta, och jag har avslutat historien just på den punkt där han slutade, där allt jordiskt hopp upphörde och något av nådens rike började. Vad som vidare hände de tre i yttre måtto är högst likgiltigt, och fortsättningen av David Ramms egen historia skall jag framdeles berätta med stöd av de anteckningar och den dagbok han fört under sitt nära tioåriga enstöringsliv, och vilka anteckningar han lovat låta mig få del av. Den nu föreliggande boken "De tre hemlösa" färdigskrevs för två och ett halvt år sedan. Dalarne i juli 1918. Författaren. DE TRE HEMLÖSA David Ramms syster dog, endast sex månader gammal, när han var lika många år. Han drömde sedan ofta om henne, mest orosfyllda och marliknande drömmar. Oftast kom hon höljd i sin vita svepning fram till hans säng, och då var hon mycket större och äldre, än när han sist såg hennes kropp ligga under ett lakan ute i vedboden, med en svart slant på vardera ögat. Ett par gånger trodde han till och med, att han såg henne, medan han ännu var vaken, men han ropade inte på mor, han försökte tala till den döda. Då försvann hon, upplöstes som i ett moln borta mot köksfönstret, där bågarna sågo ut som becksvarta kors mot sommarrymdens gråa dunkel i natten därute. David ryste. Det var ett kors på Gretas grav, som snickaren hade gjort av furu. David hade burit hem det, efter att farbror Berg först hånat honom, närhan var rädd för
att ta i det oljefärgsluktande trästycket. Sedan var det ett kors på salmboken, som låg på farmoderns fällbord, och som han brukade läsa i om döden och saligheten för den gamla. Alla kors betydde död, och att dö var otäckt, då man måste ligga ensam i mörkret med slantar på ögonen. Hans sorg när Greta dog hade varit onaturligt stor, och han kunde aldrig låta bli att fråga sin mor hur gammal hon nu vore, ifall hon levde. Åter och åter grät han över henne, mest i tysthet för sig själv. En gång lekte han ensam vid Rökiga Myren, och höll på att bygga en bro över bäcken där. Han menade att myrorna skulle kunna gå på den, och var mycket stolt när den slutligen upptäcktes och till sist riktigt myllrade av de små bruna arbetarna, som gingo att upptäcka en ny värld på andra sidan vattnet. Några föllo i och drunknade, andra hjälpte han upp igen med ett halmstrå. Det var en solklar dag och led mot kvällen. Han satt på bäckens strand med de bara fötterna nere i vattnet och såg på myrornas myllrande tåg över bron. Då kom han att tänka på, hur roligt det vore om Greta varit med. Just då skymtade något vitt ute på myren. Där var hon igen, hon stod där i en vit klänning, hon vinkade åt honom. Hon såg ut att vara fem eller sex år. Han sprang upp och ropade hennes namn, ty det var ännu fullt ljust, och han var inte rädd. Hon stod kvar och vinkade. - Greta, jag kommer! ropade han, och så störtade han handlöst, med sträckta armar, ut i den sanka myren. Men då försvann hon som förr. Hon liksom drogs ihop till en liten, liten ljuspunkt som blev allt mindre, tills den ej mer syntes, och han stod nedsjunken till knäna i dyn och stirrade ut mot tjärnen som glimmade silvervitt långt därborta. Efter den dagen började han drömma underliga drömmar, nästan varje natt. Han fann aldrig ord att beskriva dem med. Far brukade sitta vid sängen och se, hur hans lilla kropp darrade och skalv och hur ansiktet förvreds som om han bränts av heta järn, men när han väckte honom och frågade vad han drömt, kunde han bara stirra vilt och snyfta, mållös av skräck. På kvällen kände han redan på förhand, att denna dröm skulle komma igen under natten, redan innan han somnat. Men när han sade det, ville ingen tro honom. En kvävande känsla i halsen, något hårt som tryckte och stramade till över nacken och så förnimmelsen av attnågon osynlig fattade tag i honom och ville dra ned honom i en avgrund, var alltid säkra tecken på att han skulle drömma om igen det, som han endast kunde känna och frukta, men som ej hade form eller ord. Dessa drömmar upphörde när han var nio år, och då började en ny slags fasa. En stor andlig väckelse hade gått fram genom bygden, hade återupplivat andan hos de gamla kristna och kommit många unga att sluta supa,
svärja och slåss. Dansbanan hade bränts av de omvända ungdomarna, som drogo vägarna fram sjungande sånger om synd och blod och nåd. Davids far satt kväll efter kväll och läste högt ur profeterna om nya himlar och en ny jord, om den stora domen och det tusenåriga riket. Han skulle komma mycket snart, den store domaren, sade far, det kunde inte dröja mer än några år, det kunde ske när som hälst. David satt på en pall vid dörren och ryste. Hans äldre bror, Johan Adolf, som var klen i huvudet och hade lärt sig nästan hela bibeln utantill, satt och vaggade med kroppen och log därför att han visste allt det där förut. En mörk sommardag när åskmolnen gingo låga och blixtarna lyste över Bränningshöjdens gröna hällar, stod Johan Adolf på en sten ute vid myrkanten och berättade för David om korsfästelsen och domen. Då fick David klart besked om hur det var med saken. - Då skall han sitta på sin härlighets tron, ropade Johan Adolf med en predikants iver. Och inför honom skola församlas alla jordens folk, och han skall skilja dem som en herde skiljer fåren från getterna. Och de ogudaktiga, de äro getterna, dem skall han ställa på den vänstra sidan, och fåren, det är de rättfärdiga, dem skall han ställa på den högra sidan. Och till getterna skall han säga, gån bort ifrån mig, i förbannade, till den eviga elden, som tillredd är at djävulen och hans änglar! Men till fåren skall han säga, gån in i min faders härlighet! - Tyst, vänta, ropade David, säg, kan det hända att du och jag får stå på den vänstra sidan, och mor och far komma - - - På den högra, ja, ja, så blir det för många. Och mor kan inte ropa kom hit, Johan Adolf, kom hit David, kom hit Karl Anton, för då är det för sent. Och ur helvetet kommer vi aldrig ut. Evinnerligen, evinnerligen skall vi ligga där. Jo du, så är det. Många, många skall stå och se på hur syskon och far och mor gå in i pinan, dom kan inte ta varandra till sigmer. Det har predikanten Arnold sagt för mig. Därför omvänden och bättren eder, sade Jesus. Och han skall komma hastigt som en ljungeld om natten - - En vit blixt skar itu ett rött och svart moln i det samma, och så skakades Bränningshöjden av dundret som kom. Johan Adolf stod lugnt kvar uppe på stenen, viskande för sig själv, med händerna sammanknäppta över bröstet. David såg hur hans ögon lyste och hur hans hår fladdrade, och han blev rädd och sprang hem. Han hade också fått en bok att läsa i som hette "Kristens och Kristinnas resa", och där var det några sidor i slutet som handlade om hur de osaliga drogos in i helvetet. David läste om och om, ryste, läste och kunde ej slita sig ifrån boken. Det var både spännande och förfärligt. Han drömde på nätterna att han i sällskap med Herr Fåfängt Hopp slungades in i en sjö som
sorlade av jämmer. Där träffade han sina bröder - och en natt drömde han att han låg i pinan och såg mor sitta i en sal med en krona på huvudet, men hon rördes inte det minsta av allt hans elände. Han talade ofta med far om hur han skulle bära sig åt, och fick alltid samma svar: om man tror att Jesus dött och lidit för alla ens synder, så tillräknar Gud inte synden. Men det var något mer också: man får därav ett sådant hjärta, att man inte vill göra synd mer. David slöt därav att tecknet på att hans synd förlåtits var, att han blev mildare och snällare, aldrig kände lust att ljuga eller röka tobak i hemlighet eller skratta och bullra. Och när han en tid gått och trott att hans synd var förlåten, och att han blivit bättre, råkade han alltid ut för missödet att förgå sig, och då förstod han att han ännu inte trott så starkt att synden var utstruken, efter som han ännu ej fått det nya hjärtat, som ej ville synd. Det fanns bara en väg, en enda, att slippa ifrån helvetet, och den hittade han inte. Det var vid den tiden den kristne spåmannen Franson släppte ut sin bok "Himlauret". David läste den, och sedan blev allting för honom tecken. En liten obetydlig jordbävning skakade ett tag på dessa urgamla finnmarksbärg, och även detta blev tecken. Barvintern, vars ovanligt milda vindar kommo syrenerna på gården att öppna sina knoppar tre veckor före jul, var ett förfärligt tecken, och varje stark vindstöt som med ett åskliknande dån riste huset och rev i de urgamla asparna bakom logen, kom David att knäppa sina händeroch bedja, att Gud ville uppskjuta sin förfärliga dom. Han kände, att han omöjligt kunde bli frälst. Han visste att det fanns en förhärdelsepunkt också, när man kommit förbi den kunde man inte räddas från helvetet mer. Synden mot den helige Ande! Hade han redan gjort den? Han började hata Gud, som krånglat till allting så här, som ställt upp villkor som ingen riktigt kunde gå med på. Men var det då inte tecken på den allra största förhärdelse att börja hata Gud? Han gick en gång ut i vedboden, där Greta legat med sina kopparslantar på ögonen, och bad om nåd. Men han kände ingen förvissning om att synden var borta. Han reste sig lika hopplös till sinnes, och hörde med ångest far tala om det tusenåriga riket. Under ett och ett halft år levde han under plågsamma strider med sig själv för att komma till vad far kallade frid. Men han ville inte rådgöra med far, inte med någon. Han kunde svaret, han skulle få, utantill på förhand, och han hade ingen nytta på det. Själv redan benägen för att börja sätta sig upp mot den där guden, längtade han efter att få träffa de underliga människor, som kallades fritänkare, och som far talade om. Men han visste inte var de funnos. Han hade i alla fall en känsla av trygghet, när
far fanns i närheten - det var ju alltid honom, barnen ropat på, när någon fara hotat. Det hade ju knappast funnits något ont, som inte han visste råd för. Utom - utom det här förskräckliga, att hela jorden skulle förgås, jorden, som var så stor och härlig, bara man vart stor och finge komma ut och se den. Varför skulle nu Gud förstöra denna värld, där allting var så skönt. Han skulle också förstöra alla böcker om troll och äventyr, som David läste i. Allt skulle brinna. De granna fjärilarna och de godmodiga grodorna i kärret, myrorna och humlorna och den stora bruna myren med tjärnen, där abborrarna hoppade. Gud var elak och ville han bränna jorden, bara för att få se en värld brinna? Men om man tänkte sådana tankar, då blev Gud ännu vredare. David hade hört om en fritänkare som hette Lennstrand, och som satt sig upp mot Gud. Sedan hade tungan ruttnat i munnen på honom. Sådan var Gud. Nej, man kom ingen vart med Gud, inte. Trodde man på honom, så brydde han sig inte om det heller. Man skulle tro på syndernas förlåtelse också. Och över allt gick den helige Ande kring och snappade upp allt man tänkte. Och en vacker dag hade man tänktden stora synden, och då flydde Anden, och kom icke mer igen. Då var det slut, då var man evigt förtappad! "Det är förfärligt att falla i den levande gudens händer." Detta är alltså vad bibeln har att säja om sin gud, tänkte David, när han läst det. Han var ryslig att komma ut för, Herren Gud, och att hålla säj undan gick inte, för han var över allt, såg allting och hörde allting. - Han sände sin son i världen för att vi inte skulle falla i faderns händer. Och Kristus sade, den som ser mig, han ser Fadren - nej, detta måste jag tala med far om, han måste förklara det. Fadern och Sonen äro samma person, men den enes blod räddar för den andres vrede! Och han frågade far - som satt på sitt stora skräddarbord och hostade och såg klen ut - så försiktigt han kunde, om saken. - Bibeln är till för att enfaldigt tro på, svarade far med bekymrad min. Men det fordras Guds nåd, att ej taga anstöt. Det vill säja, bibeln är så, att den är given det mänskliga förnuftet till en stötesten och en förargelseklippa. - Vill Gud att den skall vara så? - Ja, visst. David gick, ty han visste allt han behövde veta om bibeln. Hans elvaåriga hjärta bävade över en sådan Gud. - Ja, värre kunde inte djävulen finna ut det, ropade han under tårar för sig själv. Men vad säjer jag - jag hädar ju, jag syndar mot Anden. När jag finner fel med bibeln, då får jag veta att Herren satt dit felen för att jag ska ta anstöt av dem. Han lugnade sig, satte sig på en kullfallen trädstam och grubblade. Nej, det var nog fel i räkningen nå'n stans, ändå, fast han inte kunde tänka ut det. Han skulle börja från början, skriva upp vad han kom till sats efter
sats, på ett papper, ja, det skulle han, och sedan så skulle han gå till prästen med papperet och fråga, vad det var för fel med det. Han sprang i hast hem, tog papper och penna och smög sig upp på vinden. Han tog för säkerhets skull Luthers huspostilla, katekesen och bibeln med sig. - Vi börjar i början, sade han fundersamt med pennan i munnen. Och vi rättar oss efter bibeln och katekesen. - Alltså, först så skriver vi att Gud var ensam, för det var han väl, jag menar innan han skapade änglarna förstås. Alltså, först var Gud ensam och på den tiden fanns det ingen jord, och när han varit ensam länge, länge, så tog han och skapade jorden. Detstår inte varför han skapade den. Vi slår opp och tittar, för säkerhets skull, det kanske står, ändå. Här har vi första början. I begynnelsen skapade Gud himmel och jord det står inte varför, alltså, det är en sak vi inte får veta. Nu ska vi se - sedan skapade han människan Adam - kan vi få veta varför, vänta, först djuren, sedan - jo, han sade, till vår avbild och till att råda över - hå, hå, ja, ja, men om inte det funnits en jord att råda över, hade det varit onödigt att skapa oss och när vi inte få veta varför han skapade jorden och djuren, så får vi väl säja, att alltsammans gjorde han av hemliga skäl, som han inte talade om. - Nu skriver vi! Och med stora tydliga bokstäver skrev han: "Först var Gud ensam och sedan skapade han jorden och människorna och talade inte om i bibeln alls vad det skulle tjäna till." Han höll upp och funderade. Kan det vara hädelse att skriva det här? undrade han. Men jag skriver ju bara för att få veta det. En fuktig vind flög in genom vindsfönstret och snodde ett tag med hans långa ljusa lockar. I det samma kom en stor humla inflygande och surrade envist kring hans huvud, görande sväng på sväng runt, liksom för att fundera ut vad han var för en. - Du är lycklig du, viskade han, du, som inte vet något om det här. Kanske du är odödlig också, jag vet ingenting. Jag skall skriva vidare. Det nästa blir hur människorna tog säj ut. Det kan skrivas så här: "Och människorna de levde inte som Gud befallt, och när de inte gjorde som han sagt, det kallades synd, bestämde han straff för synd." "Och då ångrade Gud att han skapat oss, gjorde syndaflod och dränkte många människor, och lät Noak leva, för han var en from man. Sedan syndade både Noak och hans barn, och så, längre fram, var det nästan bara syndare allihop. Bland tusen syndare var det kanske bara en rättfärdig. Det var konstigt, att allt vad Gud skapat, så när som på några få varelser, så blev det precis tvärt emot som han ville, så att han fick lov att vara vred för jämnan. Han befallde att människorna skulle offra, och det gjorde de, och då var han inte så vred mer. Så fort de glömde bort
att offra, då vart han vred, står det, och skickade på dem sjukdomar och krig och allting. Det hade han rätt till, när de inte gjorde som han ville. Men det var så underligt,han liksom inte förmådde göra någonting bra, för det vart flera och flera syndare, och då sände han sin Son i världen, på det var och en som tror på honom icke må förgås utan hava evigt liv." "Då bestämde Gud att hans son skulle dö, och att var och en som trodde att han dött till ett offer för synd, åt Fadren, han skulle inte komma till helvetet. Alla andra kommer till helvetet." Han höll det skrivna bladet i handen och darrade. Just nu gick solen ner och västerhimlen lyste och lågade. Därborta lågo röda och guldgula moln som en vägg av rosor, och spiror av guld blänkte bakom som dragna svärd. David såg dit bort. - Det är som det nya Jerusalems murar, viskade han, tänk om det vore bara att gå och gå, rakt fram, och så gå in mitt i härligheten! Men de ha gjort vägen så krånglig, så jag inte hittar den. - Och nu har jag att skriva om - har jag kanske inte mer att skriva? Jo, vänta, hur det gick med Sonens försoningsoffer, det kan skrivas - - ja, hur gick det, egentligen? Efter vad läraren i skolan sagt, så skall det finnas många fler som inte tror, än som tror. Men för säkerhets skull säjer vi hälften. Då kan jag skriva: "Och med det offret räddade han ungefär hälften av syndarna, och de bli saliga, den andra hälften tar djävulen i alla fall." Nu - vänta, ingen annan än Kristus och profeterna vet något om hur det kommer att gå, och Kristus har sakt, att på den yttersta dagen skall många kastas i helvetet. Hu - men det kan inte hjälpas, när han vill så. För min del skulle jag hellre ta och döda deras själar i stället. Och Luther han skrev att de ska vara i helvetet jämt. Ock detta allt det har Gud gjort så, och vetat att det skulle gå så, ty han var allvetande men han har aldrig talat om vad det skulle vara bra för." Hastigt bleknade han, rev papperet i små bitar och snyftade. Luften som strömmade in genom fönstret, kändes rå. Han darrade både av köld och fruktan. - Det är bara därför att mitt hjärta är ont, som jag finner fel med Gud! Han satte sig på en hög gamla kläder och grubblade. Det skymde. Den stora vinden var mörk och kall, det var så otäckt, när natten kom stigande in genom alla gluggar och springor. Nu vredgades Gud på honom, som satt sig upp mot det heliga. Han fordrade nu att David skulle bekänna sin synd. Man fick dåinte tala direkt till Fadren, utan måste bedja i Sonens namn. Han föll på knä. - I dag har jag syndat mot dig, käre Gud, jag har skrivit att du gjort dumt, om jag inte skrev det, så menade jag det. Förlåt mig för din Sons skull, i Jesu namn, amen. Han satte sig upp. - Om jag nu inte kan tro, att synden är förlåten, så är den
inte förlåten. Nå, tror jag? Men var det då synd att skriva det där? Har man inte rättighet att söka efter sanningen? Jaså, jag erkänner inte ens synden jag gjort! Han sprang upp och knöt händerna. - Det är inte möjligt, det är inte möjligt mumlade han. En människa skulle inte ha kommit på att göra helveten och djävlar. Till sist råkade han nästan i raseri. - Det är inte lönt att försöka, skrek han hårt. Jag kommer ingen vart med dej. Skicka hit en ängel, så jag får tala med honom! Efter du inte vill komma själv! Vad skapade du oss för, om du inte kan sköta oss? Högt snyftande viskade han om och om: Du hade ingen rättighet att ställa till med det här! Du hade ingen rättighet! Och strax därpå kastade han sig ned på trashögen och låg stilla länge, väntande på att Gud skulle förgöra honom för hans hädelse. Men när han tittade upp igen, såg han bara mörkret. Då lovade han Gud på sina knän att aldrig häda mer, om han bara fick förlåtelse denna enda gång. Ty det vore förfärligt att falla i den levande Gudens händer! En lärd fritänkare hade skrivit böcker också, som far talade om med en ton, som om det gällt "svartboken", rysande när han någon gång nämnde om, vad som han läst i dem. Ty far hade läst fritänkarnas böcker, fast han först knäppt händerna och bett Gud om kraft att stå emot det onda. Efter ett enda blad, en sida ur en sådan bok började nu David längta allt starkare. Och en dag gjorde han en djärv kupp för att få läsa en sådan. Far hade fått en bok på posten som han läst ensam i sitt rum och med dörren till köket låst, och när han läst en timme kom han ut och hade den inlindad i ett grått papper, gick fram till elden och tänkte kasta den i glöden efter brasan, då en främmande inträdde. Han lade då upp paketet på en hylla ovanför fönstret, för att bränna den, då den främmande gått, och David hade strax sin plan färdig. Han sprang in i fars rum till den rätt stora bokhyllan och röck åtsig ett häfte som han trodde av ungefär samma storlek som den farliga boken. Det var Waldenströms "Den gode herden", och med den i fickan gick han ut och avvaktade tillfället. Om en stund gick den främmande och far följde med ut på trappan. David såg sig om, och hans hjärta bultade som en smedhammare. Nu eller aldrig skulle han skaffa sig en bok som inte skulle öka hans fasa för domen och helvetet, bara inte far kom att öppna paketet innan. Han klev upp på en stol, lyssnade med rodnande kinder. Nu snart skulle far komma in, nu rörde mor på sig därinne i kammaren - Som en missdådare skälvde han när han tog ner paketet, rev ut häftet och stack in "Den gode herden" i stället. Hans hand darrade när han stack upp paketet igen på hyllan och stoppade boken i fickan. Och när han hoppat ned och dragit undan stolen, kom far
in. Nu var det gjort, nu gällde det om far skulle bränna utan att öppna - men han tycktes ej mer komma ihåg det, han tog bibeln och satte sig vid fönstret och började läsa högt. David vågade inte gå ut av fruktan att något förfärligt skulle hända. Han beslöt att på något sätt påminna far om att boken inte var bränd, men han var rädd att ansiktet skulle förråda honom. Men när hela den kvällen förflöt utan att far gjorde min av att gå bort till hyllan, kunde David inte längre styra sig - han måste skynda sig läsa den förskräckliga boken. Men var skulle han våga sitta och läsa den? Ute var det mörkt nu, och inne var farligt. Då fick han en förfärlig idé, som till en början färgade hans kinder alldeles vita: han kunde lägga den i "Kristens och Kristinnas resa" - på det viset kunde han lura dem med att han var en from gosse. Ivern att få sluka den nya boken var så stark, att den segrade över alla samvetsbetänkligheter. Att han gjort och höll på att göra den största hädelse mot Gud, som väl någonsin blivit gjord, det trodde han, men gjort var gjort. Med ivrigt försiktiga steg gick han in till farmodern efter "Kristens resa" och när han kom ut i fars rum, som på samma gång var skräddarverkstad, kröp han upp på det stora tillskärningsbordet, stack in det stulna häftet i en öppning, vände sig så att ingen utan att gå mycket nära kunde se i den, och läste med bävande hjärta och lysande ögon titeln: Det finnes ingen Gud. Hans hjärta höll på att sprängas av glädje och fasa samtidigt. Hanläste ej mer, kunde ej läsa mer, där stod det tryckt med stora klara bokstäver, det förfärliga och trösterika - det hade funnits någon som vågat skriva det och trycka det - levde den, som gjort det ännu, eller hade blixten slagit ihjäl honom? Hade tungan börjat ruttna i hans mun, som på Lennstrand? Där stod det: Det finnes ingen Gud. Han stoppade boken i fickan och kände ett överlägset trots mot domen och helvetet. Den där guden som ville ha alla att tro på sin son, annars kastade han dem i helvetet, han var inte farlig alls. Han fanns inte - så enkelt var det. Och när lärda män, som skrevo böcker, tordes trycka det utan att vara rädda - då var det väl inte mer med den saken. Det fanns inte någon gud alls! Kom nu med profeterna, predika om helvetet tills ni blir torra i halsen, skrik ni om era jordbävningar - för där står det i alla fall tryckt: Det finnes inte - - I natt skulle han sova lugnt, när inte Gud stod och lurade på honom med sin dom och sina tecken. Och med bröstet svällande av fröjd slängde han bort "Kristens resa" och gick ut till de andra bröderna. Men när natten kommit och lampan var släckt, låg han och slogs med sitt samvete. I dag hade han syndat förfärligt - tänk om Gud fanns i alla fall? Han hade boken under kudden och kände sig
nästan rädd för den och för mörkret. Var det inte Guds stränga ögon, som sågo på honom genom mörkret så, att han nästan kallsvettades? Å, det var förfärligt! Tänk om han dog i natt och vaknade i den eviga pinan. Skulle Gud förlåta honom en synd sådan som den han gjort i dag? Darrande, vridande sig i ångest vid minsta prassel han hörde, knäppte han händerna och bad om förlåtelse för all synd han gjort i dag men när han skulle avsluta: i Fadrens, Sonens och Den Helige Andes namn stockades orden i halsen, och då grät han som bara ett sönderslitet barn kan gråta. Men när han somnade ryste han, och han ryste ännu i sömnen, ty där stod hädelsen skriven framför honom med stora röda bokstäver: Det finnes ingen Gud. Han läste sedan boken tillsammans med Karl Anton, hans något yngre bror, som hade klart och skarpt huvud, men ej alls var fallen för grubblerier. De sutto i en lada långt borta i skogen, när de läste. Karl Anton var inte så värst förtjust i boken, han tyckte inte det där var något att "bråka om". Domen hade han aldrig varit rädd för, ochhan trodde nog det skulle klara sig på något vis. Han ville att David skulle slänga bort boken och gå med på ett bönemöte i stället, där var så hejdlöst roligt att se alla gubbarna och höra på sången. Men när David allvarsamt uttolkade hur han känt det och vad den här boken betydde för honom hörde han på och sade att han också ibland undrat över hur det skulle gå om han dog, men att han då alltid sade sig själv att "en inte skulle vara säker på att allt som predikades var sanning och inte lögn heller utan så där mitt emellan". - Jag tänker att Gud gör det bästa. Och jag tänker att om inte Gud finns så gör det ingenting, och finns han, då är han nog snäll, så han tycker synd om oss och tar oss till himlen varenda en. Men David var inte nöjd med den trösten. Han skaffade sig i hemlighet flera böcker, som han gömde i en korg på vinden, läste i hemlighet och lärde sig nästan utantill. Så småningom blev det då slut med fruktan för död och dom. Gud kunde inte skrämma honom mer med sin eviga eld och sin himmel. Han hade fått stå åt sidan för annat. Visserligen - ännu var han kvar, bakom, som en mörk skugga, han följde alltid med och stod någonstans i bakhåll med sin stränga lag, men han var inte så nära och så högröstad mer. På dagarna var han alldeles försvunnen, och då kunde David högmodigt häda honom. Men varje gång brukade han liksom vända sig om och titta, om inte någon stod bakom och hörde, och när natten kom kröp han ihop och höll dom över sig själv. Skuggan av Gud kom så kvävande nära. Ångesten över att han hädat höll honom vaken tills han knäppt händerna och mumlat: O Gud, om du finnes, förlåt mig att jag inte tror att du
finnes, i dag har jag hädat, ty då trodde jag du inte fanns, men om du hör mig, så förlåt mig! Var är du? Kom fram så att jag får se dig! Förlåt mig, om du hör mig! Han var fjorton år, när det mesta av detta för alltid försvann ur hans hjärta. Och det kom aldrig åter i denna form mer. * * * När han var litet äldre brukade han känna ångest vid tanken på sitt arbete i skogen. Kroppsarbetet blev till sist hans fasa. Det krävde för stora krafter, fast ingen hetsade honom, ingen pålade honom mer än han kunde utföra. Men det gälldedock att hinna med ett visst mått annars blev det ju ingen mening med det, ingen hjälp till mat. Alla hans kamrater satte sin stolthet i att hugga så mycket ved som möjligt och skryta så mycket som möjligt med hur mycket de gjort. David kände ej alls den ärelystnaden. Han kallades lat ibland, och det var ju förklarligt, när han långa stunder brukade ligga hopkrupen långt avsides från arbetsplatsen, så att ingen såg honom. Hans drömmar höllo honom sällskap. De sveko aldrig. Ibland fattades han av en vild lust att leka mitt under arbetet. En gång hade han mitt på förmiddagen sprungit bort och grävt en grotta i en sandås, och han höll på att lägga tak av jord och näver över den, och njöt obeskrivligt av att sitta i den och drömma att han var en grottmänniska eller en björn, när en vuxen karl kom förbi och skrattade ut honom. - Skäms du inte, stora pojken? Jo, far din, han har fin hjälp, han! Då kände David skammen fara het uppåt hjärnan, han sparkade ner sin jordhydda och skyndade bort till arbetsplatsen. När han kom fram i gläntan såg han sin far sitta på en stock med huvudet i händerna, förbi av trötthet. Runt honom låg veden han huggit medan David byggde sin grotta, och David gick in bland några unga, mjuka granar och grät. Han hörde skogen susa, men omilt, bestraffande, och själva kvällens svalka kändes sträng och förebrående. Det var ju närapå omöjligt att leva! Han hade dock inte arbetat, utan lagt sig och gråtit och hört den stränga vinden fara bannande fram genom kronorna. En afton hade han legat i skogen och pinat sig själv med den ena pipan tobak efter den andra. Han hade halvsovit, liggande mjukt mot mossan bakom en kullfallen gran, mest drömmande om nakna kvinnor, halvklädda flickor, som kommo så nära, så retande nära, men när han ville fånga dem flydde de eller förvandlades de till djur. När han gått hem hade huvudet värkt och han hade raglat som av rus. Ibland hade han gått ut i skogen och tänt en eld högt uppe på en sandig ås, och medan han en mörk höstdag låg där och hörde skogen susa, greps han av tungsinne igen. Varför skall jag aldrig få njuta av vildmarkens frihet, utan att strax behöva tänka att jag ej har rättighet att ligga så här. Inte ens den stora,
stormande hösten gör mig glad, jag skulle ej se på den alls jag skulle arbeta. Här är nu en härlig höstdag, blåsten sjunger och spelar, kronorna vagga, och här har jag min gula eld, se hur den hopparoch leker! Jag ligger mjukt, jag är varm, och allting smeker mig. Men ändå säger en stämma inuti mig att detta är orätt, att så får jag inte ligga. Far håller på att bli gammal, han har vitt hår och har svårt att gå, han ser klen ut, och mor är gammal. Det skulle vara någon som tog hand om dem snart, och vem skulle det vara om inte jag, men jag kan inte, för jag har bara fått lära mig det här, och det orkar jag inte, och det värsta är: jag vill inte. - Antag att far dog - då kom väl mor på fattighuset, när inte jag kan - - Han tittade uppåt de vaggande kronorna och började tala till dem. - Ni ser väl att det inte går, er älskar jag, jag har ingen lust att göra nytta, jag vill bara höra och se på er och stirra på de drivande skyarna bakom er, himlen ser ut som kokande blod i väster nu, varför hatar jag arbetet? Det är mycket fult av mig att hata arbetet, men det kan ju inte jag hjälpa, det är ett lyte, liksom det är ett lyte att inte Karl Anton ser klart att han förlorar sin syn alltmer. - Men om jag riktigt ville det, så kanske jag vore en duktig arbetare. Det är något fel med min vilja, det är säkert! Å, nu mörknar det - ser ni, hur det mörknar? Mer ved på elden! Det är så härligt när det flammar, och ni stå där och vagga och sjunga. Se - där solen går ner, är det en röd lucka i molnet, som en blodig yxa! Hans kinder glödde av iver medan han plockade ihop mera bränsle. Han stannade ibland och gnolade ikapp med stormen. Han var en jägare, som vilade från vilda äventyr. Han tyckte att stormen talade till honom, och han ropade tillbaka. Till sist lade han sig ner igen och försjönk i vakna drömmar. Nu var det ett helt hav som brusade omkring honom, och han gungade överst på topparna av fräsande vågor. Ett vrak i brand höll på att sjunka. Själv flöt han så mjukt och lätt och han såg en fyr flamma på en sandig strand, dit han gungade. Måsarna skriade och havet dånade. Han kände lukten av blommor mitt under alltsammans. Så kom en väldig, dundrande sjö och spottade upp honom på sanden. Han såg hur solen plötsligt föll som en lysande sten i havet, och hur aftonrodnaden steg upp från de blåa golven som en vägg av röda ädelstenar i väster. * ** Men det kom en natt, en vårnatt många år framåt, när han låg ensam på sin bädd uppe på vinden och inte kunde sova. I stället pratade han halvhögt med sig själv, upprört och med långa uppehåll ibland, då han liksom tänkte över vad han sakt. I ett bylte hade han sina kläder inknutna, jämte ett par böcker och skrivpapper. Han skulle rymma hemifrån strax efter midnatt. Det var hans vana att smyga
sig iväg, alltid när han skulle lämna hemmet. Då slapp han avskedets jämmer och förmaningar. En brevlapp med hälsningar och farväl skulle han lämna, det var allt. Och den här gången skulle han inte komma igen så snart. - Det är förresten synd om far och mor, sade han, i det han satte sig upp och stirrade mot den blanka fönstergluggen. - Dom har just inte mycken glädje av sina barn, dom, inte, ska jag säja, dom har fått föda och klä oss tills vi vart så pass stora att vi kunde knalla i väg. Jo, jo, du är tjugu år nu, gosse. Egentligen, hur är det med räkenskaperna, ja, du, hur är det med räkenskaperna? Här hemma? Har du - kan du riktigt lägga näven i bordet och säja ifrån att du riktigt klarat däj själv någon längre tid? Låt oss räkna - Söderhamn en månad. Du fick ingenting hem ifrån då, inte ens respängar dit, så den månaden skriver vi opp som till godo. Då var du sexton. Sedan hade du hyra därifrån med Luleå - satans pråm, för resten - sedan hyra till, vart var det nu, jo, Stockholm och Göteborg. Nej, jaså, det var med Marta. I alla fall tre månader, det gör fyra månader på egen hand. Visserligen skickade du inte ett öre hem, men det skall då vara som fan och hans mormor att få överskott på sexton kronor i veckan, fast en har fritt - och ett hundra kastade du ut på Maja, den svarthåriga, undrar vem tog henne sedan - det gör, var var vi nu, det gjorde fyra månader, var det visst. Och sen kom Halifax. Vänta, den var långsammare, där ha vi ett långt, skönt år. Ett år och fyra månader, så sex månader hemma, vad jag levde på då - gubben förstås, men det är ruskigt, och jag gick ju ut igen så fort jag blev frisk. I alla fall, från sexton, nej från femton år till sjutton - ett år och fyra månader på egen hand. Det är ändå något, mitt upp i all den här förbannelsen. Och så fick gubben skicka pangar till Londonefter förlisningen utanför Sandy Hook, då lovade jag att komma hem, men hade fått hyra till New York när pängarna kom. Sedan var jag borta i ett helt år, som jag inte låg dom till last här hemma, allt som allt gör det två år och fyra månader på egen hand under en tid av tre år. Det går an. Och hur länge har jag varit hemma nu, tre veckor? Summa, jag har under tjugu års tid sörjt för mig själv fullständigt i bortåt tre år. Han kastade sig ned på bädden och borrade ner ansiktet i kudden, men om en stund reste han sig upp igen. - Du har förstås inte legat dem helt och hållet i händerna, du har arbetat i skogen också. Undrar vad Johan Adolf tänker, egentligen, han har varit så tyst på sista tiden. Han har åldrats fort. Tänk, om han fick dö, vad det skulle vara skönt för honom. Eller, hur är det, gamle Gud fader, sitter du ännu och för bok över oss, och slänger en av oss till helvetet då och då? Tyst, gosse, han kan höra, det är inte så gott att veta hur det är med det
där. En personlig Gud var det inte längre, det var något annat. Nu på sista tiden hade ju präster börjat på att predika förnuftigare, nu hette det att Gud inte alls var gamla testamentets gud. Jo, då, jag kommer ihåg, jag känner till alltihop, det är liksom litet påbättrat nu, så att det ska gå i folk, tänkte David. Men för resten, så har dom lika orätt allihop, för dom vet ingenting, dom pratar bara. Karl Anton, ja, honom var det synd om, sannerligen, för hans syn vart allt sämre. Men herre Gud, vad kunde man göra? - Fast egentligen så är det ruskigt med den där guden, lika väl. En kan aldrig bli kvitt honom i alla fall. Vänta - nu ska vi tänka efter var vi egentligen håller hus nu för tiden. - Först var det Jehova och yttersta domen, och nådens ordning, och sen vart det Lennstrand. Ja, du ska ha tack, gamle Lennstrand, du var ett stycke av en karl, du i alla fall, du städade undan en förbannad hop elände åt mäj. Men du var bra enkel, kanske jag kan säja att du också var liten i växten, på ett vis, och tack i alla fall. Undrar vart du kom efter döden. Brr! Är jag nu där igen, aldrig var det annat. Lennstrand, var det, och så Ljungdahl, som ingenting begriper, bara gafflar på och pratar, ni två, ochså hade vi en gubbe i Uppsala, som bråkade om folkökningen, och en doktor som inte begrep religion mer än Ljungdahl, som tog opp könsfrågan, och skrev om Kristus! Dom tre, dom gafflade mot bibeln, och det gick i arbetarna, och går i dom än. Men nu var det fråga om mäj själv. Efter dom där enkla fritänkarna vart det liksom ett tomrum, jag slängde dom iväg, och hade inga gudar på länge. Och sen så vart det fråga om det kunde löna sig att leva alls, om det inte var bäst att bli jord igen. Vi fick det svårt hemma, och vart en tittade såg en bara svårigheter. Självmordskandidat vid nitton år! Bara svarta mörkret levde en i! Och jag hade blivit lurad andra gången, när dom lärde oss att utvecklingsläran var filosofi, när dom inbillade oss att dom löst uppkommandets gåta med Darwin. Det gick jag och bröstade mig med ett helt år - dumheter - var rör det mäj hur eländet kommit till, jag bara finner ut att det är elände, från början till slut, allting. Och sen gäller det, sen gäller det, finns det nån väg ut? Åh, du gamle Gud fader, du ursäktar att jag inte kan be till däj med nån tillförsikt, fast jag inte förnekar att du kan finnas! - Jo, dom visade mäj en väg att gå, socialisterna kom, och predikade att dom skulle göra en himmel av jorden. Vi skulle leva för varandra, göra gott, arbeta för kommande släkten. Till sist, så skulle det bli bra. Vetenskapen göra slut på alla sjukdomar, socialisterna på all fattigdom. Jag läste och läste. Ja, där ligger ni, för resten, gamla luntor, ja ska sparka ut er genom fönstret - men det ska jag inte, för ni menade väl med oss i alla fall, jag gick med
på det där. Jag mins hur jag diskuterade med farsgubben, som föraktade denna världen. Han ville inte vara med om att plåstra och lappa, sa han, för jorden är jorden och människorna komma att äta opp varandra i alla tider, tills Gud ger nya hjärtan. Men jag - jag predikade det där. Överallt. Ja, saken är bra i och för säj, men jag tog den som en ny religion och den sprack för mäj. Och så var jag lurad tredje gången. Men nu ska vi räkna opp allting, vi får inte glömma något. Vid tjuguett år anmälde jag mäj hos läsarna, för det syntes mäj enda utvägen. Det var det året lungsoten höll i revbenen på två av oss hemma. Då var det inte långt till varken fattighuset eller kyrkogården.Gud, så svart det var då! Men - det var inte bara det. En kan känna att en liksom är nersmetad med smörjig synd ibland - en kan ligga vaken om nätterna och slåss med samvetet. Sånt begriper inte folk, som liksom består av endast ben och fläsk, och som aldrig varit vakna nog att veta när dom smetat ner säj. - Jag var med och bad och sjöng sånger och vittnade. Det kom över mäj som ett rus, jag vet väl jag, att jag ibland kände mäj riktigt buren mot himmelen, och den som bara ett ögonblick trott att hans synder var borta, han vet det också, och idioter, som ingenting vill veta, ska vi inte tala om. - Och så en vacker dag kom jag under fund med att jag inte ville uppge den här världen. Jag satt fast i den. Och då gick jag, och var liksom lurad fjärde gången. För resten, sen vart det så mycket att tänka på, så själen inte fick så mycken tid på säj att bråka. Men det hjälper inte, var gång jag ser Johan Adolf och Karl Anton, vill jag ha nånting att tro på igen, annars tappar jag bort humöret. Karl Anton, han tror visst på Gud för rästen, på sitt vis - - - Nu vet jag, ropade David plötsligt och sprang upp till fönstret. Karl Anton, han skulle bli skald, han skriver ju vers, ja, kanske inte så illa. Han läser ju sina dikter för rallarna ibland, och dom skrattar förstås, och är dom fulla, tar dom varandra om halsen och gråter. Jo, den sortens folk känner jag till, och vill inte ha med dom att göra för fem öre. Fast somliga är ju fint folk, bland dom också. Vänta, Karl Anton, jag har visst en räkning att betala, jag är visst skyldig däj - jag var elak mot däj, när vi var pojkar - fy fan, att en människa skall ha så mycket ont i sig, nog syns det att det finns en djävul, vem skulle annars viska allt sådant i ens öra, som man gör för att ångra. Han skall bli skald. Hur var det nu, jo, han skrev en dikt till lilla syster Greta, som är död, och som han aldrig sett, låt mäj si, hur var det nu - - "Och aldrig såg min skumma blick i dina ögons blå - du vände om vid livets port, där tusen vägar gå". Alltså, han skulle bli skald, men han blir blind i stället, så kan han inte reda sig. Och jag - ja, är det inte tid på att gesig
av nu. Det blir väl knappast mörkare. Men i alla fall - tåget från stationen går inte förrän klockan fem på morron, jag kan gott ligga och vila ett tag. Karl Anton, var det, ja, hans syn håller på att slockna. Det är bäst att inte tänka på honom. Om jag hade tio tusen kronor, skulle jag tänka ut vad jag skulle göra redan i natt. - Alla de här gamla kläderna häroppe sir ut som hängda människor, varför ska dom också hängas opp på snören? Annars äter förstås maskarna opp dom, mal, tror jag dom heter. Ja, den som ändå vore en mal. Är jag inte precis som Johan Adolf, jag ligger ju och pratar högt för mäj själv - men jag skriker ju inte, som han. Det är nog skillnad på oss, och nu är jag där igen, kan jag inte få fred för dårar i natt? Jag skall tänka på Hilda från Österfallet i stället. Tänk du, det kunde jag se på däj första gången jag såg däj, att du gick med på leken. Du var inte så tokig, när jag tänker efter, du hade nog varit med förut, du. Svart hår och dåliga tänder och smutsiga linnen. Man ska inte tänka på dom heller, aldrig, hjärnan blir så mjuk av det där. Det är den där förbannade driften, som sätter oss hit till världen. Det är för den far kämpar sin kamp mot döden och allting. Kanske han hade lika starka drifter som jag, när han var ung. Då ska jag inte undra över saken. Den där vindfällda granen i Svedbergs täkt, hon vet mycket. Jag kan undra om Svedberg tagit bort henne. Där lärde jag mig röka, jag brukade ragla som en drucken när jag gick hem. Och där låg Maja Mark och jag så gott vi kunde, och vi var bara fjorton år. Till sist hittade också vi vägen och det var lika gott, först som sist. Det är inte mycket att göra väsen av, och jag undrar om det skadade oss det minsta, men, men, det blir till sist den källa varur all fattigdom flyter, det blir det. Sen så fortsatte vi, och så, när vi var femton år då var vi som annat stort och kraftigt folk, vi var ihop minst en gång i veckan. Det är inte så mycke. Men jag var rädd att hon skulle få barn, och när jag talade om det, sa' hon, då ska vi gifta oss och ha en ko. Jag hade ingen längtan varken efter ko eller giftermål, så jag slutade med alltihop, och då gräthon och skapade säj galen och sa, att jag bedragit henne. Hå hå, ja ja. Men slut var det, för barn vill jag inte ha, det är ingen som vet hurdana dom blir, sjuka, galna, blinda - - Men om inte allt detta funnes, då funnes heller inga människor. Då skulle man kunna säja att Gud vore ensam, och det tycks han inte vilja, eftersom - - Sedan så var det du, lilla Astrid. Inte hör du riktigt till det här kapitlet, i natt, men du var dock någonting mer än ben och strumpor och mjuka bröst. Det var så tyst, när jag hade dig i Bergsängskogen, hela den här förbannade världen var borta. Du vart min så där tyst och omärkligt som mörkret faller ikring en ... Jag ska
sätta mäj vid fönstret när jag tänker på däj, med gamla upphängda paltor, som fattiga människor slitit, bakom ryggen, och bröstet mot rymden, som ljusnar. Ja ha, du Astrid, du vet inte du, hur jag älskade, och visste du skulle du inte begripa det. Jag läste ditt sista brev inne hos Herbert, som dog i lungsot sedan. Det är bra, det är ingen som hör mäj, jag kan gott tala om, att det blev svart för ögonen, att jag stupade kull framför Herberts säng. Han tog brevet och läste, och sen fick han ett hostanfall, och när det var över, satt jag med huvudet i handen och stönade. Då sa Herbert: Slå näven i bordet och svär, gosse, för så mycket är hon inte värd, som det där. Jag vet det, sa jag, men - jag tror det är över nu. Tack skall du ha, gosse! Han stod nu klädd och färdig vid fönstret med byltet på ryggen. - Det är synd om far och mor, mumlade han, i det han svingade sig ned genom den öppna gluggen. Han tog ett väldigt hopp, och kom fyrfota ned på marken. Orrarna hade börjat spela ute på myren, det låg en rå, ruskig dimma över dalarna. När han kom ut genom grinden stannade han och tittade på stugan, han lämnat. - Det är ingenting att göra åt det, sade han sakta. Stannar jag hemma ligger jag dem till last, och reser jag, blir det sorg för det. Nej, man skall slita navelsträngen! Och så försvann han i dunklet i de morgonvåta skogarna. * * * Hösten hade kommit. Johan Adolf satt på en låg pinnstol i köket med armarna slappt hängande över karmen så att de knotiga händerna svällde ut till något som liknade de tjärvedsrötter han nyss huggit ute på vedbacken. Han lät den skäggstubbigahakan falla tungt mot bröstet och småpratade för sig själv. Det var nu nästan mörkt, men mor skulle snart tända lampan, och då skulle han börja läsa i salmboken. Han kunde den nästan utantill, men han läste i den oupphörligt ändå. Nu tystnade han och log för sig själv och lyssnade. Det var dånet från Stora Lejen, han hörde, när västanstormen kastade dess vatten mot södra sidan av Bränningshöjden. Han visste att om han tittade ut genom västra gavelfönstret skulle han se vågtopparna gnistra vita som snö, innan oktoberskymningen blev för tät. Han reste sig upp, tittade, småsjöng för sig själv och skrattade när han hörde stormen tjuta. - Svårt vara där nu, viskade han. Drunkna - drunkna; komma i jorden och prästen läsa över en - - av jord är du kommen - - - Av jord, ja, av jord är du kommen - - Han satte sig igen, stirrade in i mörkret och grubblade. Han tänkte och talade oredigt, utan sammanhang, men han hade ett minne som nästan aldrig svek. Särskilt mindes han om någon varit elak eller gycklat med honom. Sådant brände sig fast och satt kvar. Doktorn, som en gång på Davids önskan undersökt honom, hade förvånats över hans korrekta
och kloka svar på alla frågor han fått, och hade konstaterat honom sinnesrubbad, men långt ifrån idiot. Han var ganska bitter till sinnes mot allt och alla, och varje elakhet han hört någon säga brukade han viskande upprepa för sig själv i timtal, jublande över de fula orden. Han kunde ibland gå och elda upp sig själv med elakheter han hört, tills han inte mer kunde styra sig, utan sprang i vild fart vägen fram, väsande och skrattande. Han var käppmakare, det enda han kunnat lära. På käpparna snidade han grinande huvuden, drakar, ormar och fåglar. När han strök kring i skogarna för att leta käppämnen, stannade han ofta för att tugga på något elakt han hört. - Jävla lata idioter - stryk skulle ni ha! hade han hört rättaren på Blyvika skrika åt dagsverkarna en dag i slåttern. - Stryk skulle ni ha - ha, gick Johan Adolf och härmade, svängande sina käppar i luften. - Stryk skulle ni ha, stryk, stryk - ha - ha - Rösten blev allt högljuddare, han skrek allt vildare, råkade till sist i raseri, slog om kring sig och vrålade allt ilsknare: "Stryk skulle ni ha - ha - ha -" "Ha - ha - ha" svarade ekot i Bränningshöjden. Och han blev plötsligt lugn, fortsatte sin väg genom de slingrande snåren, över allt spejande efter en självkrökt gran eller enbuske som kunde duga att göra en käpp av. Men där han nu satti mörkret började han tänka på hur länge han skulle sitta i detta hörn varje kväll, vinter, sommar, vår och höst. Hans bruna rock, lappad och stoppad på armbågarna, och hans blankslitna mössa hängde på en stol nära den jordbruna väggen, och ovanför dem hängde det cylinderur av mässing han fått den strålande pingstdag han konfirmerats i bykyrkan. Under bordet stod en tom margarinlåda med det brustna locket till hälften öppet, och på dess botten lågo skolböckerna, dammiga och nästan utslitna av träget användande, ty Johan Adolf läste gärna och hade lätt för att minnas utantill. Grannkvinnorna brukade komma in för att få en pratstund med Johan Adolfs mor på aftnarna. Det var mest för att själva få höra sig prata ty mor Eva talade sällan och mycket tyst. Men då brukade han vara besvärad av hur de sutto och undrade över hans magra gubbansikte och oroliga ögon. Han brukade också, förläget vaggande med kroppen och med krampaktiga vridningar på halsen, tala om för dem hur det kom sig att han vart "så här": - Hade en sjuka - en sjuka hade jag si - som förtärde mäj, förtärde mäj i benen -si - förtärde - - " "Förtärde mäj - förtärde - förtärde - - " viskade han om och om för sig själv efteråt. Men om de ruskade på sina bruna huvuden och beklagade honom då grinade han fullt åt dem och småskrattade". "Dom var dumma med, si -" Men mest led han när någon stor och starkt byggd karl kom in i rummet och skröt över hur mycket han förtjänat den dagen.
Han var fullt medveten om att han var sämre än andra och ville aldrig bli påmind om hur stor skillnaden var. Och när den främmande gått kunde han sitta länge, vridande de knotiga, blåa händerna, timme efter timme. Men hände det då, att Majus, den stora katten, hoppade upp i hans knä, tystnade han och fick en smula ro i de irrande ögonen. Då kunde han sitta hela timmen och stryka djurets rygg ömsom snyftande, ömsom trätande över sitt elände. Det hade varit en svår knäck för Johan Adolf när han upptäckte att David var honom överlägsen då det var fråga om att förtjäna uppehället. Karl Anton var numera inte heller att förakta i det avseendet, fastän tidtals nästan blind. I det längsta hade Johan Adolf hoppats att bröderna skulle bli lika vanmäktiga att försörja sig som han, men förhoppningen var redan förbi. David blev matros och var borta långa tider, och när han upptäckt att till och med Karl Anton var bättre lottad än han trott, blev han nedstämd. En gång greps han av detmest grävande tungsinne, och i två dagar gick han fram och åter på köksgolvet, liksom talande högt med osynliga. Då låg far på knä inne i sin kammare: - Herre, jag befaller honom i dina händer i Fadrens och Sonens och den Helige Andes namn - - Och när han hade slutat att bedja kunde han inte förmå sig att resa sig upp på en lång stund. Var det inte som en vila, att så här ligga på knä i skuggan av den store förbarmaren? Det var så rofullt mörkt. När han låg så, såg han varken rummets fattigdom eller Johan-Adolfs förvridna ansikte. Det var den kvällen som David helt oväntat steg in. Han hade mönstrat av i Göteborg och rest hem på en vecka. Mor vart så där stillsamt glad som hon alltid vart, när hon återsåg någon länge väntad. Hon till och med nästan darrade på handen när hon tände lampan ovanför köksbordet, och Johan Adolf steg långsamt fram och räckte slappt fram sin magra hand, medan mor skyndade in med nyheten till far. När David såg in i broderns ögon skälvde han till och förnam ett slags obestämbar fasa för det gamla hemmet. Johan Adolf satte sig utan ett ord, gungande med huvudet, besvärad av broderns sökande ögon. Han satt en stund senare alldeles ensam i rummet och snappade upp avbrutna satser när David därinne berättade för far och mor om det viktigaste och närmaste. "Stormnatt - månsken - - Nordsjön - liten hyra - dansk skeppare som var snål på grubbet - och en man över bord - från storseglet - - - nästa gång en engelsman och fullt två pund - - ja, ja, i veckan - - Johan Adolf röck till. Han kom ihåg att han var trettio år, och han förtjänade ingenting ändå. Med en viss hetsig iver ställde han sig på knä framför lådan under bordet och började leta. Han reste sig nästan skälvande med en gammal